Växten som blev en världsnyhet

På Bergianska trädgården i Stockholm finns 6 000 växtarter. För besökare är de ständigt sommarvarma växthusen en välkommen oas – för forskare en ovärderlig resurs. Tidigare i år hamnade en oansenlig amaryllisväxt i centrum för en världsnyhet. Hur kommer det sig?

Utomhus är våren i startgroparna, men det regnar. Inne i växthusen visar termometern närmare 25 grader. Det doftar sommar. Just i dag blommar lagerblad, eukalyptus och kanarieklocka, en rödorange blåklockesläkting som bara finns på Kanarieöarna.

– Vi har alltid något som blommar, oavsett när på året man kommer. Särskilt när det är lite kyligt ute brukar folk gilla den här regnskogs- och djungelkänslan med hög luftfuktighet, säger föreståndaren Gunvor Larsson.

I Edvard Anderssons stora växthus vandrar man enkelt från Australien till Sydafrika med bara några steg. Här finns allt från te, kaffe och kakao till palmer, korkek, vilda pelargoner och lavendel.

Bergianska trädgården är en del av Stockholms universitet, och fungerar som en av landets fyra botaniska trädgårdar. Sedan 1885 ligger Bergianska i Frescati på norra Djurgården. Här finns ungefär 6 000 växtarter, både i växthus och utomhus.

Samlingarna utgör ett nav för forskning, undervisning och bevarande. Studenter i biologi, geologi och arkeologi från Stockholms universitet är regelbundet här i sin undervisning. Bergianska får också förfrågningar från forskare från hela världen som vill ha växtmaterial.

– Som forskare är det inte så enkelt att åka utomlands och samla in växtmaterial från naturen, det krävs tillstånd som kan vara svåra att få. EU har också regler för införsel av växtmaterial, bland annat för att hindra smittspridning, säger Gunvor Larsson.

Giftlöken som blev en världsnyhet

Bara några hundra meter från Bergianska trädgården, på Wallenberglaboratoriet, har forskaren Sven Isaksson sitt kontor. Han är professor i laborativ arkeologi vid Stockholms universitet.

I januari publicerade han och hans forskarkollegor en studie som visade att människor i södra Afrika doppade pilspetsar i växtgift för att göra jakten mer effektiv – redan för 60 000 år sedan.

Pilspetsarna var små och användes sannolikt under så kallad uthållighetsjakt. Giftet var inte så starkt att djuren dog direkt, men jakttiden förkortades. Det lär ha gett jägarna en välkommen energivinst.

– Sedan länge vet vi att människan använde växter till mat, som redskap och för att göra upp eld. Det här är ett bevis för att man tidigt använde biokemiska egenskaper som inte uppenbart syns när man tittar på en växt. Människan hade alltså inte bara upptäckt att växten var giftig, utan också kommit på att man kunde ta pilspetsen och doppa i giftet för att få bytesdjuren att bli lättare att fälla. Det tyder på avancerat tänkande, säger Sven Isaksson.

Studien, som publicerades i Science Advances, är en av tidskriftens mest uppmärksammade någonsin. Men forskarna hade kunnat falla på målsnöret om det inte vore för Bergianskas samlingar.

I centrum för upptäckten står amaryllisväxten Bophone disticha som kallas giftlök, men som saknar formellt svenskt namn. Den innehåller växtgifterna bufanidrin och epibufanisin som hittades på de gamla pilspetsarna.

Innan publicering krävde en extern granskare att forskarna skulle göra analyser på autentiskt material också, och inte bara historiskt material, för att säkerställa att analysmetoderna var korrekta.

– Jag kollade upp om det gick att köpa de här gifterna någonstans och hittade en obskyr firma i Kina som menade att de sålde detta, men det kändes inte bra. Jag fick tips om att kolla med Gunvor på Bergianska om giftlöken kunde finnas i samlingarna. Det gjorde den, säger Sven Isaksson som har gjort oss sällskap i växthuset.

En solskenshistoria

Nu sätter sig Sven Isaksson på huk framför en oansenlig och lite skräpig växt i Sydafrikarummet på Bergianska. Bladen växer som i en solfjäder. Under blomningen har giftlöken vackra rödrosa blommor, men av det syns bara en vissen blomstängel från i fjol.

– Vi tog prover från lök, lökskal, blad och rötter. Vi hittade både bufanidrin och epibufanisin, framför allt inne i löken. Resultatet var klockrent, det blev en riktig solskenshistoria! säger Sven Isaksson.

Gunvor Larsson konstaterar att giftlöken i vilt tillstånd hittas på torra savanner. Den har utvecklat gifterna som ett sätt att hålla fiender borta. Detsamma gäller också många andra växter i världen och i Bergianskas samlingar.

– Det gick nog åt en hel del folk förr i tiden när man provade sig fram för att se vad som var giftigt och inte, säger Gunvor Larsson.

Sven Isaksson nickar. Just användandet av Bophone disticha har dessutom hållit i sig. Än i dag är det den växt som används allra mest vid tillverkning av just pilgift.

– Växten har också antiseptiska och antiinflammatoriska egenskaper. Den används därför som medicinalväxt. Men giftighet är alltid en fråga om dos, det får inte bli för mycket. Jag har läst rapporter om att det sker ett 30-tal dödsfall per år associerade till användandet av den här växten i traditionell medicin, säger Sven Isaksson.

Innan han går tillbaka till sitt kontor förvarnar han Gunvor Larsson om att han snart kommer att höra av sig igen. Han har tagit prover på andra växter som legat länge i museimagasin, och vill gärna jämföra resultaten mot levande material.

Vill öka intresset för biologi

Gunvor Larsson konstaterar att Bergianska trädgården vilar på vetenskaplig grund. Förr i tiden var den kopplingen ännu starkare.

Bergianska stiftelsens grundare, botanikern Peter Jonas Bergius, skrev i sitt testamente att trädgårdsverksamheten skulle ledas av en professor Bergianus. Tjänsten finns kvar vid Stockholms universitet, men är numera frikopplad från Bergianska.

Kanske kan de ta upp den egna forskningen igen. Olle Thureborn och Julia Ferm har nyligen anställts som botanister på Bergianska. Han har nyss doktorerat på kaffefamiljen. Julia Ferm är så nyanställd att hon inte ens hunnit börja, hon slutför just nu sin postdoktorsforskning, där hon studerat sydafrikanska ärtväxter och undersökt evolution och släktskap hos ett 50-tal regnskogsarter. Båda har gjort insamlingsresor till Madagaskar.

– Hade mina växter funnits på en botanisk trädgård så hade jag använt mig av det materialet i stället. Man kan aldrig vara säker när en växt blommar när man kommer ut i fält. Det är jättesvårt att tajma, säger Julia Ferm.

Olle Thureborn tar täten till en annan del av växthuset, där kaffet växer intill kanel och kardemumma. Här finns också köttätande växter och ris som brukar ingå i skolvisningarna som hålls i regi av Naturens hus. Varje år besöks Bergianska av cirka 5 000 skolelever.

– Vad jag förstår så minskar intresset för att läsa både biologi, matte och fysik. Det här är ett sätt att fånga barnens intresse redan när de är små, säger Gunvor Larsson.

Hela världens växter runt hörnet

Utomhus regnar det fortfarande. Än så länge är det nästan bara trollhasseln som blommar, men innan det börjat grönska ser man tydligt siktlinjerna och topografin. Stora mängder sprängsten har använts för att skapa ”fjäll”. Det högsta fjället är 19 meter högt.

– På det stora fjället har vi asiatiska växter. Sedan har vi ett skandinaviskt fjäll och ett Nordamerikanskt fjäll. Men där tog nog sprängstenen slut för det blev väldigt litet, säger Gunvor Larsson. 

I trädgården finns en våtmark och växtsystematiska kvarter som visar hur växter är släkt med varandra. Här finns också stora samlingar av fruktträd och bärbuskar, men mest känt är Bergianska ändå för sin jättenäckros. Mitt i trädgården står det kupolformade Victoriahuset, ett av få liknande växthus i världen, som byggdes för att rymma jättenäckrosen Victoria. Den blommar bara om sommarkvällarna, och några gånger per år ordnas särskilda kvällsvisningar. Varje knopp blommar två nätter – först i vitt och sedan i rosa.

En bit bort pekar Gunvor Larsson också ut en jordkällare.

– Där inne förvarar en forskare ekollon. En annan forskare har studerat kotteknoppar från våra ädelgranar och ett annat team har forskat på våtmarken. Det händer alltid något, säger hon.

– Man vet aldrig hur och när saker kommer att behövas i framtiden. Då är det bra att vi har hela världens växter runt hörnet, säger Olle Thureborn.