”Utan nya arter skulle havet kanske bli tomt”

Att motverka invasiva arter kan verka självklart, men måste naturvård handla om att eliminera de arter som breder ut sig? En grupp antropologer vill nyansera samtalet och samtidigt främja artrikedom.

Minkar, lupiner och signalkräftor är några exempel på arter som förts in i Sverige, som sedan rubbat ekosystemen och som vi därför kämpar med att bli av med.

Men kan det vara så att vi missar vi något i synen på artrikedom? Det har en forskargrupp från Socialantropologiska institutionen vid Stockholms universitet undersökt i projektet Biordinary.

Forskarna har samarbetat med biologer för att öka förståelsen av invasiva främmande arters negativa effekter, parallellt med djupare samtal kring begreppet ”invasiv” och hur det används. Invasiva främmande arter definieras som arter som finns utanför sin naturliga livsmiljö, och som skadar inhemska arter och ekosystem, eller mänsklig aktivitet och ekonomi.

– Jag har en bakgrund inom migrationsstudier och kan se många paralleller med synen på främmande arter. Vem tillhör och vem tillhör inte, vem kan resa obehindrat och vem blir förhindrad, säger Karin Ahlberg, forskare inom socialantropologi vid Stockholms universitet

Enligt forskargruppen är det på många sätt även är en etisk fråga.

– Under arbetets gång har vi slagits av att biologisk mångfald ofta handlar om dödande. I vissa fall kan det vara nödvändigt att döda en speciellt problematisk nykomling. Men så fort något kallas ”invasivt” kan det dödas hur som helst. Det är till exempel okej att använda lövblåsare för att döda minkar, säger Bengt G Karlsson, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet.

Jordens arter i rörelse

Det finns forskning som visar att endast ett fåtal satsningar för att utrota invasiva arter har fungerat. Samtidigt säger en studie att år 2050 kommer 50 procent av jordens arter vara i rörelse på grund av klimatförändringar och förstörelse av livsmiljöer.

– Utrotningskampanjer bygger på idén att dödandet av ett fåtal invasiva arter räddar många fler inhemska liv. Därför kan biologer bli något upprörda när vi ifrågasätter denna praktik. Men om en ökad artmobilitet blir det nya normala är det inte längre ett problem som vi kan lösa genom mer dödande, utan ett tillstånd vi måste lära oss leva med. Därför vill vi öppna för en bredare diskussion där det också handlar om att samexistera och att planera för en sådan framtid, säger Karin Ahlberg.

Hon ser dock att attityden håller på att förändras, och nämner Frankfurt som exempel. Där planterar man nu till exempel ut ullek i ett antal skogar. Det är ett träslag från södra Europa som klarar torka och andra klimatförändringar bättre än dagens inhemska träslag.  

Tillgång för andra arter

I projektet har forskarna gjort fallstudier av mobila arter i olika delar av världen. De har bland annat studerat mink i Stockholms skärgård, stillahavsostron på svenska Västkusten, krabbor på Sicilien, teplantage i Östafrika och myggor i Singapore.

– Tillsammans med biologer har vår kollega Ivana Maček bland annat kommit fram till att stillahavsostron på Västkusten också kan vara en tillgång för andra arter, som exempelvis blåmusslor. Människor kan också äta dem. I varje delprojekt visar vi på nya sätt att förstå närvaron av nya arter i vår omgivning, säger Bengt G Karlsson.

Hans egen studie om teplantager, som består av arter som inte växer vilt i området, visar till exempel hur industriellt jordbruk och plantager bestående av bara en art, kan hota artrikedomen samtidigt som de förutsätter stora mängder gödning och bekämpningsmedel.

– I och med klimatförändringarna ser man inom teindustrin att det inte går att fortsätta på samma sätt längre. För att bevara den biologiska mångfalden krävs en total omställning av jordbrukslandskapet. I stället för att dela upp naturreservat och odling måste olika arter kunna samexistera, säger Bengt G Karlsson.

Radikal omvändning i tankesätt

Karin Ahlberg har tillsammans med forskarkollegan Emma Cyr studerat Medelhavet, det hav som värms snabbast i världen. Medelhavet är också världens mest “invaderade” hav. 1 000 av 17 000 arter är främmande. De senaste 30 åren har inhemska ekoystem och arter här förändrats oåterkalleligt. Främmande arter är dock inte enda skälet. Andra faktorer är stigande vattentemperaturer, föroreningar och överexploatering. 

– Det är en katastrof. Men parallellt med uppgivenhet har jag märkt en attitydförändring bland de marinbiologer jag samarbetar med. Vissa säger att det kanske är bra. Utan de nya tropiska arterna skulle havet kanske bli tomt, säger hon.

En ny studie har uppmärksammat de nya arternas positiva inverkan.

– Det representerar en radikal omvändning i tankesätt. Medelhavet är ett specifikt fall, men det pekar på begränsningarna i rådande paradigm, säger Karin Ahlberg.