Sista timmarna på klimatmötet

Trycket höjs nu både för delegaterna inne i förhandlingsrummen i Paris och hos aktivisterna utanför dem. För att få en bild av vad de sista timmarna på klimatmötena innebär har Extrakt intervjuat före detta miljöministern och förhandlaren Lena Ek och Mathias Fridahl, klimatforskare med inriktning på internationell miljöpolitik.
Sista timmarna på klimatmötet
De nuvarande förhandlingarna har skjutits upp, och ur det nuvarande utkastet har mycket av de vassare bitarna skalats bort. Foto: Mathias Fridahl

Årets klimatmöte i Paris består av cirka 36 000 delegater från världens alla hörn. Hela 23 000 deltagare ingår i staternas egna delegationer, även om långt ifrån alla är där i egenskap av förhandlare. Regeringsrepresentanterna företräder nästan 200 stater som tillsammans ska enas om det klimatavtal som ska gälla efter år 2020.

Förhandlarna måste hitta konsensuslösningar på en rad konflikter som kan delas in i en handfull huvudområden: ansvarsfördelning, finansiering, vilka delar av det internationella samarbetet som ska vara lagligt bindande och slutligen vilka konkreta utsläppsmål som ska sättas och hur de ska följas upp. Utsläppsmålen har ambitionen att den globala temperaturen inte ska öka med mer än två grader Celsius.

De många parallella spåren innebär att det under ett COP-möte kan pågå förhandlingar i upp emot 40 olika mindre förhandlingsgrupper. Det är först i slutet som alla samlas i plenum för att anta en gemensam avtalstext och tillhörande beslut. Det ser i dagsläget mycket troligt ut att förhandlingarna fortsätter långt efter det schemalagda avslutet på fredag eftermiddag.

Mathias Fridahl är klimatforskare med inriktning på internationell miljöpolitik vid Linköpings universitet och följer förhandlingarna.
– Målet är i princip alla eniga om, temperaturhöjningen får inte överstiga två grader Celsius. Många förespråkar till och med att målet ska sättas till 1,5 grader Celsius. Den stora knäckfrågan idag är vilka vägar som ska leda till målet, alltså hur vi konkret ska få till en minskning av växthusgaserna, säger Mathias Fridahl.

Utmaningen i att förstå vad som egentligen händer

Han tror inte att Paris-mötet kommer att kunna enas om klimatåtgärder som ligger i linje med tvågradersmålet.
– Jag har egentligen aldrig trott att Paris skulle lyckas med den målsättningen. Det är också väldigt vanligt, även bland forskare, att uppfatta tvågradersmålet som ett gemensamt och ganska exakt åtagande. I själva verket kunde förhandlarna enas om tvågradersmålet just eftersom det är ett mål, alltså en vision att sträva efter, och inte ett åtagande. Samtidigt samlas nu flera stater runt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader Celsius. Att nå ett sådant mål vore självklart önskvärt, men det är knappast rimligt. På grund av trögheter i klimatsystemet så förväntas den globala medeltemperaturhöjningen nå upp till 1,5 grader Celsius även om alla utsläpp upphörde med omedelbar verkan.

Han menar att även om målet antas kan det betyda enormt olika saker för olika länder.
– Beroende på svaret på en så enkel fråga som med vilken säkerhet vi vill nå målet så kommer utvecklingsvägarna att se radikalt olika ut. Vill vi nå målet med hög säkerhet krävs med största sannolikhet tekniker som skapar negativa utsläpp, alltså suger ut koldioxid ur atmosfären medan vi med lägre säkerhet förmodligen kan nöja oss med globala nollutsläpp, vilket i sig ändå skulle utgöra en enorm utmaning.

I dagsläget har Mathias Fridahl deltagit vid nästan 20 internationella klimatkonferenser. Hans erfarenhet från klimatförhandlingarna sträcker sig från ett möte i Bonn 2006, då han deltog som studentobservatör.
– Det var helt förvirrande. Bara att förstå sig på alla dokumentkoder, få grepp om olika dagordningar, organisationsstruktur och beslutsgångar var svårt. För att inte tala om diplomatlingot med alla förkortningar. Å andra sidan är det viktigt att förstå att alla beslut är diplomatiskt framskrivna i konsensus, in till minsta komma.

Han beskriver sig själv som en kaosforskare med uppdraget att synliggöra motsättningar i floran av processer och åtgärdsprogram som vuxit fram genom åren under de FN-ledda klimatförhandlingarna.
– Jag vill belysa problemen, reda ut bakomliggande mekanismer och hitta lösningar, det ger mig också ett mer hoppfullt förhållningssätt till klimatproblematiken. Jag möts ofta av en allmän otålighet när jag pratar om klimatmötena, att det borde vara ganska lätt att bara sätta sig ner och komma överens. Den bilden nyanseras dock ganska snabbt efter bara några minuters samtalande kring klimatfrågan, processreglerna och åsiktsskillnaderna.

Han anser det vara svårt att som forskare få klimatpolitiska aktörer att öppet tala om sina bakomliggande strategier.
– Som alltid i politik. I första hand får jag utgå från vad länderna verkligen gör eller vad de säger sig vilja göra och undvika frågan varför.

En stor psykisk påfrestning

En politiker som varit med på plats och följt elva klimatförhandlingar är Lena Ek. Under åren som miljöminister var hon den som förde Sveriges talan under mötena som hölls i Durban, Doha och Warszawa och Lima. Hon har varit med när förhandlingar varit nära att bryta samman, suttit i de berömda nattmanglingarna och fått ta till lite annorlunda grepp för att få alla att enas kring vad som på papperet ser ut som en ganska harmlös mening men som för enstaka länder kan innebära stora juridiska och ekonomiska åtagande.
– Det är enorma värden som sitter i de där kommatecknen så inte konstigt att det är krävande förhandlingar, säger Lena Ek.

När hon under mötet i Warszawa 2013 tillsammans med den sydafrikanske klimatministern utsågs av FN-sekretariatet att försöka hitta en lösning på det låsta läget mellan rika och fattiga länder kring “Loss and damage”, det förhandlingsområde som rör förluster och skador orsakade av klimatförändringarna satt de i nästan fem dygn non-stop.
– Det är ofta en kamp att hålla kvar alla länder vid förhandlingsbordet och mala fram en textlösning som är acceptabel.

Hon berättar att de i slutet använde den sydafrikanska mötesmetoden Indaba för att nå samstämmighet kring den enda meningen som allt hänt hängde på och när de till slut fick ihop den applåderade alla.
– Det är en fruktansvärt pressande situation att vara med och förhandla och så fort man sticker näsan utanför dörren väntar journalisterna där på besked, tillsammans med forskarna och representanter från flera NGO:s. Det är många som är väldigt känslomässigt engagerade i frågan och det finns inte på kartan att ge upp i den situationen. Det finns alltid en möjlighet att komma vidare, är det inte ordet på den raden är det kommatecknet på nästa. Det bästa förhandlarna kan hålla huvudet kallt och det måste vara människor som under lång tid klarar mycket press, jag blir stolt när jag tänker på hur många fantastiska förhandlare Sverige bidrar med under de här mötena.

Att resultaten av mötena inte alltid når upp till omvärldens förväntningar är dock inget som de som förhandlar alltid förblir opåverkade av enligt Lena Ek. Hon minns COP 15 i Köpenhamn med fasa, både på grund av dålig organisering och resultaten av förhandlingarna. Det kom fler människor än vad centret kunde ta, folk från sydligare länder visste inte hur kallt det kunde vara i Norden och fick köa i tunna kläder ute i kylan, polisen var livrädd och förhandlingarna det gick dåligt hela veckan.
– Det var cirka hundra personer som förhandlade med tiotusen människor runt omkring som alla ville så väldigt mycket och när de insåg att de gick dåligt påverkades stämningen inne i centret, det var hemskt.

Processen som alltid måste fortsätta

Enligt Mathias Fridahl ökade förhandlingstexten i storlek på torsdagen den första veckan i Paris. Staterna lyckades sedan kompromissa om cirka hälften av alla åsiktsskillnader, och reducerade därmed de olika alternativen i texten från nästan 1500 stycken till cirka 700.
– Ambitionen att nå en helt ren text under dagen den 9:e december för att skickas på granskning till juristerna i god tid före plenum den 11:e är en oerhört tuff målsättning med tanke på att alla de politiskt mer komplicerade frågorna kvarstod efter första förhandlingsveckan.

Lena Ek beskriver klimatförhandlingarna som en ständigt pågående process som aldrig blir färdig.
– Mötena är till största delen till för att höja lägstanivån i miljöarbetet, få alla med sig och sedan fortsätta stega det arbetet år efter år.

Det kan låta som ett ständigt antiklimax för både delegater och de som följer mötena. Ändå tycks det inte finnas så många andra alternativ än fortsatt trögflytande förhandlingar i FN:s regi, vilket Mattias Hjerpe och Naghmeh Nasiritousi, två av Mathias Fridahls kollegor, påtalade i en artikel i Nature Climate Change i juni 2015.
– I realiteten får man anse klimatförhandlingar som framgångsrika om staterna överhuvudtaget kan hitta en gemensam och stabil grund att stå på inför det framtida arbetet. Det måste hur som helst bedrivas både inom och utanför FN:s ramar, säger Mathias Fridahl.

av admin

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.