En baksida av städernas förtätningsiver är att det bidrar till minskad rörelsefrihet för barnen. Genom att lyssna på och ta tillvara barnens kunskap om sin närmiljö kan samhällsplanerarna hitta lösningar som ger säkrare och mer tillgängliga offentliga miljöer, menar Sofia Cele, samhällsplanerare och forskare vid Uppsala universitet.

Förtätning, det är den rådande trenden inom stadsutveckling för att uppnå visionen om mer hållbara städer. Men den är inte konfliktfri. När bostäder prioriteras blir det mindre plats för lekplatser, skolgårdar och grönytor. Barnens lek och rörelse, deras möjligheter att utforska och utvecklas påverkas.

Begränsar tillgången till staden

sofia cele
Sofia Cele, Institutionen för kulturgeografi, Uppsala universitet

- Jag tror inte vi förstår hur extremt täta de nya områden som byggs är. Vi har aldrig haft sådan bebyggelse i Norden, säger Sofia Cele, samhällsplanerare och forskare vid Institutionen för kulturgeografi vid Uppsala universitet.
- Barn lever i strukturer som vi vuxna skapar. Vi begränsar deras tillgång till staden på ett ganska kraftigt sätt, både genom samhällsstrukturer och via föräldraansvar, för att vi är rädda om dem. Därför är det viktigt att tänka på vilka värden man prioriterar i planeringen.

Allt med förtätning är naturligtvis inte negativt, poängterar Sofia Cele, som har forskningsstöd från Formas (2011-2014) för projektet ”The Urban Green and Social Sustainability”.
- Det går att öka kvaliteten och få trevligare miljöer också när det blir tätare. Men det finns en gräns där man inte kan kompensera kvantitet med kvalitet. Det är också ett problem att miljöerna blir för homogena och inte tillåter många olika typer av aktiviteter.

Barnen i främsta rummet

Enligt FN:s barnkonvention ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Konventionen är dock inte juridiskt bindande. Tidigare fanns det i Sverige nationella riktlinjer för planeringen av barnens utemiljö, lekplatser och skolgårdar. Idag är det upp till varje kommun att skapa egna riktlinjer, något Sofia Cele ser som problematiskt.
- Vi har ett arv i Sverige, där de sociala frågor har varit centrala i planeringen. Nu vänder vi oss emot den välfärdsplaneringen. Jag tycker att vi måste tänka igenom vilka värden vi behöver värna.

Pratade med barn om staden

Hon har forskat kring barn- och ungdomars deltagande i fysisk planering i snart tio år. I sin doktorsavhandling testade Sofia Cele fyra metoder att prata med barn om staden. Barn i innerstaden i Stockholm, och i Bournemouth i södra England deltog.
- Barnen blev intervjuade, fick rita teckningar och jag gick ut på promenad med dem och gav dem engångskameror som de fick bära med sig under en vecka och fota saker som de tyckte om eller inte tyckte om.

Inte ett dugg förvånad konstaterade hon då, och i senare studier, att barnen har mycket och djup kunskap både om fysiska, sociala och kulturella aspekter. Och deras värld består inte bara av idrottsplatser, lekparker och skolgårdar.
- Barn tänker att det här är min stad, de har superkoll på affärer, bilar och hundar och ser sig som en del av stadsmiljön.

Barnen har mycket och djup kunskap både om fysiska, sociala och kulturella aspekter. Och deras värld består inte bara av idrottsplatser, lekparker och skolgårdar.

Svårt att involvera i planarbetet

Sofia Cele ser sig som förespråkare för att barn ska få uttrycka sig, men ser också svårigheter med att involvera dem i planarbetet. Det är viktigt att tänka igenom hur man gör det, varför och vad man vill med resultatet, menar hon.
- Visst, det är positivt att de får komma till tals. Men barns kompetens är att vara barn, och det är utifrån de premisserna de ska delta. Ibland är syftet för barnens deltagande tydligt, att de ska få påverka en plan, eller själva lära sig något, men många gånger är det ganska oklart.

Barnens rörelsefrihet handlar dock inte bara om arkitektur och samhällsplanering, påpekar hon.
- Jag växte upp i ett lugnt villaområde i Nacka, och gick alltid själv till skolan. Idag skjutsar föräldrarna i området sina barn, trots att det bara tar max 10 minuter att gå. Så det handlar även om rädsla och hur föräldrarollen förändras, alltså även om relationen mellan fysiska och sociala strukturer.

Hamnar långt ned i prioriteringen

Gustav Malm, forskningskoordinator, White Arkitekter.
Gustav Malm, forskningskoordinator, White Arkitekter.

Stadsplaneringen skulle se ut på helt annat sätt om barnkonventionen vore juridiskt bindande, tror Gustav Malm, forskningskoordinator och expert inom social hållbarhet på White Arkitekter.
- Generellt finns det ganska litet stöd för barnperspektivet i Plan- och bygglagens samrådsprocess. Det är min erfarenhet att barnens behov kommer långt ned i prioriteringslistan vid förtätningar. Att det är en sådan enorm bostadsbrist skapar hård press på stadsbyggnadskontoren att hitta ytor för bostäder.

Han ser en utveckling i arbetet med barn och andra gruppers deltagande i den fysiska planeringen. Från hur man gör dialoger och informationsinsamling till tolkningen och omsättningen av resultatet till praktisk nytta.
- För att kunna omsätta det vi får fram i dialoger med barn är det viktigt att det kommer in tidigt i planeringsprocessen, säger Gustav Malm och berättar om ett lyckat exempel.

Stadsplaneringen skulle se ut på helt annat sätt om barnkonventionen vore juridiskt bindande.

Barnkonsekvensanalys gav viktiga resultat

Hösten 2013 hjälpte White Arkitekter Sollentuna kommun att göra en barnkonsekvensanalys till ny skolplan för området Silverdal. Kommunen sökte alternativ för placering av skola och förskolor. Gustav Malm tittade bland annat på hur barn går till skolan, och hur förskolor använder offentliga platser.
- I det här fallet hade vi fokusgrupper där barn, föräldrar och pedagoger diskuterade området utifrån en flygbild. Vi fick intressanta resultat där vi bland annat såg att barnens begränsade rörlighet går att relatera till föräldrarnas oro för trafiken.

Gustav Malm och hans kollegor tog också med sig flygbilden till en av områdets skolor. Elever, som var 11-14 år, fick fylla i vilka platser som var bra och dåliga, och var man träffade sina vänner.
- Det var väldigt lyckat. Man ska inte underskatta barns förmåga att förstå såväl det rumsliga perspektivet som det som kan verka mer abstrakt.

Krävs mer kompetens om social hållbarhet

Resultatet från fokusgrupperna blev ett stöd för arkitekterna i deras planutredningsarbete, berättar Gustav Malm.
- Här jobbade vi med kunskapsöverföring redan innan vi var klara med rapporten så att arkitekterna kunde integrera underlaget i gestaltningen. Till exempel fick de en större förståelse för barnens skolväg och vi identifierade trygga stråk som man jobbade med i lokaliseringen av en ny skola.
- Det fanns också ett stort engagemang från föräldrarna i planeringen. Många hade gjort egna observationer av trafikfarliga områden och vägsträckningar där det är osäkert att vistas. Att även skapa förutsättningar att ta tillvara på den kunskapen är viktigt.

Sofia Cele lyfter avslutningsvis fram behovet av ökad kunskap om barnens miljöer i staden, och hon ser gärna att det satsas mer på forskning.
- Ju tätare ett område blir ju högre krav ställs på kompetens om social hållbarhet. Det måste finna en grundkompetens om barn och miljö på stadsbyggnadskontoren, och en erfarenhetsbank där man tar tillvara den kunskap som redan finns, säger hon.


Susanne Rosén

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Kjersti Finholt skriver:

    Hei, veldig interessant artikkel og viktig tema! Finnes det et sted en samling av metoder for involvering av barn og unge i planarbeidet, som brukes av planleggere i Sverige? I Norge har vi noe som heter Digitale Barnetråkk (www.kartiskolen.no), et veldig fint verktøy for å kartlegge hvilke områder og veier barna bruker, og som er svært nyttig for planleggere. Men jeg er på jakt etter andre metoder og konkrete erfaringer med involvering av barn i konkrete planer. Metoder som ikke er for omfattende og som kan brukes av planleggere i det daglige arbeidet.

  • Gustav Malm skriver:

    Väldigt roligt och viktigt att artikeln genererat så många kommentarer. Det behövs verkligen mer engagemang, kunskap och samverkan för att det vi planerar och bygger möjliggör att barn får potential att utvecklas, och att vi inte naivt slänger oss med Barnkonventionen utan att förstå dess innebörd, vilket du Lennart så tydligt poängterar. Har de senaste 3 åren träffat väldigt många förskolepedagoger som påtalar vikten att bevara naturliga och motoriskt utmanande grönytor som skapar just de möjligheter till utveckling du beskriver.

    En aspekt som vi inte får glömma är de lite äldre barnens möjlighet och behov vad gäller idrott och lek. En väldigt ögonöppnande studie som baserat på observationer av vilka som nyttjar platser för spontanidrott, tyder på en skrämmande hög andel killar som nyttjar platser för fotboll, skejt, basket, parklek m.m, i Stockholm. 560 observationer av totalt 4078 personer ligger till grund för studien och resultat visar exempelvis att i åldersspannet 7-19 år står killar för 80% av de observerade nyttjarna av platserna. Vad beror detta på, är det ett problem och hur kan planeringen försöka motverka detta ojämlika nyttjande av platser för spontanidrott?

    Spontanidrott för vilka? heter studien och går att hitta via en googling på titeln.

  • Lennart Nord skriver:

    Jag vill flytta ner fokus i debatten till de yngre barnen
    Enligt barnkonventionens artikel 31 ska varje barn ha rätt till lek och rekreation. Ja.
    Men det har tills nu inte preciserats. Vad det innebär var kanske självklart? När ett SBK som i Lund skriver att de följer barnkonventionen är det ett meningslöst påstående.
    § 31 säger inget om hur man tillgodoser barns möjligheter till utelek på egna villkor vid bostaden. Lekbar närmiljö: utrymme, tillåtande utformning för fri lek … och gott lokalklimat.
    Vidgat sedan med ökande ålder.

    Varför ignoreras detta? Varför använder inte planerarna sina kunskaper? Varför tar de inte sitt ansvar? Varför finns det inte med under barns rättigheter?

    Nu har FN preciserat vad ’att leka’ innebär, ingående motiverat i Comment 17.
    http://tbinternet.ohchr.org/_layouts/treatybodyexternal/Download.aspx?symbolno=CRC%2fC%2fGC%2f17&Lang=en

    Det är lite surt att Sverige med sina traditioner och sin forskning skall få detta utifrån. Men det har gått troll i §31, vår tolkning av den och samhällsutvecklingen. Barns rätt att leka har försvunnit i vår hantering av byggandet.
    Nu kommer alltså krav på skärpning. Barnkonsekvensanalyser har något att leva upp till.
    Kvalitetskrav.

    Regeringen har en nationell strategi. Den lämnar tyvärr stora frågetecken. Sök på texten, så finner ni att ”lek” förekommer två gånger: båda i orden ”barn som kollektiv”.
    ”Uppväxtvillkor” förekommer inte alls, inte heller ”uppväxt”. Inte ”villkor”, annat än i sammanställningen ”levnadsvillkor” (10 ggr)
    Ordvalet ’levnadsvillkor’ är underligt. ’Uppväxt’ är dynamiskt, uttrycker en process, barnets utveckling och mognad. Levnadsvillkor är hur det är. Barnens villkor ’stötvis’ genom tiden.

    Den har tio principer. Dessa skulle kunna handla om lekmöjligheter. Men det står aldrig det .
    Sveriges internalisering av barnkonventionen handlar om deras rättigheter. Från början..
    Rättigheter i juridisk och demokratisk mening.
    Men leka? Att leka är nödvändigt.säger FN nu: ”Det är faktiskt så, att en miljö som ger alla barn möjlighet till lek och stimulans, skapar förutsättningar för kreativitet, ger möjligheter att utveckla förmåga genom lek på eget initiativ, skärper motivation, ökar fysisk aktivitet och utvecklar färdigheter.” Nyheter för oss?

    Vad blir det för vuxna av barn som inte fått leka? Säger jag
    .
    Lennart Nord
    arkitekt

  • Andrea Irving skriver:

    Tack för en viktig artikel Sofia Cele!

    Jag bor i Årstadal och är med i föräldranätverket Skolplanerna i Årstadal.
    Vi har nu gått samman med flera andra stadsdelar som lider av skolbrist och ser just att det handlar om prioriteringar i stadsplaneringen.

    Vi håller på att kartlägga hur bristen ser ut. Har du tips på underlag till denna research eller har du möjligtvis något material vi kan få ta del av?

    Tack på förhand.
    Hälsningar Andrea Irving.

  • Suzanne de Laval skriver:

    Bra och viktig artikel. Barnkonsekvensanalys borde alltid göras. Planeringen påverkar barnens möjligheter att få tillgång till olika miljöer.
    Stadsmiljö som är bra för barnen – är bra för alla andra också.

  • Sofia Cele skriver:

    Birgitta, tack snälla. Jag ska försöka få tid att titta närmare på Årstafältet som verkligen är en långkörare med många turer…

  • Sofia Cele skriver:

    Karin Holmgren – du har har verkligen rätt. Jag tycker exploateringen och överutnyttjandet av parkerna är illa på flera sätt. Dels för att barn som saknar skolgård (inte bra) behöver vistas där på raster vilket leder till mycket stort slitage på gröna ytor och att också andra grupper som vill använda parkerna t ex äldre eller människor som söker lugn och ro blir undanträngda. Gustav Adolfsparken är ett mycket bra exempel på det. Man bygger in konflikter mellan grupper, och värden såsom kulturhistoriska landskaps- och trädgårdsvärden försvinner ofta i samma veva.

    Tillfälliga skolbyggnader är inte bra, och ja, baracker är ett helt korrekt ord enligt min erfarenhet! En paviljong är väl ändå något helt annat..!?

    Det är intressant att gröna ytor så ofta anses ”tomma”, när de är fullspäckade med värden som är väldigt viktiga för en levande och fungerande stad..!

  • Sofia Cele skriver:

    Tack snälla Bitte!

    Movium och Boverket har fått ett regeringsuppdrag att ta fram en vägledning för kommuner gällande barns och ungas utemiljöer med fokus på skol- och förskolegårdar. Förhoppningsvis kan ju det leda till att kunskapen sprids och tas till vara av politiker. Man får hålla tummarna för det i alla fall…!

  • karin holmgren skriver:

    Gustav Adolfsparken kan stå som exempel på så kallad ”förtätning” dvs man bygger där det går – i parker eller ”gröna plättar”. I hela 3 års tid ”tillfälligt”! har Stadsbyggnadskontoret gett bygglov till en som dom kallar ”paviljong” (barack!). – på parkmark och där åtminstone ett träd måste tas bort. ”Man sågar av den gren man sitter på”? Den redan väldigt slitna parken har sakteliga övergått till ”skolgård”. Barn behöver rörelseyta – bygg inte i parker! Vi närmsta granne har överklagat bygglovet. Parken ska förbli park dvs en oas för alla.

  • Bitte Liberg skriver:

    Sofie Cele ska det vara förstås och inte Birgitta Rosén, se kommentar ovan, men det förstod ni väl!
    Bitte Liberg

  • Bitte Liberg skriver:

    I Stockholms program En God Stad För Barnet står under rubriken
    Barnperspektivet på områdesnivå-komplettering i befintliga miljöer: Har ”barnets bästa”kunnat beaktas i planen i planen? Eller finns det andra intressen som vägt tyngre och som därför fått företräde? I alla Stockholms nya detaljplaner har andra intressen vägt tyngre än barn och ungas bästa! Det finns mkt forskning och kunskap om den fria lekens betydelse för barns utveckling fysiskt och psykiskt och deras behov av utrymme och stimulerande lekmiljöer.
    Fredrika Mårtensson docent i miljöpsykologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp har i sin forskning om förskole-och skolgårdar och kommit fram till att ytan bör vara 25-60m/barn. Så planerade också Sverige på 60-70-talet.
    Frågan är HUR denna kunskap ska nå våra politiker, så att barns behov integreras som en obligatorisk komponent i varje detaljplan med bestämda krav på kvadratmeter per barn –inte i vackra ord. Först då får vi en socialt hållbar stad. Susanne Roséns arbete är ännu ett välkommet arbete i den riktningen!

  • Birgitta skriver:

    Du gör ett viktigt arbete. Det behövs bra verktyg att involvera barn och unga. Ett horribelt exempel och mycket skrämmande metod i att involvera barn i stadsplanering är det som Trafikkontoret och Stadsbyggnadskontoret genomförde med barn från Östberga och Årsta i frågan om Årstafältet – ”barnens Årstafält”. Det vore spännande du Sofia Cele ville titta på det projektet och ge din åsikt, jag tror att det ligger fortfarande kvar på stadens hemsida om inte annat kan du säkert få det via de som arbetar med Årstafältet i dag…

  • Tuomo Haapala skriver:

    Mycket viktig aspekt. Dock tycks barnen inte utgöra något av vikt i Alliansens Sverige. Större klasser,nerbantad kulturdeltagande. ”Barn det är de som luktar illa och är alltid i vägen”
    sa en ledande moderatpolitiker för några år sedan.Hennes karriär har gått rakt uppåt.