Inte ett enda av Aichimålen, för biologisk mångfald, nåddes och sedan Parisavtalet slöts 2015 har utsläppen fortsatt att öka. När de globala överenskommelserna nu omförhandlas kvarstår den viktigaste frågan: hur förvandlas mål och löften till handling?

”Grön ekonomi, bla bla bla, nollutsläpp till 2050 bla bla bla.” Så lät Greta Thunbergs reaktion på klimatlöften från världens ledare och globala mål som hittills varit svåra att hålla.

Efter klimatmötet COP-26 kommer världen stå med nya globala klimatmål och till våren ska nya mål för att bevara jordens biologiska mångfald förhandlas fram i kinesiska Kunming.

Men sett i backspegeln ser oddsen för att nå de nya målen inte bra ut. Trots Parisavtalet, som slöts 2015, minskar koldioxidutsläppen fortfarande inte. Och inte ett enda av de 20 så kallade Aichimålen, globala mål som skulle nås till 2020 för att stoppa förlusten av biologisk mångfald, uppnåddes fullt ut. De svenska miljömålen är också svåra att nå, fortfarande nås bara 1 av 16 mål.

Ändå är det relevant att sätta upp mål för nationellt och globalt hållbarhetsarbete. Det menar Åsa Persson, forskningschef på SEI, som i sin forskning bland annat har tittat på konflikter och synergier mellan olika överenskommelser, mål och styrmedel.

– Mål är ett viktigt första steg för att nå samsyn mellan länderna. Men vi kan konstatera att det historiskt inte har gått bra att nå de mål som har formulerats. Innan man antog SDG, FN:s globala hållbarhetsmål, gjorde UNEP, FN:s utvecklingsprogram, en analys av de globala miljömål som hade satts upp tidigare, allt från globala miljömål till mer frivilliga uttalanden. Av ungefär 300 mål hade bara 2 uppnåtts. Det är en väldigt dålig meritförteckning, säger hon.

”Vi har halkat bakåt”

FN:s arbete med de globala målen utvärderas vart fjärde år, den första rapporten kom 2019. Åsa Persson ingår i den internationella expertgrupp som gör den andra utvärderingen av hur världens länder ligger till vad gäller hållbarhetsmålen.

Åsa Persson
Åsa Persson, forskningschef på SEI. Foto: SEI

– Tyvärr ser vi att vi har halkat bakåt vad gäller flera mål sedan den förra utvärderingen. Det gäller bland annat fattigdom och hunger. Det ser ut att vara en effekt av pandemin som har slagit hårt mot framförallt utvecklingsländer.

Bland alla ouppnådda mål finns trots allt några exempel på att internationella överenskommelser kan ge tydliga resultat. Problem med luftföroreningar och försurning i Europa på 1980-talet fick man bukt med genom överenskommelser i regionala avtal. Även Montrealprotokollet, som 1987 slog fast att ämnen skadliga för ozonlagret skulle fasas ut, visar att det faktiskt går att införa ganska tuffa regler.

– I stället för att bara förlita sig till mål satte man upp ett antal regler, fasade man inte ut de här substanserna fick det konsekvenser. Men generellt har det blivit svårare att få igenom den sortens bindande regler.

Frivilliga handlingsplaner

Knäckfrågan i dag är ländernas självbestämmande, som få är beredda att ge upp. I stället handlar det om att få länder att frivilligt lägga fram handlingsplaner, som klimatplanerna som nu mejslas fram.

– Jag tror också att forskare, media och civilsamhället kan göra mycket för att utvärdera huruvida målen nås. Det finns mer och mer data, forskning och analyser, det ger oss en god bild av vad världens länder gör och om det är tillräckligt.

I den politiska vardagen seglar ofta frågor som sysselsättning, arbetslöshet och ekonomisk tillväxt upp på agendan, på bekostnad av hållbarhetsmålen. Grön tillväxt som inte skadar biologisk mångfald har länge hamnat ganska långt ner på politikernas dagordning. Men nu börjar något hända, tror Åsa Persson.

– Klimatutsläpp börjar bli något som politiska ledare tar ansvar för och det rapporteras allt mer om det.

Tror på smarta mål

Trots den dystra meritlistan för världens gemensamma föresatser ser Åsa Persson flera anledningar att fortsätta arbetet med miljömål. Hon välkomnar ambitiösa och visionära mål som kan inspirera – men menar att de behöver brytas ner till det som brukar kallas smarta mål.

– Det är delmål som är både realistiska och mätbara. Vi måste kunna följa upp och utkräva ansvar. Det tror jag är tanken med det nya globala ramverket för biologisk mångfald som kommer i vår. Det får inte bli för enkelt och för billigt att säga ja till ett miljömål som man sedan inte lever upp till. Formulerandet av ett mål ska inte gå att utropa som en framgång i sig.

Parisavtalet

2015 skrev 191 länder på Parisavtalet, som bland annat slår fast att klimatförändringarnas konsekvenser ska motverkas och den globala medeltemperaturen ska öka med max två grader, helst 1,5 grader.

COP-26 är FN:s 26:e klimatmöte med målet att länderna ska komma överens om regler utifrån Parisavtalet. Det handlar bland annat om hur fattiga länder som drabbas av klimatförändringarna ska kompenseras och om hur arbetet med att minska klimatförändringarna ska kunna intensifieras.

Kunming-deklarationen

I oktober samlades parterna i FN:s konvention om biologisk mångfald för mötet COP-15, i kinesiska Kunming.

Målet är att ta fram ett nytt ramverk efter de så kallade Aichi-målen, med tydliga formuleringar och åtgärder för att bevara jordens biologiska mångfald.

I april 2022 samlas parterna igen i Kunming, då ska ramverket slutförhandlas och beslutas.


Elin Viksten text

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Dag Lindgren skriver:

    Ett viktigt skäl att miljömål inte nås är att viktiga åtgärdsdiskussioner är för känsliga (tabu) för att effektivt åtgärdas. Det finns fler människor än jorden uthålligt kan bära med nuvarande utnyttjande (som faktiskt i tämligen hög – men helt otillräcklig – grad är inriktat på att minska trycket på jordens miljö). Och antalet människor på jorden ökar! Men överbefolkning nämns överhuvudtaget inte i något dokument från COP26. EU lämnar in en deklaration av avsikter till FN i samband med klimatet och där nämns inte befolkningsfrågan. Som om Europas befolkning inte bidrog till klimatförändringarna!