Barnen leder vägen mot social hållbarhet

En baksida av städernas förtätningsiver är att det bidrar till minskad rörelsefrihet för barnen. Genom att lyssna på och ta tillvara barnens kunskap om sin närmiljö kan samhällsplanerarna hitta lösningar som ger säkrare och mer tillgängliga offentliga miljöer, menar Sofia Cele, samhällsplanerare och forskare vid Uppsala universitet.

Förtätning, det är den rådande trenden inom stadsutveckling för att uppnå visionen om mer hållbara städer. Men den är inte konfliktfri. När bostäder prioriteras blir det mindre plats för lekplatser, skolgårdar och grönytor. Barnens lek och rörelse, deras möjligheter att utforska och utvecklas påverkas.

Begränsar tillgången till staden

– Jag tror inte vi förstår hur extremt täta de nya områden som byggs är. Vi har aldrig haft sådan bebyggelse i Norden, säger Sofia Cele, samhällsplanerare och forskare vid Institutionen för kulturgeografi vid Uppsala universitet.
– Barn lever i strukturer som vi vuxna skapar. Vi begränsar deras tillgång till staden på ett ganska kraftigt sätt, både genom samhällsstrukturer och via föräldraansvar, för att vi är rädda om dem. Därför är det viktigt att tänka på vilka värden man prioriterar i planeringen.

Allt med förtätning är naturligtvis inte negativt, poängterar Sofia Cele, som har forskningsstöd från Formas (2011-2014) för projektet ”The Urban Green and Social Sustainability”.
– Det går att öka kvaliteten och få trevligare miljöer också när det blir tätare. Men det finns en gräns där man inte kan kompensera kvantitet med kvalitet. Det är också ett problem att miljöerna blir för homogena och inte tillåter många olika typer av aktiviteter.

Barnen i främsta rummet

Enligt FN:s barnkonvention ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Konventionen är dock inte juridiskt bindande. Tidigare fanns det i Sverige nationella riktlinjer för planeringen av barnens utemiljö, lekplatser och skolgårdar. Idag är det upp till varje kommun att skapa egna riktlinjer, något Sofia Cele ser som problematiskt.
– Vi har ett arv i Sverige, där de sociala frågor har varit centrala i planeringen. Nu vänder vi oss emot den välfärdsplaneringen. Jag tycker att vi måste tänka igenom vilka värden vi behöver värna.

Pratade med barn om staden

Hon har forskat kring barn- och ungdomars deltagande i fysisk planering i snart tio år. I sin doktorsavhandling testade Sofia Cele fyra metoder att prata med barn om staden. Barn i innerstaden i Stockholm, och i Bournemouth i södra England deltog.
– Barnen blev intervjuade, fick rita teckningar och jag gick ut på promenad med dem och gav dem engångskameror som de fick bära med sig under en vecka och fota saker som de tyckte om eller inte tyckte om.

Inte ett dugg förvånad konstaterade hon då, och i senare studier, att barnen har mycket och djup kunskap både om fysiska, sociala och kulturella aspekter. Och deras värld består inte bara av idrottsplatser, lekparker och skolgårdar.
– Barn tänker att det här är min stad, de har superkoll på affärer, bilar och hundar och ser sig som en del av stadsmiljön.

Barnen har mycket och djup kunskap både om fysiska, sociala och kulturella aspekter. Och deras värld består inte bara av idrottsplatser, lekparker och skolgårdar.

Svårt att involvera i planarbetet

Sofia Cele ser sig som förespråkare för att barn ska få uttrycka sig, men ser också svårigheter med att involvera dem i planarbetet. Det är viktigt att tänka igenom hur man gör det, varför och vad man vill med resultatet, menar hon.
– Visst, det är positivt att de får komma till tals. Men barns kompetens är att vara barn, och det är utifrån de premisserna de ska delta. Ibland är syftet för barnens deltagande tydligt, att de ska få påverka en plan, eller själva lära sig något, men många gånger är det ganska oklart.

Barnens rörelsefrihet handlar dock inte bara om arkitektur och samhällsplanering, påpekar hon.
– Jag växte upp i ett lugnt villaområde i Nacka, och gick alltid själv till skolan. Idag skjutsar föräldrarna i området sina barn, trots att det bara tar max 10 minuter att gå. Så det handlar även om rädsla och hur föräldrarollen förändras, alltså även om relationen mellan fysiska och sociala strukturer.

Hamnar långt ned i prioriteringen

Stadsplaneringen skulle se ut på helt annat sätt om barnkonventionen vore juridiskt bindande, tror Gustav Malm, forskningskoordinator och expert inom social hållbarhet på White Arkitekter.
– Generellt finns det ganska litet stöd för barnperspektivet i Plan- och bygglagens samrådsprocess. Det är min erfarenhet att barnens behov kommer långt ned i prioriteringslistan vid förtätningar. Att det är en sådan enorm bostadsbrist skapar hård press på stadsbyggnadskontoren att hitta ytor för bostäder.

Han ser en utveckling i arbetet med barn och andra gruppers deltagande i den fysiska planeringen. Från hur man gör dialoger och informationsinsamling till tolkningen och omsättningen av resultatet till praktisk nytta.
– För att kunna omsätta det vi får fram i dialoger med barn är det viktigt att det kommer in tidigt i planeringsprocessen, säger Gustav Malm och berättar om ett lyckat exempel.

Stadsplaneringen skulle se ut på helt annat sätt om barnkonventionen vore juridiskt bindande.

Barnkonsekvensanalys gav viktiga resultat

Hösten 2013 hjälpte White Arkitekter Sollentuna kommun att göra en barnkonsekvensanalys till ny skolplan för området Silverdal. Kommunen sökte alternativ för placering av skola och förskolor. Gustav Malm tittade bland annat på hur barn går till skolan, och hur förskolor använder offentliga platser.
– I det här fallet hade vi fokusgrupper där barn, föräldrar och pedagoger diskuterade området utifrån en flygbild. Vi fick intressanta resultat där vi bland annat såg att barnens begränsade rörlighet går att relatera till föräldrarnas oro för trafiken.

Gustav Malm och hans kollegor tog också med sig flygbilden till en av områdets skolor. Elever, som var 11-14 år, fick fylla i vilka platser som var bra och dåliga, och var man träffade sina vänner.
– Det var väldigt lyckat. Man ska inte underskatta barns förmåga att förstå såväl det rumsliga perspektivet som det som kan verka mer abstrakt.

Krävs mer kompetens om social hållbarhet

Resultatet från fokusgrupperna blev ett stöd för arkitekterna i deras planutredningsarbete, berättar Gustav Malm.
– Här jobbade vi med kunskapsöverföring redan innan vi var klara med rapporten så att arkitekterna kunde integrera underlaget i gestaltningen. Till exempel fick de en större förståelse för barnens skolväg och vi identifierade trygga stråk som man jobbade med i lokaliseringen av en ny skola.
– Det fanns också ett stort engagemang från föräldrarna i planeringen. Många hade gjort egna observationer av trafikfarliga områden och vägsträckningar där det är osäkert att vistas. Att även skapa förutsättningar att ta tillvara på den kunskapen är viktigt.

Sofia Cele lyfter avslutningsvis fram behovet av ökad kunskap om barnens miljöer i staden, och hon ser gärna att det satsas mer på forskning.
– Ju tätare ett område blir ju högre krav ställs på kompetens om social hållbarhet. Det måste finna en grundkompetens om barn och miljö på stadsbyggnadskontoren, och en erfarenhetsbank där man tar tillvara den kunskap som redan finns, säger hon.