“Utan fröer blir det inga grönsaker”

Den svenska grönsaksproduktionen är sårbar eftersom nästan alla fröer importeras. Men det går att stärka beredskapen, visar en ny rapport från Jordbruksverket.

Ute på åkrarna pågår vårsådden, och snart fylls butikshyllorna av lokalt odlade grönsaker. Fast frågan är hur lokala de egentligen är. Nästan inga grönsaksfröer produceras i Sverige.

– Vi har ett väldigt stort importberoende, och utan fröer blir det inga grönsaker, säger Simon Jeppsson, utsädesrådgivare på Jordbruksverket och en av författarna till den nya rapporten ”Fröberedd – bättre beredskap för svensk köksväxtodling genom säkrad tillgång till köksväxtutsäde”.

Bakgrunden till rapporten, som har tagits fram på uppdrag av regeringen, är att globala leveranskedjor har visat sig sköra vid kriser. Det blev till exempel tydligt under coronapandemin och i samband med blockeringen av Suezkanalen efter en fartygsolycka år 2021. Även den senaste tidens tullhot från olika länder visar att det finns risker med ett stort importberoende.

– Samtidigt är det viktigt att vara tydlig med att det hittills inte har blivit så att vi står utan grönsaksfröer. Marknaden fungerar, men vi har sett att det vid globala kriser plötsligt kan bli svårt att få fram saker, och frågan är om vi är villiga att ta den risken som samhälle när det handlar om livsmedelsproduktionen.

Vägar till stärkt beredskap

I Jordbruksverkets rapport nämns olika sätt att stärka beredskapen inom grönsaksodlingen. Ett förslag är att bygga upp lager av fröer, så att det finns en tillfällig buffert, om importen skulle störas.

Ett annat förslag är att öka den svenska produktionen av fröer för att nå ett mer långsiktigt oberoende. En utmaning, enligt Simon Jeppsson är att det har visat sig svårt att få lönsamhet i fröproduktion. Produktionskostnaderna är höga. Fröodling kräver både särskild kompetens och särskild utrustning.

I ”Fröberedd” ges dock inga förslag på konkreta åtgärder som skulle kunna lyfta den inhemska fröproduktionen.

– Det har inte varit en del av vårt uppdrag att komma med den typen av förslag utan det skulle i så fall behöva utredas vidare ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, säger Simon Jeppsson.

Fåtal företag dominerar

Historiskt har lantbrukare odlat sitt eget utsäde och bytt fröer lokalt mellan gårdar, men i dag domineras marknaden i stället av ett fåtal internationella företag. En stor del av fröerna är dessutom så kallade hybrider, vilket innebär att det inte går att ta eget utsäde från dem, odlare måste därför köpa nya fröer varje säsong.

För att svenska odlare ska vilja använda lokalt producerade fröer måste dessa fröer alltså klara att konkurrera med dagens hybridsorter – som är framtagna för att ge jämna och höga skördar. I praktiken innebär det att en svensk fröproduktion också kräver satsningar på växtförädling, förklarar Simon Jeppsson.

Tidigare har det funnits företag som arbetat med växtförädling av grönsaker, men den sista verksamheten lades ner 2006 på grund av bristande lönsamhet och hårdnande konkurrens från internationella aktörer. Nu, när beredskapsfrågan har kommit upp på dagordningen, finns kanske skäl att försöka få igång en sådan verksamhet igen. Det menar Eva Johansson, professor i växtförädling vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och programchef för SLU Grogrund, ett kunskapscentrum som arbetar med att utveckla växtsorter för svenska odlingsförhållanden.

– Vi har levt i en global värld där man har tänkt att mycket kan lösas någon annanstans än här hos oss, men det är någonting som många börjar ifrågasätta nu.

Svenska fröer kan bli attraktiva

Eva Johansson tror att det är möjligt att bygga upp en fröproduktion för grönsaker i Sverige, med fröer som är attraktiva för svenska odlare och som kan konkurrera med de importerade sorterna.

– De flesta fröer som används nu är inte anpassade efter nordiska förhållanden, och lantbrukarna använder det som är bäst för dem. Om man skulle erbjuda sorter som är anpassade till odlingslandskapet vi har här tror jag att intresset finns, men då måste man satsa lite pengar på växtförädling, för att få fram sådana sorter, säger hon.

Hon tror inte att växtförädling av grönsaker anpassade till norra Europa någonsin kommer generera stora intäkter till en utförare, eftersom växtförädling är tidskrävande och marknaden här i Norden förhållandevis liten.

– Det kommer att behöva skjutas till statliga medel för att detta ska kunna bli verklighet, säger hon.

Hon konstaterar samtidigt att grönsaker inte är det allra viktigaste livsmedlet ur beredskapsperspektiv.

– Vi överlever utan grönsaker. Det blir mindre rolig mat men vi klarar oss. Grönsaker innehåller förstås nyttigheter och näringsämnen som vi mår bra av, men det allra viktigaste är att vi får energi och det får vi inte i första hand från grönsakerna. Vill vi säkra överlevnaden för folket ska vi i första hand satsa på spannmål, och där har vi egen fröproduktion. Men det skadar inte att komplettera spannmålen med någon typ av baljväxt, för överlevnad.

Från Kina till svenska åkrar

Om man vill öka oberoendet inom den svenska grönsaksodlingen tycker Eva Johansson att man ska välja ut ett fåtal grödor, 3-4 stycken, som är lätta att odla – och bygga upp en växtförädling kring dem. Hon föreslår ungefär samma grönsaker som listas i rapporten ”Fröberedd”. Där nämns bland annat kål, bönor och morot.

Men varifrån kommer egentligen fröerna som just nu sätts ut på de svenska åkrarna? Frågan är i många fall svår att svara på, enligt Simon Jeppsson.

– Om du frågar var fröerna har odlats är svaret troligen Kina, Australien eller något land i Sydamerika, men de köps ofta in via holländska företag. I många fall odlas fröerna i ett land, rensas i ett annat och processas i ett tredje.

Kedjan från odling till svensk åker är ofta lång, vilket enligt Simon Jeppsson ökar riskerna.

– Det uppstår sårbarhet i varje nytt led.