Hon är mossnörden som lyfte blicken och som har ägnat ett helt yrkesliv åt att forska om skogen. Extrakt har träffat Lena Gustafsson som redan på 1970-talet slogs av hur polariserad debatten om skogen var.

”Jag är ingen miljöaktivist”, upprepar Lena Gustafsson, som ett mantra. ”Och inte heller en förkämpe för skogsbruket.” Helst vill hon fungera som en neutral kunskapskälla, så fri från värderingar som möjligt. Visst kan en forskare uttrycka personliga åsikter, men då måste det framgå tydligt – annars är det svårt att värdera kunskapen, menar hon.

Samtidigt är hon forskaren som i ett konfliktfyllt forskningsområde säger ifrån när hon tycker att det behövs. När Skogsstyrelsen för några år sedan meddelade att registreringen av nyckelbiotoper skulle upphöra tvekade hon inte, utan lämnade omedelbart den samrådsgrupp för nyckelbiotoper som nyss hade bildats. Det var inte beslutet i sig som fick henne att resa sig och gå, säger hon, det var hur det sköttes, ”ohyfsat och nonchalant”. Hon står fast vid att inventeringen är ett viktigt redskap i miljöarbetet.

– Det är väldigt olyckligt att man har slutat inventera, det finns det vetenskapliga belägg för att tycka. Vi måste veta var de fina områdena finns, det är kunskapsunderlag till såväl forskning som planering.

Tillbaka på Ultuna

Lena Gustafsson
Lena Gustafsson, professorn i naturvårdsbiologi. Foto: Elin Viksten

”Ta frukt, ta flera”, uppmanar Lena Gustafsson när hon visar vägen genom institutionen för ekologi på Sveriges lantbruksuniversitet på Ultuna. Äpplen och päron äts inte upp i vanlig takt i de fortfarande ganska pandemitomma lokalerna. Vid 71 års ålder är hon professor emeritus och delar tiden mellan Uppsala och Västkusten. Sedan början av 1970-talet, när hon var färdig biolog, har hon ägnat sig åt skogen.

– I 25-årsåldern blev jag mossnörd. Jag inventerade skog åt dåvarande länsstyrelsen i Älvsborgs län och var ute jämt. I sänkor med sumpskog och uppe på kala berg hittade jag helt olika mossor. Det var en skattjakt, chansen att hitta en sällsynt mossa var en stark drivkraft. Jag tror att det var då jag fick insikt om skogens mångfald, hur den är kopplad till hur skogen ser ut.

Blåbärsris som minskar

I dag har Sverige utmärkt sig med ett intensivt och effektivt skogsbruk. Tillväxten har ökat och omloppstiden, tiden från plantering till slutavverkning, har minskat. En följd av det är tätare skogar, något som är negativt för den biologiska mångfalden. Att många arter trivs bäst i ganska öppna, ljusa skogar och täta granskogar är en förklaring till att bland annat ljuskrävande blåbärs- och lingonris minskar dramatiskt. Det är en av effekterna av mörkare skogar som Lena Gustafsson sett i analyser av data från riksskogstaxeringen.

Samtidigt ökar den globala efterfrågan på trävaror.

– Det finns flera orsaker till att den biologiska mångfalden i skogen förändras, i både negativ och positiv riktning. Till det mest negativa hör avverkningen av gammelskogar i Norrlands inland, med många ovanliga arter knutna till sig. Det är skogar som vi brukar säga har ”urskogsminnen” som finns kvar även om de har huggits genom åren, rester från tiden innan människan brukade skogen.

– Den positiva tendensen är att skogar som har avsatts, av både stat och privata skogsägare, har ökat ganska kraftigt. Dessutom lämnar skogsbruket numera regelmässigt träd och trädgrupper vid avverkning. Förhoppningen är att ovanliga arter då ska kunna sprida sig, men det sker långsamt eller inte alls. Tyvärr tror jag att utvecklingen generellt är negativ just nu, säger Lena Gustafsson.

Konfliktfyllt sedan lång tid

Redan på 1970-talet, när Lena Gustafsson började sin karriär, var skogen och hur vi ska bedriva skogsbruk ett konfliktfyllt område. Då protesterade människor mot avverkningar och kalhyggen i sina närområden, skogsgrupper runtom i landet samlade tusentals människor i demonstrationer mot kalhyggen och besprutning.

– Det var en bottom-up-rörelse. I dag ser vi snarare en top-down-konflikt. Diskussionen förs mellan makthavare, på sociala medier. Vi ser snarare lobbyverksamhet och kampanjer från intressegrupper än lokala protester. Men det var hårda ord redan på 1970-talet.

Skogen kanaliserar frågan om äganderätt och självbestämmande, staten kontra individen, tror hon. Nyliberala strömningar bidrar till en rörelse mot regleringar, var och en ska få göra vad de vill med sin mark. Samtidigt har vi svenskar generellt en varm relation till skogen – något som blivit tydligt under pandemin. Vi är ett folk som tycker om att gå i skogen, som nyttjar vår allemansrätt och plockar bär och svamp.

– Friluftslivet kan vara ett sätt att lyfta skogsfrågan. Det finns en förlamning inom politiken, men när fler intresserar sig ökar trycket på politikerna.

Men att äga en skog som många tycker om att gå i gör inte att skogens ekonomiska värde ökar…

– Friluftsliv är en ekosystemtjänst och om vi hade ett ersättningssystem för ekosystemtjänster skulle en markägare kunna ersättas för annat än bara timmer och massaved. Det finns mycket kreativitet och entreprenörskap bland privata skogsägare, jag tror att många skulle tycka att det vore roligt att satsa på annat än virkesproduktion.

Stark upplevelse i brandområdet

Bäst trivs vi människor i äldre, gärna åtminstone 80 år, och inte alltför tät blandskog. Det behöver inte vara orörda skogar, men när avverkningsåldern sänks tappar skogen många av de kvaliteter vi uppskattar.

Lena Gustafsson, som vid det här laget lämnat mossorna bakom sig, hör i dag till den allt större skaran svenskar som söker sig till skogen för rekreation. Inför de långa vandringarna i Hallands bokskogar är det ofta nyckelbiotopskartan hon vänder sig till för att välja väg.

– Men min starkaste naturupplevelse är skogarna som härjades av branden i Västmanland. Det brann på sommaren och efter det rådde besöksförbud, men jag och min forskargrupp fick tillstånd att gå in i brandområdet i november. Allt var svart och vi kände oss som små hobbits i ett dödsrike.

– Det var en kronbrand, när elden rör sig inte bara i marken utan även från trädkrona till trädkrona. Det är väldigt sällsynt med tusentals hektar kronbrand, jag får nog aldrig se ett så gigantiskt avbränt skogslandskap igen.

Gamla skogar försvinner snabbt

Utöver nyckelbiotoperna har Lena Gustafsson – som helst skulle se en skogsdebatt med fokus på lösningar – ytterligare en tydlig ståndpunkt. Den blir tydlig när hon får frågan hur statliga skogsbolaget Sveaskogs roll ser ut i framtidens skogsbruk.

– Där är jag tydlig. Deras avkastningskrav behöver slopas. När jag jobbar med centraleuropeiska forskare är intresset för Sverige väldigt lågt, svensk skogsskötsel är inte ett föredöme. Men vi kan förbättra Sveriges renommé – om Sveriges största skogsägare Sveaskog fick i uppdrag att sköta skogarna på nya sätt som gynnar olika ekosystemtjänster. Släpp vinstkravet, ta fram rekreationslandskap, viltlandskap i balans, alternativa avverkningsformer och innovativa sätt att restaurera skogar för en ökad biologisk mångfald… Det skulle ge eko i världen.


Elin Viksten text

Lämna ett svar till Bo Nyström Avbryt svar

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Dag Lindgren skriver:

    Att den svenska skogen påverkats av att vi är många fler människor som konsumerar mycket mer är uppenbart och det är bra att förändringarna beskrivs. Skogen är det viktigaste redskapet att framställa det vi behöver samtidigt som den faktiskt idag netto sänker atmosfärens koldioxidhalt. Frågan är vilka förändringar Sverige bör acceptera, och det en avvägningsfråga mellan många olika faktorer. Själv tycker jag nuvarande status och förändringstakt bör betraktas som acceptabel överlag och väcker en överdrivet polariserad debatt även om det förstås behövs en ständig diskussion och faktainsamlande. Det finns andra frågor som är viktigare för sapiens överlevnad och svenskarnas framtid som diskuteras långt mindre.

    • Björn Abelsson skriver:

      Den minskande biologiska mångfalden är ett lika stort hot mot mänskligheten som den globala uppvärmningen. Dessutom förstärker de två hoten varandra. Den snabba uppvärmningen hotar många arter som inte hinner anpassa sig och minskar på så sätt den biologisk mångfalden ytterligare. Och minskad biodiversitet gör oss mer känsliga för ett varmare klimat. Arter som kanske hade kunnat anpassa sig till värmen hinner dö ut innan de får chansen att fylla luckor i biotoper där andra arter slagits ut av temperaturhöjningen.

      Det är därför fel att ställa klimatåtgärder i motsats till åtgärder för att främja biologisk mångfald. Vi måste kunna hålla mer än en tanke i taget i våra huvuden. Skogsbruket måste anpassas så att det bidrar både till minskad klimatpåverkan och bibehållen biologisk mångfald.

      • Dag Lindgren skriver:

        Svar Björn Abelsson: För mig är det uppenbart att Sveriges utsläpp inte minskar tillnärmelsevis i den grad som erfordras. Arternas tillstånd och utveckling i skogen är inte särskilt oroande med nuvarande policy, Klimatförändringarna är ett snabbt växande hot. Därför måste intensifierade åtgärder för att minska och förbereda oss för klimatförändringarna få större resurser, medan annat naturskydd räcker det med oförändrade resurser. Polemiken bör inte fördröja klimatåtgärder i samma grad som hittills. Även om det är riktigt t ex att vindkraftverk dödar fåglar.

  • Bo Nyström skriver:

    Lena Gustafssons engagerande arbete genom åren väcker min beundran.