Bakom kycklingfilén på tallriken finns ett produktionssystem som är helt beroende av soja som proteinkälla. Odlingen av soja är geografiskt koncentrerad, utsädet kontrolleras av få stora kemiföretag och lantbrukarna har ensidigt och storskaligt satsat på genmodifierad soja vilket medför problem med resistenta ogräs och ökande kemikalieanvändning i världens sojafält. För att långsiktigt öka livsmedelssäkerheten behövs en proteinförsörjning som har större variation och mångsidighet. Det skriver Christel Cederberg som forskar om matens miljöpåverkan vid SIK, Institutet för Livsmedel och Bioteknik.

Kycklingar är beroende av ett högkvalitativt protein för att klara den snabba tillväxt som dagens uppfödning kräver. I stort sett slaktas all kyckling, som säljs i våra mataffärer, före 40 dagars ålder. Utfodringsstrategin i kycklingproduktionen över hela världen är spannmål kombinerad med sojamjöl som proteinkälla. För att producera ett kilo kycklingfilé (som rent kött) går det åt runt tre kvarts kilo sojamjöl.

Geografiskt koncentrerad

Sojabönan har sitt ursprung i östra Asien men är idag en dominerande jordbruksgröda på den amerikanska kontinenten. USA, Brasilien och Argentina dominerar helt världsproduktionen och den globala sojaexporten (Figur 1). Den europeiska foderindustrin importerar soja från Sydamerika och i Sverige hämtas den från Brasilien. Intressant i sammanhanget är Kina där en kraftig ökning av köttkonsumtionen under 2000-talets första decennium har förvandlat landet från självförsörjande till världens största sojaimportör – åkermarken räcker inte längre till för att tillfredsställa landets enorma efterfrågan på djurfoder.
Figur 1 Världens största exportörer av sojabönor. USA, Brasilien och Argentina står för nära 90 % av den globala exporten (Källa: FAOstat)

Figur 1 Världens största exportörer av sojabönor. USA, Brasilien och Argentina står för nära 90 % av den globala exporten (Källa: FAOstat)

Nästan all soja besprutas med Roundup

Sojabönan är en radsådd gröda och ogräsbekämpningen är besvärlig. När genmodifierad soja (GM-soja) introducerades i USA för 17 år sedan var det en odlingsmässig revolution. GM-soja innehåller en gen vilken gör grödan motståndskraftig mot glyfosat som är den verksamma substansen i ogräsmedlet Roundup. Tidigare hade Roundup enbart fungerat som ett totalbekämpningsmedel som dödade all växtlighet den sprutades på. I GM-soja kunde lantbrukarna nu spruta Roundup direkt – sojan påverkas inte av ogräsmedlet men alla ogräs dör. Ogräsbekämpningen underlättades enormt och lantbrukarna anammade tekniken med hull och hår. Idag utgörs mer än 90 procent av sojaarealen i Nord- och Sydamerika av GM-soja som är modifierad att tåla glyfosat. Roundup används därför idag i nästan all soja som odlas i världen. Sällan har ett teknikskifte i jordbruket gått så fort och omfattat en gröda så fullständigt som just GM-tekniken i soja. Förespråkare för genmodifierad mat hyllar utvecklingen och hävdar att GM-tekniken leder till minskad användning av bekämpningsmedel och gör odlingen billigare.
EU:s jordbruksstöd och forskningsmedel måste inriktas på att öka mångfalden i djurens proteinförsörjning och i växtodlingen – idag odlas proteinrika foderbaljväxter på mindre än 2 procent av den europeiska åkermarken.

Problem med resistenta ogräs

De praktiska erfarenheterna visar dock på motsatsen. Den ensidiga och storskaliga användningen av Roundup i soja och andra genmodifierade grödor, främst majs och bomull, har skapat ett stort och växande problem med glyfosat-resistenta ogräs. År 2000 hittades det första resistenta ogräset i amerikansk soja och sedan dess har utvecklingen gått fort, 20-25 miljoner hektar åkermark i USA (10 gånger den svenska åkerarealen) bedöms nu påverkade av glyfosat-resistenta ogräs. Kostnaderna för att bekämpa de resistenta ogräsen stiger kraftigt hos drabbade lantbrukare. När resistensproblemen tilltar ökar lantbrukarna användningen av bekämpningsmedel. Även andra intressenter i sojakedjan agerar. Kemiföretagen utvecklar nu nya GM-grödor som är motståndskraftiga inte endast mot glyfosat utan även mot andra ogräsmedel, så kallade multipel-herbicid-toleranta grödor. Detta kommer att leda till ett ännu större kemikalieberoende i framtiden och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att undra över vilka i kedjan som tjänar mest på utvecklingen. Några stora kemiföretag dominerar produktionen av utsäde och bekämpningsmedel i världens sojaproduktion, till exempel i Brasilien har Monsanto en marknadsandel om 88 procent av sojautsädet.

Variation av grödor nödvändigt

Det globala jordbruket står för enorma utmaningar genom kraven på ökad produktion samtidigt som miljöpåverkan måste minska kraftigt. Variation och mångfald av grödor, sorter och odlingssystem är nödvändigt för att klara denna tveeggade uppgift och frågan om hur djuren ska proteinförsörjas är central. Dagens situation där glyfosat-tolerant GM-soja helt dominerar proteintillförseln i världens kycklingproduktion samt även har stor betydelse i grisproduktionen, innebär en likriktning som långsiktigt kan påverka livsmedelssäkerheten. EU:s jordbruksstöd och forskningsmedel måste inriktas på att öka mångfalden i djurens proteinförsörjning och i växtodlingen – idag odlas proteinrika foderbaljväxter på mindre än 2 procent av den europeiska åkermarken. Vi konsumenter behöver skaffa oss bättre kunskap om produktionskedjan bakom köttet på lunchtallriken. En ökad efterfrågan på kyckling och gris som är producerade med en mer varierad utfodring än idag innebär också mera diversifierade odlingssystem vilket är en förutsättning för minskad kemikalieanvändning i jordbruket.

Christel Cederberg Forskar om matens miljöpåverkan vid SIK, Institutet för Livsmedel och Bioteknik samt är adjungerad professor vid Institutionen för Energi och Miljö på Chalmers.

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Odd Lindahl skriver:

    Jag har som forskare under ca 10 år arbetat med att utveckla teknik för att kunna framställa musselmjöl som kan ersätta fiskmjöl, eller lika väl soyamjöl, i djurfoder. Detta som en del av konceptet att använda musselodling för att motverka övergödningen i våra kustvatten och med skörd av odlade musslor återföra näring från kustvattnet tillbaka till jordbruket. Musselmjölet har av SLU i Uppsala med framgång testats vid uppfödning av kyckling. Musselmjölet har testats och fungerar även utmärkt som högvärdig proteinkälla för värphöns, gris och vid fiskodling.

    Än så långe sker produktionen av musselmjöl i pilotskala, och skulle behöva skalas upp för att så småningom nå indutriell skala. Men det är svårt att idag få med foderindustrin i den här utvecklingen eftersom man anser att det fortfarande är för mycket forskning och utveckling som återstår. Istället försöker jag då att hitta andra finansiärer som är beredda att gå in i tidiga skeden av en affärsutveckling. Det är inte så lätt, men kommer förhoppningsvis att gå förr eller senare.

    Med denna kommentar vill jag säga att musselmjöl kan bli ett lokalt/regionalt alternativ till import av soya och som kan täcka en del, men långt ifrån hela, av behovet av proteinråvara för svensk foderindustri.