Hållbara städer
Sällskapsdjuren sörjs på nya sätt
När vi under Allhelgonahelgen minns dem vi har förlorat handlar sorgen inte bara om människor. Även på djurkyrkogårdarna tänds det ljus.
Prenumerera på Extrakts nyhetsbrev!
Läs mer
Håll dig uppdaterad! Få kunskapen, idéerna och de nya lösningarna för ett hållbart samhälle.
Tack för din prenumeration på nyhetsbrevet Extrakt! För att bekräfta din prenumeration, vänligen klicka på länken som vi har skickat till din e-postadress.
Personuppgifter lagras endast för utskick av Extrakts nyhetsbrev och information kopplat till Extrakts verksamhet. Du kan när som helst säga upp nyhetsbrevet, vilket innebär att du inte längre kommer att få några utskick från oss
– Det har blivit mycket mer ritualer kring sällskapsdjurens död, säger Karin Dirke, professor i idéhistoria, som forskar om vår syn på djurens död.
Hur begraver vi våra djur i dag, till skillnad från tidigare i historien?
– Jag vet inte hur vanligt det är att begrava sitt djur på en kyrkogård, men det har definitivt blivit mycket vanligare. När man avlivar sitt djur hos veterinären kan man välja att låta kremera djuret och ta hem askan i en urna. Generellt har sällskapsdjurens död blivit något vi uppmärksammar mer genom olika typer av ritualer. Det brukar till exempel tändas ljus och göras en liten ceremoni hos veterinären, och så var det inte för 50 år sedan.
Hur länge har det funnits kyrkogårdar för djur i Sverige?
– De första uppstod troligen under 1870-talet. Under den tiden växte en våg av sentimentalisering i Europa. Det blev viktigt att visa känslor och medlidande om andra, inklusive om djur. Det bildades djurskyddsorganisationer och vi blev också mer känslosamma inför sällskapsdjurens död. Vi har visserligen begravt djur även tidigare i historien men då var det främst något kungligheter ägnade sig åt, och det var inte vilka djur som helst som begravdes utan särskilt viktiga djur, som framstående stridshästar.
Vad säger dagens begravningsritualer om vår syn på djuren?
– Vi ser de här djuren som individer. De får namn och blir familjemedlemmar. Men vårt förhållande till djur och deras död är oerhört paradoxalt. Samtidigt som vi sörjer och begraver vissa djur så dödar vi i vår tid fler djur än någonsin tidigare – för att äta dem.
Hur kan vi behandla djur så olika? Hur får vi ihop det rent etiskt?
– Vi får ihop det genom att hålla isär det. Vi skiljer på djuren vi har nära oss som sällskapsdjur och djuren vi använder och brukar. De senare håller vi på avstånd och kategoriserar redan från början som ”köttdjur” eller ”vilt”. Djuren som vi äter kommer till de flesta av oss som färdigförpackat kött, utan att vi behöver förhålla oss till dem som individer.
