Rättvis omställning lyfts allt oftare som ett viktigt perspektiv i klimatarbetet, men vad innebär det egentligen i praktiken? Ett pågående forskningsprojekt visar att politiker och tjänstemän famlar efter svar.

Forskare vid Göteborgs universitet och Malmö universitet undersöker hur svenska myndigheter och kommuner hanterar rättviseperspektivet i sitt klimatarbete. Forskaren Benedict Singleton, som ingår i projektet, har intervjuat ett 30-tal representanter från fyra myndigheter och ser att engagemanget för rättvis omställning varierar.

− På vissa myndigheter kan tjänstemän vara rädda för att ta in rättvisefrågor eftersom de kan uppfattas som politiska. Man är rädd att det ska påverka myndighetens trovärdighet, säger han och berättar vidare att andra tjänstemän verkar resonera tvärtom.

De betonar i stället rättvisefrågorna som en förutsättning för att arbetet ska uppfattas som trovärdigt.

− De ser det som att klimatarbetet, om det uppfattas som orättvist, kan skapa motsättningar mellan olika grupper och i förlängningen ett motstånd till att delta, säger Benedict Singleton.

Protester mot höjd bensinskatt

Ett exempel som ofta nämns i diskussionen om rättvis omställning är att höjd koldioxidskatt slår särskilt hårt mot personer som bor i glesbygden och har andra transportbehov än personer som bor i stan. Benedict Singleton påminner om gula västarna-demonstrationerna 2018, där stora grupper mobiliserade mot den höjda bensinskatten.

En annan grupp som enligt Benedict Singleton drabbas extra hårt om koldioxidskatten höjs är personer som har familj i andra delar av världen, och då särskilt de som inte har råd med höjda flygpriser.

− För vissa innebär dyrare flyg att man inte kan fortsätta åka på semester till Thailand. För andra innebär det att man inte kan åka och hälsa på sin familj, säger han.

Stannar på en teoretisk nivå

Benedict Singleton ser i sin studie vid myndigheterna att även när rättviseperspektivet beskrivs som viktigt uppfattas det som svårt att omsätta det i praktiskt klimatarbete. Vad kan man egentligen göra åt att vissa grupper drabbas extra hårt? Ska man välja en annan väg i omställningen? Kompensera någon, och i så fall vem? Och hur?

De frågorna har än så länge inga svar. Diskussionen har inte kommit dit än, säger Benedict Singleton.

− Ofta stannar det på en teoretisk nivå. Det gäller även inom forskningen.

Att det är svårt att komma vidare till praktiska initiativ tror han delvis beror på att det är svårt att peka ut hur olika grupper påverkas av olika beslut.

− Samhället är komplext och olika faktorer samverkar, säger han.

Det går till exempel egentligen inte att säga rakt av att boende i glesbygden drabbas extra hårt av höjda bensinpriser. Det gäller ju till exempel inte den som har råd att köpa elbil.

Vill öka kunskapen

Benedict Singleton tror att ett första steg mot rättvis omställning är att se till att rättviseperspektivet finns med när politiker och tjänstemän fattar beslut om klimatarbetet. Då ökar chansen, menar han, att effekterna för olika grupper synliggörs och att man kan komma vidare och hitta vägar till ett klimatarbete där alla bidrar.

− Jag hoppas att vi genom projektet ska öka kunskapen om de här frågorna i organisationerna, säger han.


Charlie Olofssontext

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Björn Abelsson skriver:

    Vad är rättvist? Lika möjligheter eller lika utfall? Och vad är lika möjligheter? ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” är det realistiskt eller bara en dröm? Vilka (ekonomiska) incitament behöver människor för att bidra efter förmåga?

    Rättvisa tycker väl alla är bra. Men vad är rättvist?