Batterier är en viktig pusselbit i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Just nu sker teknikutvecklingen i snabb takt, men arbetet riskerar att gå i baklås. För att ta fram batterierna krävs metaller som kobolt och vanadin – men nya gruvor väcker motstånd.

Malmgeologen Christina Wanhainen har forskat om omställningsmetaller i snart två decennier. Under de senaste åren har hon märkt ett ökat intresse för sitt forskningsområde, men hon är ändå förvånad över att frågan om metalltillgången inte har uppmärksammats mer.

− Vi har kommit långt i utvecklingen av teknik för energilagring och kan bygga supereffektiva vindkraftverk, men vi pratar fortfarande inte på allvar om varifrån vi ska få metallerna. Ibland kan man bli frustrerad som forskare. Jag tror att vi kommer få ett bryskt uppvaknande inom några år, säger hon.

Bland det som brukar kallas omställningsmetaller ingår bland annat kobolt, vanadin, litium och grafit. Metallerna används till exempel i elbilsbatterier och för att lagra överskott från vindkraftverk och solceller. Behovet av de här metallerna ökar globalt och det syns inte minst i prisutvecklingen. För vissa metaller, som kobolt och vanadin, har värdet stigit med flera hundra procent på bara några år.

Tillgångar i Sverige

Sverige pekas ut som ett av de länder i Europa där det finns stora chanser att hitta omställningsmetaller, men hur stora tillgångarna är vet ingen.

Christina Wanhainen, professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet.

− Vi har rätt berggrund, men det är otroligt stora områden som inte är undersökta. Det oroar mig. Vi måste få bättre koll på vad vi har i den svenska berggrunden, säger Christina Wanhainen.

I dagsläget bryts inga omställningsmetaller i Sverige utan de importeras från länder som Kina, Ryssland och Kongo. Där är arbetsvillkoren ofta dåliga och miljöarbetet undermåligt. Samtidigt finns alltså metallerna här i Sverige. Fyndigheter av vanadin har bland annat hittats på Österlen i Skåne och i jämtländska Oviken. På båda platserna har undersökningar av berggrunden väckt starkt motstånd i lokalsamhället.

Frågan om etablering av nya gruvor är laddad och komplicerad, med olika intressen som ställs emot varandra, konstaterar Christina Wanhainen.

− Acceptansen för gruvor är allmänt låg i Sverige. Det har inte öppnats en ny gruva på 13 år, säger hon.

Protesterna mot etableringen av nya gruvor bottnar i konflikter kring hur marken ska användas. I norra Sverige påverkar nya gruvor förutsättningarna för till exempel rennäringen och turismen. Intressekonflikterna ger dock inte hela förklaringen till motståndet mot gruvetablering, menar Annika E. Nilsson som forskar vid KTH inom ett projekt om gruvor och hållbar utveckling i Arktis. Hennes forskning sätter särskilt fokus på relationen mellan forskning och politik.

Ett stort problem i processen kring gruvetablering i Sverige, som hon ser det, är att det saknas tillit till hur besluten tas.

− Vi har ständigt olika målkonflikter i samhället, men när det finns tillit till det demokratiska systemets förmåga att lösa problem brukar det gå bra även om alla inte får som de vill. I dagsläget saknas den tilliten. Många litar inte på att processen tar hänsyn till all relevant kunskap och uppfattar dessutom att de själva inte har något att säga till om, säger hon.

”Tunga bilar kräver tunga batterier”

Annika E. Nilsson tycker inte att man ska uppfatta protesterna mot brytning av omställningsmetaller som att folk inte förstår den akuta klimatkrisen.


Annika E. Nilsson, forskare vid KTH.

− Den är uppenbar i de områden i norr där det planeras för nya gruvor och påverkar redan rennäringen, säger hon.

Snarare kanske protesterna borde få forskare och politiker att tänka några extra varv kring hur mycket metaller vi verkligen behöver på sikt. Hon upplever att debatten saknar långsiktiga tidsperspektiv på gruvbrytningens effekter och efterlyser en diskussion om vilken konsumtion som är rimlig.

− Vi bygger stora, tunga bilar, och det kräver stora, tunga batterier. Är det omställningen eller vår konsumtion som driver upp behovet av metallerna? Behöver vi dem för att tillgodose vårt basala behov av transporter eller vårt behov av nya, tunga bilar som statussymboler? Det tycker jag är en viktig fråga i sammanhanget, säger hon.

Hon upplever att vi i dag diskuterar behovet av metaller på samma sätt som vi diskuterade behovet av olja på 1970-talet.

− Redan då började vi förstå att vi hade blivit beroende av oljan, men det var först flera decennier senare som vi insåg att vi behöver frigöra oss från det beroendet. Dit har vi inte kommit än i synen på metallerna, säger hon.

Hon tycker att det behövs en mer långsiktig analys som handlar både om omställningsmetallernas betydelse och om gruvbrytningens effekter för människor och miljö.

− Metallerna är viktiga nu, i ett kortsiktigt perspektiv, eftersom vi behöver göra omställningen snabbt, men kommer vi behöva dem om 100 år? Kommer vi att utveckla nya, bättre lösningar så att vi inte behöver bryta metallerna? Det tycker jag att man måste fråga sig innan man öppnar en gruva som lämnar spår efter sig för lång tid framöver, säger hon.

Återvinning räcker inte hela vägen

De långsiktiga analyserna av metallernas framtida betydelse är mycket viktiga, liksom att blicka tillbaka och lära oss från vår historia, menar Christina Wanhainen. Hon tror att åtgärder som smartare konsumtion, produkter anpassade för återvinning och framtagande av ersättningsmaterial måste ske parallellt med ny brytning.

− Klimatomställningen kräver snabba lösningar och de kommer med all sannolikhet att utvecklas vidare och kräva nya material i framtiden, men samtidigt som klimatomställningen pågår har vi också en stadigt ökande befolkning och stora delar av befolkningar i världen som lyfts ur fattigdom. Detta kräver i sig ett tillskott av metaller, vare sig man pratar om omställningsmetaller, basmetaller eller kritiska metaller, säger hon.

Eftersom öppning av nya gruvor är så konfliktfyllt pratar politiker hellre om att återvinna metaller från gamla produkter eller ur gruvavfall. Christina Wanhainen, som själv forskar om utvinning av metaller ur gruvavfall, beskriver det som ett viktigt område.

− Om 20 år tror jag inte att vi kommer acceptera att gruvornas avfall innehåller värdefulla metaller och mineraler. Gruvbolagen kommer behöva utveckla teknik för att ta vara på allt – utan att det bildas nya miljöskadliga ämnen i processen, säger hon.

Som hon ser det är utvinning av metaller ur gruvavfall en viktig fråga ur ett resursanvändningsperspektiv och ur miljösynpunkt. Däremot löser det inte vårt skenande behov av metaller, menar hon. I framtiden, när den gröna tekniken är utvecklad och processer för att återvinna alla slags metaller finns tillgängliga, kan man tänka sig ett scenario där återvinning faktiskt är tillräckligt för att tillgodose behovet, men där är vi inte i dag, menar Christina Wanhainen.

− Att återvinna räcker inte på långa vägar i dagsläget. Att prata om det som helhetslösning ger en falsk förhoppning, säger hon.