Grönt stål pressar urfolk – både i Sverige och Indien

Grönt stål beskrivs som hållbart och miljövänligt, men bakom fasaden är verkligheten mer komplex. Forskare varnar för miljöförstörelse och kränkningar av urfolksrättigheter i lokalsamhällena där nya gruvor och industrier etableras.

Delstaten Odisha, i östra Indien, är centrum för landets gruv- och stålindustri. Här finns stora mineraltillgångar och flera gruvor och stålfabriker, många med internationella ägare. Indien är världens näst största stålproducent efter Kina, och industrin i landet växer.

Produktionen är koldioxidtung men globalt präglas branschen av ett nytt framtidshopp på grund av de tekniska framgångarna inom så kallat grönt stål. På sina hemsidor beskriver de internationella ståltillverkarna den gröna stålproduktionen med ord som ”ren”, ”hållbar” och ”cirkulär”.

– De här positiva värdena har knutits väldigt nära konceptet grönt stål, säger Deeksha Sharma, doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Hon studerar villkoren kring den indiska stålindustrin och har varit på plats i Odisha under sina fältarbeten. Där har hon sett något annat än det stålföretagen visar upp på sina hemsidor.

– Miljön i områdena kring malmgruvorna är kraftigt förorenade och det saknas infrastruktur och teknik för att hantera det, säger hon.

Det som gör det ”gröna stålet” grönt är att processen sker med hjälp av vätgas i stället för genom förbränning av kol. Det minskar koldioxidutsläppen från ståltillverkningen radikalt, men Deeksha Sharma tycker att begreppet ”grönt stål” är missvisande, och framhåller att det även med den nya metoden krävs brytning av järnmalm, en verksamhet förknippad med problem.

Brytning i stora dagbrott

Deeksha Sharma är knuten till en forskargrupp vid SLU som arbetar med frågor som rör landsbygdsutveckling i globala syd. Patrik Oskarsson, som ingår i samma forskargrupp, har studerat Indiens gruvnäring i många år. Han beskriver att brytningen ofta sker i stora dagbrott som tar mycket mark i anspråk.

Han tycker att vi här i Sverige har skäl att ta problemen inom den indiska gruv- och stålindustrin på allvar, inte minst på grund av vår roll som konsumenter på en global marknad.

– Indiskt stål finns i många av produkterna vi köper, säger han.

Han beskriver miljöförstörelsen kring indiska gruvor som betydligt allvarligare än den kring gruvorna här i Sverige.  

– Miljöprocesserna är sämre i Indien. Dessutom finns det brister i demokratiskt inflytande vilket innebär att grupper som påverkas ofta har begränsade möjligheter att göra sina röster hörda.

Markkonflikter i både Indien och Sverige

Patrik Oskarsson ser skillnader mellan Indien och Sverige när det gäller stålindustrins påverkan på miljö och samhälle, men också tydliga paralleller.

– Vi ser till exempel att stålsatsningarna särskilt drabbar urfolk, som tvingas bort från sina marker när nya gruvor och industrier etableras. Det ser vi både i Indien och i Sverige, säger han.

I Indien finns flera urfolk, eller ”adivasi”, som är den lokala termen. Markkonflikter med gruvbolagen är för många en del av vardagen. Många adivasi-grupper försörjer sig genom traditionellt svedjejordbruk vilket kräver att man kan röra sig mellan olika marker (se faktaruta).

Parallell till samisk renskötsel

Deeksha Sharma beskriver hur nya gruvor och industrier tvingar bort adivasi-grupper från områden där de har levt i generationer. 

– Det sker ett intrång på deras förfäders land. Det får också ekonomiska konsekvenser, om marken försvinner har de inget kvar att leva av, säger hon.

Patrik Oskarsson jämför gruvetableringarnas konsekvenser för adivasi-grupperna i Odisha med hur samebyar här i Sverige har fått allt svårare att bedriva rennäring eftersom gruvbolagens satsningar krymper eller skär av renbetesmarkerna.

Som exempel nämner han den planerade gruvan vid Per Gejerfyndigheten, utanför Kiruna. Där har man hittat Europas största fyndighet av kritiska jordartsmetaller, men den planerade gruvan kommer att ligga så att den helt skär av renarnas flyttled mellan vinter- och sommarbetet. 

– Om LKAB vill kan de göra en underjordisk gruva, som tillåter samer att driva sina renhjordar på marken ovanför. I början sa de att de skulle göra så, men nu har de övergett idén.

Lokala protester förenar länderna

Deeksha Sharma ser att den starka tron på grönt stål, och de nya satsningarna som görs inom stål- och gruvnäringen, gör det svårare för urfolksgrupper att bevara sina traditioner och fortsätta leva på sina historiska marker – både i Sverige och i Indien. Hon tror att ett globalt perspektiv kan bidra till att synliggöra utmaningarna, som hon menar återkommer i flera länder med gruvindustri och stålproduktion. 

En annan parallell som hon ser mellan Indien och Sverige är att det i båda länderna finns stark lokal organisering emot gruv- och stålbolagen.

– Indien har en historia av starka protester mot till exempel kolutvinning, men också mot malmgruvor,säger hon.

Hon hör från grupper i Indien som protesterar mot nya gruvor och utbyggd stålproduktion att det har blivit svårare att få genomslag, något de kopplar till att det gröna stålet har knutits så starkt till positiva värden som fossilfrihet och hållbarhet. Det upplevs svårt att ta strid emot satsningar som beskrivs komma med viktiga lösningar i den globala klimatkrisen.

– Grönt stål har blivit ett ”buzzword” som riskerar att förenkla och skymma problem som den nya tekniken inte löser, och det hoppas jag ska bli mer synligt genom min avhandling, säger Deeksha Sharma.