Att bilar och industriföretag orsakar koldioxidutsläpp har de flesta koll på. Men visste du att dikade våtmarker släpper ut lika mycket växthusgaser som landets alla personbilar? Extrakt har träffat forskaren som vill göra mossarna blöta igen.

Mitt på ett kalhygge står en hästkärra. På avstånd ser den övergiven ut, men det räcker att gå lite närmare för att höra hur den surrar. Ett virrvarr av svarta kablar ålar sig fram mellan nakna stubbar och rakt in i kärran. I själva verket är den allt annat än övergiven. Den är uppkopplad dygnet runt.

Forskningsstationen Skogaryd ligger strax utanför Vänersborg. Här övervakas markerna in i minsta detalj. Datan loggas så ofta som tio gånger i sekunden och informationen skickas direkt till en dator inuti den surrande hästkärran.

Torven bryts ner och omvandlas till koldioxid

Åsa Kasimir är forskare vid institutionen för geovetenskaper på Göteborgs universitet. Hon har specialiserat sig på utsläpp från dikade våtmarker. Faktum är att marker som denna står för en betydande del av landets koldioxidutsläpp. För att förklara hur det är möjligt sätter sig Åsa Kasimir på huk. Hon gräver med händerna i marken. Det översta lagret består av granbarr och ogräs, men det dröjer inte länge förrän händerna blir alldeles svarta.

– Det här kallas för torv. En del tycker att det ser ut som snus, men tittar man noga kan man se gamla växtrester, säger Åsa Kasimir.

Såväl orienterare som svampplockare undviker helst att klafsa i blöta mossmarker, men faktum är att torvmossarna gör stor klimatnytta – bara genom att vara. Här binds nämligen kol sedan tusentals år tillbaka. Torven består av gammal vitmossa och andra växtdelar som legat hoppressade ända sedan den senaste istiden. Sammanlagt handlar det om stora mängder koldioxid som därmed hindras från att läcka ut i atmosfären. Det finns bara en hake.

Under svältåren på 1800-talet rådde stor brist på jordbruksmark i landet. Skogsägare fick därför statsbidrag för att gräva diken och dränera våtmarker. Tanken var att göra de tidigare så blöta markerna användbara för både jordbruk och skogsbruk, men när marken blev torr började torven att brytas ner och omvandlas till koldioxid. Det fick till följd att växthusgaserna, som tidigare legat i tryggt förvar, började sippra ut i atmosfären.

Lika mycket koldioxid som samtliga personbilar

I dag ger landets dikade våtmarker ifrån sig ungefär lika mycket koldioxidutsläpp som samtliga personbilar. Detta trots att de dikade våtmarkerna bara utgör 4 procent av landets totala skogsyta. Förutom koldioxid rör det sig också om metan och lustgas.

– Sverige skulle kunna minska en betydande del av utsläppen genom att täppa till dikena och göra mossarna blöta igen. Det är det forskningsprojektet handlar om. Vi ska också ta fram en handbok med olika tillvägagångssätt, säger Åsa Kasimir.

Kalhygget vi befinner oss på bestod nyligen av granskog. Nu ska ytan delas upp i två delar. Den ena delen ska vara fortsatt dränerad. Den andra ska bli blöt och förvandlas till en så kallad våtmarksäng. Här är det tänkt att utsläppen ska minska drastiskt.

– I dag läcker den här marken ut 15 ton koldioxid per hektar. I våra modelleringar har vi sett att det går att få ner utsläppen till nära noll om marken görs blötare, säger Åsa Kasimir.

Det låter ganska enkelt. Det är det inte. Globalt läcker världens dränerade våtmarker så mycket som 2 miljarder ton koldioxid – varje år. Alla är dock inte lika övertygade om att det är en bra idé att göra mossarna blöta igen.

4 procent av Sveriges skogsmark

Delar av skogssverige anser att det skulle vara förödande med för mycket våtmarker eftersom det minskar produktiviteten. Att köra skogsmaskiner i blöta förhållanden pekas ut som en svårighet. Vissa träd är dessutom känsliga för väta. Granen kan till exempel inte växa om det är för blött. Om den står och badar med fötterna i vatten riskerar rötterna att drunkna.

– Det finns andra träd som är bättre lämpade att växa i blöta marker. Björk och al, till exempel, men det skulle medföra minskad lönsamhet jämfört med gran. Det finns människor inom skogsnäringen som är stora motståndare till att göra mossarna blöta igen, men jag vet att Skogsstyrelsen också har en del återvätningsprojekt. Man ska komma ihåg att det är bara 4 procent av Sveriges skogsmark som är sådana här marker. Det är en liten yta som avger jättemycket växthusgaser. I den klimatkris vi nu står inför är dessa marker viktiga att åtgärda, säger Åsa Kasimir.

Hon hoppas att den nya försöksytan på sikt kan hjälpa till att övertyga skeptikerna. Tillsammans med kollegan Per Weslien tittar hon till de olika mätinstrumenten. Små akvarieliknande konstruktioner mäter hur mycket lustgas som kommer upp ur marken. På upp- och nervända lampskärmar registrerar en robot i stället koldioxid och metan. All data skickas in i hästkärran och vidare till datorerna på Göteborgs universitet. Till 2022 ska handboken vara färdig. Förutom mätningarna i Skogaryd kommer man också att inkludera siffror från andra platser i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Åsa Kasimir konstaterar att mossarna har hamnat i skymundan i klimatdebatten, men kanske är det på väg att ändras. Numera finns både nationella och internationella mål som syftar till att återställa de gamla mossmarkernas förmåga att binda koldioxid.

– Mossarna är inte helt negligerade längre, men det finns mycket kvar att göra. De har fått alldeles för lite uppmärksamhet, säger Åsa Kasimir.

Från våtmark till koldioxid

Våtmarker lagrar naturligt in torv genom gamla växtrester. För varje år ökar mängden torv med ungefär en millimeter. Efter tusentals år kan torvlagret vara flera meter djupt. Om våtmarken dikas kommer luft ner i torven, som snabbt bryts ner till koldioxid. Utsläppen av de andra två växthusgaserna, lustgas och metan, påverkas också.

I takt med klimatförändringarna torrläggs allt fler våtmarker i exempelvis Sibirien och norra Kanada. Projekt för återvätning av våtmarker pågår på flera olika platser i världen.