”Demokratin har svårt att hantera klimathotet”

Det är svårt för ett demokratiskt samhälle att enas om en uppoffring i dag för att vinna en kollektiv men oviss fördel långt in i framtiden.
Den grundläggande orsaken är att människor tänker kortsiktigt. Eller för att uttrycka det mer exakt: de flesta motsätter sig åtgärder därför att det är dyrare på kort sikt att lösa världens långsiktiga klimatproblem än att inte lösa dem.
Det skriver Jørgen Randers, en av författarna till numera klassiska boken "The Limits To Growth" (1972) och professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo, i en exklusiv debattartikel för Extrakt.
”Demokratin har svårt att hantera klimathotet”
Det demokratiska samhället sitter fast i det kortsiktiga tänkandets tyranni, vilket hindrar meningsfulla långsiktiga klimatåtgärder. Lösningen handlar om att stimulera åtgärder som utöver att de löser ett långsiktigt problem även ger en majoritet av väljare en kortsiktig fördel, menar Jörgen Randers, professor vid Handelshögskolan i Oslo. Foto: Mostphotos
byline Jørgen Randers, författare och professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo.
Debatt &
Opinion

Kan demokratin hantera svåra frågor som klimatförändringen? Enligt min mening är det liktydigt med att fråga om ett demokratiskt samhälle kan enas om en uppoffring i dag för att få en kollektiv men osäker fördel långt in i framtiden.

Eller i mer konkreta termer: kan demokratierna enas om och verkställa ett beslut att lägga mer pengar i dag på att minska utsläpp av växthusgaser, när den enda vinsten med det är hoppet om ett bättre klimat för barn och barnbarn och knappast någon märkbar fördel under de första tjugo åren?

Långsiktiga beslut principiellt möjliga

Svaret är naturligtvis ja. Åtminstone i princip. Det är fullt möjligt för ett demokratiskt samhälle att besluta att i dag lägga pengar på projekt som medför nytta enbart på lång sikt. Men det sker sällan i praktiken, i varje fall om uppoffringen är betydande. Orsaken är uppenbar: de flesta människor, de flesta väljare, tänker kortsiktigt. Om de ska göra en uppoffring vill de vara säkra på att den tjänar något syfte som ligger nära i tid och rum, helst i form av större välbefinnande för väljarna själva inom en femårsperiod.[1]

Om detta inte kan utlovas förhåller de sig i regel avvaktande. Aktuella exempel på att de är passiva inför uppenbara långsiktiga problem är bristen på åtgärder mot den globala uppvärmningen och antibiotikaresistens. Motståndet mot militärutgifter efter långa perioder av fred hör hemma i samma kategori.

Enligt min uppfattning var kostnaderna löjligt låga – motsvarande en höjning av inkomstskatten från 36 till 37 procent. […] Ändå var det stora flertalet norrmän mot denna uppoffring.

…men väljarna tänker kortsiktigt

Att väljarna tänker kortsiktigt illustreras av vad som hänt på senare tid i Norge, ett mycket rikt, demokratiskt land där utbildning och sjukvård har varit avgiftsfritt i över femtio år och där fördelningen av inkomster och förmögenhet är jämnare än i nästan alla andra länder.

År 2006 offentliggjordes en 15-punktsplan som visade att Norge kunde lösa klimatproblemet om varje medborgare betalade 250 euro i extra skatt varje år i ungefär en generation framåt. Planen förklarade hur Norge skulle kunna minska sina utsläpp av växthusgaser med två tredjedelar före 2050, inom sina egna gränser, med metoder som andra rika länder kunde imitera och med bruk av känd teknologi.

Enligt min uppfattning var kostnaderna löjligt låga – motsvarande en höjning av inkomstskatten från 36 till 37 procent – med tanke på att de flesta allvarliga hot mot den rika världen skulle avlägsnas under detta århundrade om planen verkställdes. Ändå var det stora flertalet norrmän mot denna uppoffring. Om sanningen ska fram ville de flesta hellre använda pengarna till annat, till exempel ännu en veckoslutsresa till London (eller Sverige) för att handla.

Den billigaste lösningen

Denna trista historia belyser det kortsiktiga tänkande som dominerar i de flesta demokratier. Man vill inte betala för en lösning som är dyrare än den billigaste. Med ”billigast” avser man vanligen den ”kostnadseffektivaste” lösningen, alltså den som medför de lägsta kostnaderna i förhållande till den nytta man får inom en relativt nära framtid.

Det bör noteras att väljarna tillämpar förvånansvärt höga räntor när de omvandlar framtida fördelar till aktuell nytta. De vill se de räntor som makroekonomerna rekommenderar, nämligen de som gäller på marknaden (ungefär mellan 5 och 10 procent per år i reala termer).[2] Därmed bortser man från de fördelar som ligger mer än tio till tjugo år fram i tiden. Förslag att lösa klimatproblemet inom fyrtio år anses enligt denna logik inte medföra någon nytta, enbart kostnader.

Motstånd mot förändring

Det finns ännu en orsak till att demokratiska samhällen har svårt att lösa långsiktiga problem: de kortsiktiga kostnaderna är högst synliga och reella för en liten grupp väljare som aktivt motsätter sig kloka åtgärder, trots att de skulle få sin beskärda del av nyttan på lång sikt. Majoriteten, som inte drabbas av några ökade kortsiktiga kostnader, men inte heller ser några fördelar på kort sikt, förblir passiv. Följden är att minoriteten får sin vilja igenom och stoppar meningsfulla åtgärder.

Detta fenomen belyses av det globala klimathotet. Det är allmänt känt [3] att problemet kan lösas genom att man förflyttar två procent av den globala arbetskraften och två procent av kapitalet från smutsig (dvs fossilbaserad) produktion till ren (dvs baserad på låga utsläpp av koldioxid). Naturligt nog möter detta häftigt motstånd från de berörda – arbetskraft och ägare – i de smutsiga sektorerna. Arbetskraft och ägare, till exempel i kolindustrin, kämpar självfallet för sina befintliga arbetstillfällen och vinster. Det stora flertalet väljare, som arbetar i de rena sektorerna, tar inte ställning.

Ingen vill ha dyrare energi

I frågan om en övergång från smutsig till ren energi så är det intressant att notera att det inte bara är de branschberörda ägarna och arbetarna som motsätter sig detta utan även en majoritet av väljarna. Väljarna motsätter sig denna övergång därför att den på kort sikt medför dyrare energi, till exempel i form av ökade bensin- och elpriser. Den kan också medföra högre skatter eller fler regleringar. Sådant ogillar väljare även om de är mycket rika och välutbildade.

Resultatet är att politikerna inte vågar föreslå de självklara lösningarna på klimatproblemet, för då kan de förlora röster och tvingas lämna sina poster. Det demokratiska samhället sitter alltså fast i en situation där de kortsiktiga kostnaderna för klimatåtgärder hindrar insatser som skulle höja livskvaliteten för människor vid mitten av detta århundrade, men inte leda till några större fördelar dessförinnan.

Kapitalismen är noggrant utformad för att fördela kapital till de lönsammaste projekten. Och det är precis vad vi inte behöver i dag.

Kapitalismen behöver ramvillkor

Det bör påpekas att det kapitalistiska systemet inte hjälper till. Kapitalismen är noggrant utformad för att fördela kapital till de lönsammaste projekten. Och det är precis vad vi inte behöver i dag. Vi behöver investeringar i dyrare vind- och solenergi, inte i billig kol och gas. Den kapitalistiska marknaden gör inte detta på eget initiativ. Den vill ha andra ramvillkor, alternativa priser eller ny lagstiftning.

Prissättningsproblemet och dess lösning är förstås välkända i läroböckerna i nationalekonomi. För att anpassa det kortsiktiga företagsintresset (maximal vinst) till samhällets intresse på lång sikt (välfärd för framtida generationer) måste man ”internalisera de externa kostnaderna”. I fråga om den globala uppvärmningen måste företagen tvingas betala för de växthusgaser de släpper ut.

Världen behöver ett ”pris på koldioxid”, en skatt eller ett fungerande kvotpris. Men detta har visat sig svårt att införa i demokratiska samhällen, av det uppenbara skälet att väljarna inte vill ha ett koldioxidpris eftersom det ofrånkomligen höjer energikostnaderna på kort sikt. Alternativet är lagstiftning – till exempel förbud mot användning av kol – men det möter exakt samma motstånd från väljarna eftersom det också höjer energipriserna på kort sikt.

En ogrundad optimism

Väljarnas och marknadens kortsiktiga tänkande har dominerat den rika världens reaktioner på klimatförändringen i närmare trettio år. Optimistiska iakttagare hoppas att dödläget ska brytas så fort det blir ”lönsamt” att lösa klimatproblemet, det vill säga ett läge där genomförande av klimatåtgärder innebär den mest kostnadeffektiva lösningen. Pessimister som jag befarar att vi får vänta mycket länge på en sådan situation.

Det kommer alltid att vara dyrare att producera ren energi av kol än att producera smutsig kolkraft, så som vi gör i dag. Det kommer alltid att vara dyrt att samla in koldioxiden som frigörs när kol förbränns. Och världssamhället kommer att bränna kol mycket långt fram i tiden såvida ingenting drastiskt (dvs dyrt på kort sikt) görs. Kol är källan till 80 procent av den energi vi använder i världen. Om vi väntar tills den rena kolkraften blir lönsam hinner världen bli orimligt varm under tiden.

Lönsamt att låta världen gå under

Jag anser att det är svårt för en demokrati att hantera svåra frågor som klimatförändringen. Det är svårt för ett demokratiskt samhälle att enas om en uppoffring i dag för att vinna en kollektiv men oviss fördel långt in i framtiden. Den grundläggande orsaken är att människor tänker kortsiktigt.

Eller för att uttrycka det mer exakt: de flesta motsätter sig åtgärder därför att det är dyrare på kort sikt att lösa världens långsiktiga problem än att inte lösa dem. Det är kostnadseffektivt att skjuta upp globala klimatinsatser. Det är ”lönsamt” att låta världen gå under. Åtminstone när man tillämpar dagens marknadsräntor.

Det kortsiktiga tänkandets tyranni är en konkret företeelse och utgör ett verkligt hot mot det demokratiska samhällets hållbarhet på lång sikt.

Lösningar på problemet

Vad ska vi då göra? Hur kan vi skapa större möjligheter för det demokratiska samhället att lösa långsiktiga problem, där kostnaderna kommer först och nyttan uppstår långt in i framtiden?
För det första ska vi sprida kunskapen om att ”det kortsiktiga tänkandets tyranni” är en konkret företeelse och utgör ett verkligt hot mot det demokratiska samhällets hållbarhet på lång sikt.
För det andra bör vi argumentera för tillämpning av låga räntor i offentliga lönsamhetsanalyser.
För det tredje bör vi uppmuntra politikerna att använda sitt sunda förnuft och inte kvantitativa analyser när de ska besluta om en investering som gynnar samhället på lång sikt. Ett sätt skulle vara att reservera en bråkdel av det offentliga investeringsflödet för långsiktiga syften, en ”hållbarhetsbudget”.  Den skulle likna militärbudeten, som inte vilar på någon lönsamhetsanalys utan på kvalitativa, kulturella och ideologiska överväganden.
För det fjärde bör vi förlänga mandatperioden för att ge politikerna tid att genomföra impopulära åtgärder innan de förlorar nästa val.
En femte och enligt min uppfattning grundläggande och mycket tilltalande lösning vore att införa en allmän inkomstförsäkring. Det skulle minska motståndet mot den förlust av arbete som är en ofrånkomlig första effekt av den strukturförändring som är ett centralt inslag i alla lösningar av långsiktiga problem. Vi borde garantera alla anställda en adekvat lön när deras smutsiga arbetsplatser har stängts tills de får ett nytt och rent arbete. Detta är givetvis fullständigt orealistiskt i ett demokratiskt samhälle därför att det innebär att man tar från majoriteten (de som har arbete) och ger till en minoritet (de 2 procent som förlorat sitt smutsiga arbete). Men det skulle avlägsna nästan allt motstånd mot en förändring.

Införa upplyst diktatur inte realistiskt

Dessa fem lösningar har alla föreslagits och tyvärr avvisats av en demokratisk majoritet. Det gäller också den mest självklara – sjätte – lösningen, att under en begränsad period återinföra en upplyst diktatur på viktiga politiska områden. Det gjorde romarna när Rom var hotat. Och det är den lösning som tillämpas av det kinesiska kommunistpartiet, med uppenbar framgång inom områden som energi, klimat och fattigdomsbekämpning.

Men jag håller med om att den självklara lösningen med en stark regering ter sig orealistisk i det demokratiska väst. Detta bekräftas av EU-kommissionens prestigeförlust trots dess historiska framgång med att införa den så kallade 20/20/20-principen i klimat- och energilagstiftningen mot de flesta européers vilja.

Elbilen Tesla glider in på marknaden tack vare sina överlägsna kortsiktiga fördelar som med råge kompenserar det höga priset.

Krävs åtgärder med kortsiktiga fördelar

Enligt min uppfattning finns det bara ett sätt att hjälpa ett demokratiskt samhälle att hantera svåra (långsiktiga) problem: att stimulera åtgärder som utöver att de löser ett långsiktigt problem ger en majoritet av väljare en kortsiktig fördel.

Ett exempel: elbilar kan eliminera transportutsläpp men är dyrare än bilar som drivs med fossila bränslen, och därför köps de inte av majoriteten. Men elbilen Tesla glider in på marknaden tack vare sina överlägsna kortsiktiga fördelar. De flesta bilfantaster gillar dess design och att den accelererar snabbare än någon annan bil på vägen. Och de finner dess moderna högteknologiska inre spännande. Dessa kortsiktiga fördelar kompenserar med råge det höga priset på bilen. Priset kan till och med bli en försäljningsfördel eftersom det innebär ett snobbvärde som skiljer ut föraren från den stora massan. Det gör elbilar socialt attraktiva.

Tysk energimodell kan visa vägen

Ett annat exempel är det modiga greppet att införa stora subventioner i Tyskland för dem som var beredda att installera solpaneler på taket eller vindsnurror på åkern. Det tyska parlamentet beslöt år 2000 att bekosta dessa installationer och en gång om året dela upp notan mellan alla tyskar i form av en skattehöjning. Alla med ett tak eller en åker (dvs en majoritet) fick alltså en kortsiktig fördel, en lokal energikälla som deras landsmän bekostade, samtidigt som de bidrog till det långsiktiga målet att vänja av Tyskland med fossila bränslen. De som inte gillade den extra skatten kunde installera sol- eller vindenergi på sin fastighet och på detta sätt i slutändan göra en ekonomisk vinst.

Detta system var i kraft i många år innan det avskaffades av väljare som inte ville betala den extra skatten. Men under tiden installerades så mycket vind- och solenergi i Tyskland att landet nära på är fossil-oberoende under soliga och blåsiga dagar.

Fast i kortsiktiga tänkandets tyranni

Jag påstår inte att det blir lätt att finna på åtgärder som får stöd av en demokratisk majoritet. Tvärtom tror jag att det kortsiktiga tänkandets tyranni kommer att råda i årtionden framåt. Följden blir att ett antal långsiktiga problem inte får någon lösning även om de kunde ha fått det, samtidigt som de vållar alla väljare allt större svårigheter.

Översättning till svenska: Margareta Eklöf

___________________________________________________________________________________________

Noter


[1] For substantial support of the many statements made in this paper, see Jorgen Randers, 2012, 2052 – A Global Forecast for the Next Forty Years, Chelsea Green Publishing, White River Junction, Vermont, USA, ISBN 978-1-60358-422-7.

[2] For a deep look into the issue of discount rates, a good starting point is the debate that followed the recommendation of the Stern Report to use a low discount rate (1 % per year) when assessing the cost of future climate damage. See Lord Nicholas Stern et al, 2006, The Economics of Climate Change, Cambridge University Press, Cambridge, UK, ISBN 0-521-70080-9

[3] For a thorough presentation of this message, see the “UNEP Green Economy Report”:  UNEP, 2011, Towards a Green Economy: Pathways to Sustainable Development and Poverty Eradication, ISBN 978-92-807-3143-9

 

Jørgen Randers författare och professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo.
De åsikter som uttrycks under
debatt & opinion är inte Extrakts egna

19 kommentarer:

  1. Kommentar från Anders Hjorth 20 januari 2015:

    Håller med om det allra mesta. Det är en mycket klok artikel som behandlar ett problem som vi nog är många som gått och funderat på. De korta mandatperioderna och inte minst medias inverkan mot alltmer ytlighet och kortsiktighet tror jag spelar in. Det skulle också behövas stora folkbildande kampanjer av ett slag som vi inte sett på många decennier. Varför sådana satsningar inte kommer har jag lite svårt att förstå, men det hänger förstås samman med den allmänna kortsiktigheten.
    När det gäller kostnader så behöver det ju inte handla om direkta ekonomiska kostnader. Det kan ju också komma att handla om att vi får vara med om stora klimatorsakade väderkatastrofer som vi måste röja upp efter till betydligt högre kostnader än om vi hade ställt om i tid. Tyvärr tror jag att det kommer att behövas några sådana rejäla katastrofer som forskarna tydligt kan koppla till den globala uppvärmningen för att saker och ting ska ta fart. Det behöver spridas ett krismedvetande som ännu inte är allmänt. Jag behöver bara gå till de människor jag har omkring till vardags. Man känner till klimathotet, men ser ändå fram mot nästa Thailands-resa. Och ifrågasätter inte i samma andetag sitt eget flygande. Varför ska jag offra mig när ingen annan gör det?
    På lång sikt tror jag mänskligheten kommer att vakna upp och måste göra det. Frågan är bara vilka hemskheter som ligger på vägen dit…

  2. Kommentar från Henry Kallioniemi 20 januari 2015:

    Ett intressant resonemang. Men synen på skatt är konservativ. En skatt behöver ju inte vara någon kostnad för samhället i stort. Tar man in mer i t ex koldioxidskatt så behöver man ju ta in mindre på annat för att finansiera de gemensamma åtagandena. En skatteväxling är ingen höjning av skattetrycket.

  3. Kommentar från Bosse 20 januari 2015:

    När landet förut har varit i kris som t.ex. under världskrigen så har man bildat en samlingsregering. Nu är det ingen omedelbar kris men det kommer så småningom. Om man då ska vara förutseende så är det kanske läge att bilda en samlingsregering redan nu för att slippa det partipolitiska spelet och verkligen kunna förbereda/förebygga för den situation som så småningom kommer att uppstå. Om rädslan för att förlora röster ska styra politiken kommer vi aldrig i tid att kunna vidtaga dom åtgärder som behövs framöver. Med en samlingsregering får vi kanske ett läge som åtminstone liknar ”en upplyst diktatur” som då kan ta till de ”impopulära” åtgärder som behövs.

  4. Kommentar från Lars Almström 20 januari 2015:

    En intressant artikel.

    Men det finns en enkel lösning, som skulle minska koldioxidutsläppen från fossila bränslen utan, att höja skattetrycket
    och som skulle kunna införas mycket snabbt.
    Det förslaget drivs sedan några år av den mycket snabbt växande amerikanska organisationen Citizens’ Climate Lobby (CCL)
    Kort beskrivet handlar det om en stigande koldioxidskatt på alla fossila bränslen. Denna insamlade skatt placeras i en fond. Fonden töms varje månad när hela beloppet betalas ut i lika stora delar till varje vuxen medborgare.

    Konstruktionen har många fördelar:
    Den löser problemet, eftersom stigande koldioxidskatt skulle minska konsumtionen och därmed utsläppen.
    Den ger näringsliv och allmänhet tid att ställa om till ett fossilfritt liv.
    Den är extremt kostnadseffektiv och rättvis, lätt att införa, lätt att förklara och lätt att övervaka.
    Dessutom är den opolitisk i den meningen att alla partier från vänster till höger skulle kunna acceptera den, eftersom den inte medför någon ökad statlig intäkt. Snarast liknar den en smart skatteväxling.
    Och den kräver inte något globalt avtal.

    Läs mer om detta förslag på Citizens’ Climat Lobbys webbsida: http://citizensclimatelobby.org/

    Eller på Klimatsvaret – CCL Sverige: http://www.cclsverige.se

    Lars Almström
    Klimatsvaret

  5. Kommentar från Peter Schilling 20 januari 2015:

    Det är en allvarlig anklagelse som Jörgen Randers gör mot alla människors kortsiktighet – sin egen också kan man förmoda.

    Misstron mot väljarna i Randers resonemang är tyvärr rätt så historielöst. Demokratin och därmed väljarna har gång efter annan visat både på långsiktighet och osjälviskhet. Uppbyggnaden av välfärdsstaten är ett exempel på långsiktighet i det demokratiska samhället. Det behövdes ingen katastrof eller omedelbart hot utan kunskap om problemen och en politisk vision om hur de ska lösas.

    Roosevelts New deal är kanske det bästa exemplet på osjälviskhet. Under New deal kunde skattehöjningar för att skapa arbeten bli verklighet trots depression och starkt motstånd mot intervention i ekonomin. Även då fanns det alternativ till demokratin. Despoterna hette Hitler och Stalin.

    Vad historien visar är att när medborgarna känner sig delaktiga i skapande av visioner om det bättre samhället kommer långsiktigheten och viljan att betala för framtiden. Den totala avsaknaden av politiska idéer om framtiden är problemet idag. Och lika stort problem är du och jag om vi inte deltar i utformandet av dem.

    • Kommentar från Maria Mutt 21 januari 2015:

      Hej, vill bara ge ett par reflektioner på din kommentar. Global utmanings seminarium om grön ekonomi den 14/1 berörde en hel del av det som artikeln handlar om. http://www.svt.se/nyheter/svtforum/den-grona-ekonomin. Bland annat beskrevs att Roosvelt kunde få igenom sin politik pga att man hotade med alternativet att förstatliga penningsystemet det som Chicagoskolan drivit. Även de befintliga despoternas existens utgjorde väl också påtryckningar för att lösa de gemensamma problemen. Vad gäller välfärdsstatens framväxt var det just vad Lena Sommestad lyfte på seminariet, hon menade att förståelsen av vad som krävs finns hos socialt skolade ekonomer men de kan inget om klimat så hon efterlyste större samverkan. Själv tror jag artikeln pekar ut mycket viktiga svårigheter bland annat på grund av att de senaste 30 årens nyliberala tankeramverk har varit med och format våra reaktioner i kanske större utsträckning än vad vi är medvetna om. Innehållet i artikeln påminner om det som ges i boken Climate Innovation-liberal capitalism and climate change, men det betyder ju inte att det är omöjligt bara att man måste fördjupa förståelsen av hindren och se vilka andra förändringar som behövs för att kunna ändra spelplanen tex diskonetringsräntans överhöghet eller tex behovet av humanistisk skolning i all undervisning dvs att demokrati behöver kombineras med etik och värdegrundsfördjupning, det som filosofen Martha Nussbaum för fram i boken Not for profit-why democracy needs the humanities

    • Kommentar från Docent i Lund 28 januari 2015:

      Det finns en bok som handlar om hur en folksamling har mer rätt än en handfull experter. Den heter ”The wisdom of crowds”. Det betyder att en demokratisk församling, i den mån den kan ses som en representativ folksamling, vilket partipolitiken gör sitt bästa för att hindra, fattar det klokaste beslutet.

  6. Kommentar från Ronald Wennersten 24 januari 2015:

    Dom här åsikterna är inte nya utan har uttryckts många gånger förut.
    Demokratiska beslut måste fattas uti från en mångfald av åsikter. Någon sade en gång ungefär så att om dom skulle välja 100 politiker så tog dom hellre de första hundra namnen i telefonkatalogen är 100 experter från universitetet. Ingen kan stå upp och påstå vad som är rätt väg idag även om man anser sig vara expert. Eftersom jag jobbar med FoU i Kina så ser jag fara in att man kan fatta snabba och långsiktiga beslut men i fel riktning.
    Om evolutionen hade haft en central planeringsenhet så hade vi inte varit här idag.

  7. Kommentar från Claes Persson 27 januari 2015:

    Om nya ”svåraccepterade” sanningar också får publiceras?
    Här är en bland hundratals som krossar ”drömmar om klimathotet förorsakat av människor”:

    Med en geokemisk metod har forskare kunnat visa att uppvärmningen av Sibiriens permafrost började för 7000 år sedan.
    (Ny Teknik 27 jan 2015, Nature Geoscience)

  8. Kommentar från Docent i Lund 28 januari 2015:

    Frågeställningen ”Kan ett demokratiskt samhälle enas om en uppoffring i dag för att få en kollektiv men osäker fördel långt in i framtiden” har sin exakta motsvarighet i frågan om det lönar sig att följa tio guds bud i livet för att eventuellt hamna i himlen efter döden.
    Det blir en fråga om tro. Blind förtröstan. Att överlämna sitt öde i andras händer.
    Nej tack.

  9. Kommentar från Dag Lindgren 28 januari 2015:

    Ett skäl att stora långsiktiga problem är svårhanterliga för demokratier är att mindre ”miljö”-frågor får stort engagemang och mediauppmärksamhet i förhållande till den stora klimatfrågan.
    Jag har följt uppmärksamheten för den ständigt aktuella vargjakten https://vargdag.wordpress.com/vargfragan-for-stor-i-svensk-debatt-aven-2014/ Varg röner en uppmärksamhet och engagemang i den allmänna diskussionen, den ideella naturvården och media som är jämförlig med kärnkraft och klimat. Statsmakterna är också oförmögna att få vargfrågan från dagordningen.

  10. Kommentar från Lasse 24 februari 2015:

    Klokt att försöka förutspå framtida konsekvenser av vårt nuvarande liv med klimatmodeller.
    Visar det sig att modellerna inte fungerar så kanske vi bör ompröva dem.
    Klokt att utse CO2 till den stora faran, visar det sig att dess inverkan är lägre än förutspått så kan vi ju alltid ändra oss.

  11. Kommentar från Ingvar 24 februari 2015:

    Att åsidosätta demokrati och vidtaga så drastiska åtgärder som klimatalarmisterna förespråkar på så lösa boliner är vansinnigt.
    Klimathotsprojektet handlar inte klimat, det handlar om makt till FN. Tom Figueres, toppnman inom IPCC har uttalat det rakt ut. Att dessutom alla klimatmodeller som man lutar sig emot visar fel och är gjorda av personer utan tillräcklig kompetetens. understryker att det är inte vetenskap det handlar om utan politik och makt.

    H.L Menken
    har formulerat det kristallklart för många år sedan.

    The whole aim of practical politics is to keep the populace alarmed (and hence clamorous to be led to safety) by menacing it with an endless series of hobgoblins, all of them imaginary.

    ”The urge to save humanity is always a false front for the urge to rule it.”

  12. Kommentar från Lars Cornell 1 mars 2015:

    Koldioxid är inte ‘smutsig’ utan det är livets gas som allt levande suktar efter att få mer av. Fördelarna av mer koldioxid är vida större än nackdelarna. Se sid 18 i
    http://www.tjust.com/vit/2015/JO-SMHI.pdf

    Den som inte har en uppfattning om vilken koldioxidhalt som är optimal för vår biosfär vet inte ens i vilken riktning vi skall sträva.

    Visst skall vi vara sparsamma med jordens resurser, men att grunda den strävan på en lögn, klimatlögnen, är att gå fel väg.

  13. Kommentar från Lars Kamél 1 mars 2015:

    Inte ens hotet från nazism eller kommunism fick västvärlden att avskaffa demokratin. Men klimathotet är alltså ett så allvarligt hot att demokratin måste avskaffas? Detta klimathot som totalt lyser med sin frånvaro i verkligheten? Det finns bara i klimatmodeller som ständigt misslyckas i tester mot verkligheten!
    Det viktigaste för att avgöra om det finns ett klimathot eller inte, är något som kallas klimatkänsligheten. Den säger hur mycket den globala medeltemperaturen ökar om koldioxidhalten fördubblas och räknar in olika återkopplingar.
    Klimathotet har alltid byggt på att de förstärkande återkopplingarna dominerar och att klimatkänsligheten är hög. Flera studier de senaste åren har kommit fram till att klimatkänsligheten är låg eller på sin höjd medelstor. Vilket betyder att förstärkande återkopplingar inte alls dominerar, utan snarare de motverkande, och att klimathotet inte finns.
    För övrigt finns inga mätningar som tyder på att en av de antagna, förstärkande återkopplingar finns: En kraftig ökning av halten vattenånga när världen blir varmare. Mätningarna säger i stället att halten vattenånga endera ligger stilla eller ökar bara lite, mycket långsammare än vad som antas i klimatmodellerna.

  14. Kommentar från Peter Söderbaum 31 december 2015:

    Artikeln av Randers är intressant och tankeväckande. Författaren utgår från en människobild som jag upplever som pessimistisk i överkant. Människor antas enbart vara kortsiktigt inriktade och saknar vilja och förmåga att beakta långsiktiga intressen, t ex i relation till klimatfrågan. Randers återkommer till ”det kortsiktiga tänkandets tyranni” som gäller både vanliga människor och våra politiker. Bara i de fall där det kortsiktiga beteendet råkar vara långsiktigt hållbart (exemplet Tesla) kan man hysa förhoppningar om framtiden.

    Vare sig det gäller klimatfrågan eller hållbar utveckling i andra sammanhang ser jag det som mer önskvärt och även realistiskt att utgå från en annan människosyn. Enskilda människor antas då agera olika i olika roller och situationer och individen A kan skilja sig från individ B när det gäller agerande i likartade situationer. Man fokuserar inte enbart på kortsiktig egoism utan leds av en värderingsmässig och ”ideologisk orientering” som har delvis olika innehåll i olika sammanhang. Denna ideologiska orientering kan förändras och påverkas, t ex av samhällsdebatten och en pågående indoktrinering via vetenskap och media.

    Den idag dominerande nationalekonomin, så kallad neoklassisk teori, innefattar just en sådan människosyn som Randers åberopar. Vi behöver alternativ nationalekonomi utöver den idag dominerande. Monopolet för neoklassisk teori i undervisning och forskning skadar samhället enligt min bedömning.

    Randers ser tanken på en ”upplyst diktatur” som lockande. Men är det så troligt att diktaturer blir ”upplysta”? I en diktatur är ju allmän debatt inte tillåten, t ex debatt om miljöproblem. Min bedömning är att länder av typ Kina för sin ”upplysning” om problem tvingas följa den debatt som fortfarande sker i mer demokratiska länder. Om alla länder skulle bli diktaturer finns inte längre denna informationskälla.

  15. Kommentar från Rikard Warlenius 9 februari 2016:

    Allt är inte grönt som glimmar. Jørgen Randers må vara professor i klimatstrategi men hans förståelse av människan och samhället bottnar i en konservativ och auktoritär världsbild. Han förefaller dessutom slående ointresserad av samhällsvetenskapliga forskning. Redan i andra stycket reduceras komplicerade mänskliga handlingsmönster till något som är “uppenbart” och inte behöver beläggas empiriskt:

    “De flesta människor, de flesta väljare, tänker kortsiktigt. Om de ska göra en uppoffring vill de vara säkra på att den tjänar något syfte som ligger nära i tid och rum”.

    På detta “faktum” byggs sedan hela analysen: Kortsiktigheten gör att demokratier inte kan lösa frågor som kräver en uppoffring i nuet men ger utdelning på längre sikt än fem år. Och det mest ödesdigra exemplet är klimatförändringarna. “Det kortsiktiga tänkandets tyranni” gör demokratier oförmögna att lösa frågan, och den mest “självklara” lösningen, att “återinföra en upplyst diktatur”, ter sig orealistisk.

    Det hör sannerligen till ovanligheterna att diktaturkramare släpps lös i spalterna. Randers häpnadsväckande förslag underbyggs inte heller av argument om varför en diktator skulle vara bättre på att hantera långsiktiga problem, och hur denne skulle stoppas om hen trots allt visade sig kortsiktig – en fördel med demokrati är ju just avsättbarheten.

    Men huvudfrågan här är om Randers antagande om människors allmänna kortsiktighet är riktig. I själva verket påminner det besvärande mycket om den neoklassiska ekonomins premiss om den i alla lägen ekonomiskt rationelle människans strävan efter nyttomaximering. Den synen har sågats sönder och samman av psykologer, sociologer, antropologer, historiker och heterodoxa ekonomer i årtionden. Vill Randers dra så pass omfattande slutsatser på en så ifrågasatt grund måste han åtminstone låtsas om den kritiska litteraturen, annars är han oseriös.

    Randers tes motsägs dessutom av åtskilliga exempel tagna ur verkligheten. Om han hade rätt funnes inget bistånd, inga välfärdsssystem, inget pensionssparande, ingen miljöpolitik, ingen progressiv beskattning, för alla dessa system bygger på att medborgarna förmår avstå från omedelbar behovstillfredsställelse för att tjäna långsiktiga eller solidariska syften.

    Självklart gör Randers rätt i att ställa sig frågan varför våra samhällen är oförmögna att göra sig av med fossilberoendet – det är vår tids viktigaste fråga – men ett vettigt svar kan inte utgå från obelagda fördomar.

    Sociologiska undersökningar visar snarare detta: Människor är visst beredda att avstå från omedelbar nytta om det gagnar långsiktiga syften, som till exempel att rädda miljön åt kommande generationer. Men det förutsätter att det kan göras trovärdigt att våra uppoffringar verkligen leder till syftet. Och här upplever många en stor osäkerhet vad gäller klimatfrågan.

    Det kan delvis förklaras av kollektiva dilemman, som “vad spelar det för roll vad jag/företaget/landet gör när våra utsläpp ändå är försumliga och grannen/konkurrenten/andra länder inte bryr sig? Detta är en rationell farhåga och måste bemötas seriöst. Ett svar behöver, menar jag, lägga fokus på politiska lösningar snarare än de frivilliga eller marknadsbaserade åtgärder som hittills dominerat miljöpolitiken, och ytterst krävs helst ett globalt, bindande avtal om utsläppsminskningar. Regleringar försvårar nämligen för “fripassagerare” och skapar starkare kopplingar mellan åtgärd och resultat.

    Frågan om varför vi saknar en fungerande politik på klimatområdet ska därför knappast sökas hos väljarnas påstådda kortsiktighet – det mesta tyder på att de tvärtom skulle uppskatta en tydlig klimatpolitik och vara beredda att bidra till de förändringar som krävs så länge de känner sig övertygade om att de gör nytta. Om vi ska söka svaret till varför dagens klimatpolitik är otillräcklig och i allt för hög grad bygger på frivillighet bör vi därför se åt andra håll.

    Finns månne några andra mäktiga aktörer som är strukturellt oförmögna att tänka långsiktigt och altruistiskt, vars själva livsvillkor kräver kortsiktighet och vinstmaximering? Jo, exempelvis de allt mäktigare multinationella företagen. De kommer att göra allt för att se till att deras investeringar och affärsmodeller fortsätter att ge avkastning även om det har katastrofala långsiktiga effekter. De kommer att försöka att manipulera opionen, spela ut väljare och länder mot varandra, köpa politiker och intresseorganisationer, förvränga forskningen – och de har de ekonomiska resurserna att göra allt detta.

    Snarare än att förespråka diktatur bör vi alltså fråga oss hur den kanske mäktigaste motståndaren som mänskligheten någonsin har stått inför, låt oss kalla den fossilkapitalet, kan bekämpas. När det väl har skett kommer resten, att utforma en fungerande och rättvis klimatpolitik, bli så mycket enklare.

  16. Kommentar från Dag Lindgren 21 februari 2016:

    Ett exempel på långsiktigt tänkande med framtiden för ögonen är svenskt skogsbruk. Redan på 1800-talet observerades det icke uthålliga utnyttjandet av skogen. Ett restaureringsarbete påbörjades som resulterade i en sekellång historia av ökat volym i skogen och ökad tillväxt. Insatserna gav avkastning först 50 eller hundra år sedan och gagnade inte de människor som gjorde insatsen utan kommande generationer. Internräntan på satsningarna var mycket låg. Även i dag ökar volym och tillväxt av skogen.
    Inte desto mindre skälls detta skogsbruk ut av miljörörelsen för profithunger och bristande långsiktighet när skogsbruket skördar frukterna av sina sekellånga insatser. Allmänheten och politikerna och därmed demokratin tar åt sig av dessa budskap. Skogsbrukets affärsidé är att med solljus, vatten och luft bygga upp de råvaror människan behöver som efter användningen åter förvandlas till vatten och luft. Solen klarar sig några miljarder år till. Låt demokratin ta fasta på det istället för att fokusera på att det frigörs koldioxid när de mogna träden avverkas och skogen förnyas.

  17. Kommentar från Jan-Gerhard Hemming 1 april 2016:

    Jag tycker Dag Lindgrens sammanfattning är bra: ”Skogsbrukets affärsidé är att med solljus, vatten och luft bygga upp de råvaror människan behöver som efter användningen åter förvandlas till vatten och luft. Solen klarar sig några miljarder år till. Låt demokratin ta fasta på det istället för att fokusera på att det frigörs koldioxid när de mogna träden avverkas och skogen förnyas.”

    Till detta vill jag foga att dagens debatt övervärderar biomasseavfall som bioenergikälla från både skog och åker. Merparten av avfallet är redan intecknat att återföras till jorden för mullhaltens och därmed bördighetens bevarande långsiktigt. T ex hade Västergötland för tre hundra år sedan ännu prunkande skogar (genom att man då ännu levde upp till Linnés tumregel om ”äng är åkers moder och då krävde ca 10 gånger större areal äng än åker”). Den agrara revolutionen och skiftena gjorde slut på det gamla mönstret och redan i slutet av 1800-talet hade hela härader i Västergötland utarmats genom att ängarna lagts under plog och skog som enda energikälla överutnyttjats så att hela härader blivit ljunghedar och kallades ”svältor”. Vi har kol och olja att tacka för att svältorna nu är borta och åter prunkande skogar.

    Utöver Dag Lindgrens beskrivning av naturens fotosyntes vill jag framhålla att vi idag har en mycket lovande ”härmning” av detta kolkretslopp. Idag finns teknik att storskaligt fånga in luftens CO2 och i en kemisk och industriell process hydrera (förena denna CO2 med väte) till metanol: CO2+3H2=CH3OH+H2O. Nobelpristagaren i kemi 1994 George Olah har visionen om en cirkulär metanolekonomi som på sikt kan befria mänskligheten från sitt linjära fossilberoende. Denna Carbon Capture & Recycling (CCR) är redan i industriell tillämpning på Island, i EU, USA och Sydostasien. Den kemiska reaktionen är idag inget bekymmer – hela kruxet är att få fram tillräckligt billigt väte, vilket för dagen har två möjligheter:
    1) Elektrolys av vatten med fossilfri el (sol-, vind- osv) som då också är ett suveränt sätt att storskaligt lagra dessa intermittenta el-slag.
    2) Dagens enorma fackling av metan till ingen nytta kan ersättas av senaste genombrott för reformering av metan till metanol: Förbränn 1 ekvivalent CH4 med luft enligt CH4+2O2=2H2O+CO2. Tillsätt ytterligare 3 ekvivalenter CH4. I reaktorn finns då 3CH42H2O+CO2=4CH3OH. Jämfört med fackling till ingen nytta ger denna metanol vid sin förbränning inget fotavtryck klimatmässigt. Denna bi-reforming of methane är en avsevärd ekonomisk besparing jämförd med konventionell reformering av metan med ånga.

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

byline Jørgen Randers, författare och professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo.