Det stora pusslet är redan lagt – så varför väntar vi?

Dagens klimatforskning ger ytterligare enstaka pusselbitar i ett kunskapspussel som i allt väsentligt är färdiglagt. Vi vet nu, med all rimlig säkerhet, att kolförbränningen medför långsiktiga temperaturhöjningar, mellan 2-6 °C beroende på framtida utsläppsscenarier.
Samtidigt har vi redan idag tillgång till det tekniska kunnande som behövs för att inleda den storskaliga omvandling som är nödvändig. Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling och ledamot i regeringens framtidsgrupp för grön omställning, ställer sig därför frågan: varför väntar vi?
Det stora pusslet är redan lagt – så varför väntar vi?
Förmodligen har vi aldrig tidigare i historien vetat så mycket om vad som måste göras; problemet är att vi inte tidigare stått inför så stora utmaningar, skriver Staffan Laestadius. Foto: Mostphotos
byline Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell omvandling, KTH.Foto: Vera Mörner
Debatt &
Opinion

Vi lider idag ingen brist på data om hur klimatförändringarna fortskrider. Inte heller saknar vi vetenskapligt förankrad kunskap om sambanden i denna komplexa omvandling av vårt klot.
Aldrig i världshistorien har så många människor forskat på ett naturvetenskapligt tema som det som nu sker på klimatområdet. Och aldrig har forskningsresultaten nagelfarits med sådan noggrannhet som nu är fallet.

Aldrig i världshistorien har så många människor forskat på ett naturvetenskapligt tema

De långsiktiga variationerna i jordatmosfärens innehåll av växthusgaser är kartlagda. De komplexa mekanismerna i samspelet mellan jordklotets olika delsystem är i huvudsak kända och väl modellerade.
Och människans betydelse för klimatförändringarna – främst genom sitt utsläpp av växthusgaser – är noga studerad. Vi vet nu, med all rimlig säkerhet, att Svante Arrhenius hade rätt när han 1896 i Philosophical Magazine formulerade att kolförbränningen medför långsiktiga temperaturhöjningar.

Kolberoendet ökar

Sedan Arrhenius skrev sin artikel har mänsklighetens kolberoende ökat. Även om där finns öar av lägre kolintensitet i människans globala metabolism ökar kolberoendet fortfarande totalt sett och per capita.
Detta avspeglar sig också i de prognosmodeller som klimatforskarna genererar. Till de mer lättillgängliga och policyrelevanta hör den modell som används av det internationella energiorganet (IEA). Den producerar tre scenarier:

– Det första, benämnt ”current policies scenario”, leder mot en global temperaturhöjning på i storleksordningen 6°C jämfört med sent 1800-tal. Det är ett scenario där kolförbränningen fortsätter att öka enligt nuvarande trend.

– Det andra scenariot, ”new policies scenario”, baseras på att alla kända politiska reduktionsåtaganden också genomförs. De globala CO2-utsläppen planar då ut någonstans bortom 2035 på en nivå som kraftigt överskrider dagens. Då stannar den globala temperaturhöjningen troligen vid 3,6°C.

– Tredje scenariot benämns ”450 scenario” och visar vilka utsläppsvillkor som måste uppfyllas om växthusgashalten i atmosfären ska hamna under 450 ppm, vilket brukar anses som gränsen för att med rimlig chans kunna begränsa temperaturhöjningarna till 2°C. Det scenariot kräver en omfattande nedgång av CO2-utsläppen jämfört med dagens.

All denna kunskap är incrementell – den ger ytterligare enstaka pusselbitar i ett kunskapspussel som i allt väsentligt är färdiglagt.

Färdiglagt kunskapspussel

Behöver vi egentligen veta mer? I likhet med Nicholas Stern i en nyligen utgiven bok ställer jag mig frågan: varför väntar vi?  I det följande tänker jag granska det problemet ur tre synvinkar: ett kunskapsteoretiskt, ett tekniskt och ett politiskt.

Den kunskapsteoretiska aspekten har bäring på klimatforskningen. Här är inte platsen för att i detalj försöka identifiera de fundamentala vetenskapliga bidragen till dagens gigantiska klimatforskning; de bidrag som sätter agendan och definierar paradigmet. Kanske kan vi aldrig enas om vad som utgör klimatforskningens tio viktigaste bidrag. Däremot bör vi kunna enas om att klimatforskningen nu blivit normalvetenskap i Kuhns terminologi.

Vi förfinar kunnandet om extremvädrens regionala uppträdanden, om molnbildningens och partiklarnas betydelse. Analysen av glaciärisarnas avsmältning och havsvattnets uppvärmning blir allt mer detaljerad. Allt detta är viktigt och jag följer själv regelbundet de vetenskapliga journalerna i letandet efter mer solida kunskapsplattformar för min egen verksamhet. Men all denna kunskap är incrementell, den ger ytterligare enstaka pusselbitar i ett kunskapspussel som i allt väsentligt är färdiglagt.

Tekniska kunnandet finns idag

På det teknikvetenskapliga området är situationen likartad. Visst finns det områden där vi ännu väntar på fundamentala genombrott (koldioxidförvaringen är ett sådant) liksom områden där man kan förutse ytterligare stora kapacitetsökningar (t.ex. batterier, solceller).

Men i allt väsentligt har vi redan idag tillgång till det tekniska kunnande som behövs för att inleda den storskaliga omvandling som är nödvändig. På de allra flesta områden kan vi marginellt förbättra de tekniker vi redan använder – men i sökandet efter lösningar för morgondagen gäller det att inte glömma bort den tekniska kreativitet som utvecklats till och med idag.

 Den teknik vi har tillgång till i dag är mer än tillräcklig för att inleda omvandlingen

Potentialen för mer vindkraft i Sverige är t.ex. enorm. Vår installerade kapacitet är endast ca en tiondel av Tysklands, trots att man där har tio gånger så stor befolkning som kan ropa NIMBY (not-in-my-back-yard). I Norden finns också stor potential för solel och biobränslen. Och det är inte av snävt tekniska skäl som det svenska transportsystemet (inkl. våra internationella transporter) släpper ut ca 48 procent av landets växthusgaser.

Forskare blivit spelbrickor

En stor del av bil- och flygresandet kan överföras till tåg och buss, det bilresande som blir kvar kan drivas med el och/eller biobränsle – allt med tekniker som väsentligen redan finns. Också här gäller att allt kan förfinas med incrementella innovationer, men den teknik vi har tillgång till i dag är mer än tillräcklig för att inleda omvandlingen. Våra tekniska innovatörer sitter inte på klimatproblemens lösning – de kan bidra på marginalen i en omvandling som i huvudsak kommer att utmana etablerade föreställningar och livsstilar,.

Det kan inte uteslutas att klimatforskare såväl som teknikforskare – rimligen utan egen avsikt – blivit spelbrickor i den vånda som kan skönjas i vårt politiska system. Genom sitt stöd till mer av normalvetenskap och incrementella innovationer försöker våra politiska företrädare – mer eller mindre medvetet – köpa sig tid inför den omställning som förestår. Förmodligen har vi dock aldrig tidigare i historien vetat så mycket om vad som måste göras; problemet är att vi inte tidigare stått inför så stora utmaningar.

För våra politiker gäller det att formulera omvandlingsstrategier som mycket snabbt leder bort från kolberoendet – samtidigt som de uppfattas som fördelningspolitiskt acceptabla och inte raserar välfärden

Krävs visioner för framtiden

Därmed hamnar vi i den politiska dimensionen. Jag möter, när jag rör mig i det politiska systemet eller i näringslivet ingen som förnekar allvaret i de klimatförändringar som sker. Jag vet att sådan tvekan finns: i januari fattade t.ex. USA:s senat ett politiskt beslut med 50 röster mot 49 att klimatförändringarna inte är människoskapade! Lyckligtvis har vi lämnat den debatten bakom oss i Sverige.

Nej, problemet ligger i svårigheten att omvandla klimatkunnandet – som ofta är abstrakt och avlägset – till något hanterbart för mänskligt liv och arbete. För våra politiker gäller det att formulera omvandlingsstrategier som mycket snabbt leder bort från kolberoendet samtidigt som de uppfattas som fördelningspolitiskt acceptabla och inte raserar välfärden. För det krävs visioner om hur framtiden kan gestalta sig och kraftfulla politiska åtgärder som leder dit, något det politiska systemet ännu inte levererat.

Klimatförändringana återfinns i allt väsentligt inte i den offentliga debatten: det gäller tidningarnas kultursidor såväl som andra media

Nu vore det orättvist att skylla frånvaron av långtgående klimatpolitik enbart på våra politikers undfallenhet. Klimatförändringana återfinns i allt väsentligt inte i den offentliga debatten: det gäller tidningarnas kultursidor såväl som andra media. Naturvetenskapens allt mer detaljerade kunskap om klimathotet avspeglar sig inte i kultur- och samhällsdebatten där andra existentiella frågor dominerar parallellt med att kolberoendet i vår konsumtion fördjupas.

Fler behöver delta i debatten

Så nu, när t.o.m. Världsbanken  ropar att tiden rinner ifrån oss och tvågradersscenariot blir allt mer svåruppnåeligt, är det angeläget att de av oss som forskar på klimatförändringarnas detaljer, på incrementella tekniska innovationer och omvandlingens villkor inser att det akademiska pusselläggandet bara på marginalen bidrar till att lösa problemen framför oss.
Arbetet måste kompletteras med ett mer offensivt deltagande i klimatomställningsdebatten. Det politiska systemet behöver helt enkelt hjälp för att komma till skott. Som forskare har vi också en medborgarroll att spela i den processen. – som i grunden måste inkludera oss alla.

Staffan Laestadius Professor emeritus i industriell omvandling vid KTH samt ledamot i regeringens framtidsgrupp för grön omställning och konkurrenskraft.
De åsikter som uttrycks under
debatt & opinion är inte Extrakts egna

16 kommentarer:

  1. Kommentar från Jörgen Hanak 5 juni 2015:

    Kan inte annat än att instämma i den frustration som debattartikeln mynnar ur. Jag har också länge väntat på att politiken ska komma ur startblocken. Tyvärr har vi ett osäkert parlamentariskt läge i Sverige och stora delar av Europa på grund av nationalistiska strömningar. Det visar med stor tydlighet hur viktigt det är att alla tre benen (ekonomiska, sociala och ekologiska) för långsiktigt hållbart samhälle är i balans. Insikten finns där i allt bredare kretsar men sociala och ekonomiska vardagsfrågor får alltid övertaget i vardagens realpolitik. När det parlamentariska läget är osäkert blir detta ännu mer uttalat. Just nu ser det för dystert ut beträffande handlingskraften för flera år framåt enligt min uppfattning.

  2. Kommentar från Pär Nord 9 juni 2015:

    Ja, kunskaperna finns. Nu gäller det debatten. Skulle det inte gå att samla krafter för en genomtänkt och modern mediestrategi? Framtidsgruppen bör och kan ta det initiativet!

    • Kommentar från Carl-Erik Blohm 11 juni 2015:

      Jag anser att det är tvärtom. Debatten har varit otroligt begränsad, och framförallt snedvriden mot klimathotshållet.”Genomtänkt och modern mediestrategi”? Låter mycket oroväckande. CO2-ökningen påverkar naturligtvis men hur mycket kan vi inte säga. Osäkerheten ifråga om klimatkänsligheten har blivit allt starkare inom forskarvärlden. Kunskaperna är verkligen inte tillräckliga än. Återstår Försiktighetsprincipen, men då bör det komma fram ärligt i debatten.

      • Kommentar från Beatrice Rindevall 16 juni 2015:

        Vad har du för grund att osäkerheten blivit större?

  3. Kommentar från Roland Östlund 9 juni 2015:

    Jag tycker det fattas psykologer i debatten.

  4. Kommentar från Dag Lindgren 9 juni 2015:

    Håller inte med om att pusslet redan är lagt. Jag tycker man bör vara mer ödmjuk till begränsningarna hos vetenskapen, dess utövare och dess uttolkare. Det framtida klimatet är fortfarande mycket osäkert. Även om åtgärder vidtas snarast, så att koldioxidhalten i atmosfären planar ut på 450 ppm. Osäkerheten i SMHIs temperaturprognoser två dagar framåt är +- 2 grader och det känns inte trovärdigt ”medianforskarens” prognos till 2100 är säkrare.

    Däremot finns det goda skäl av många orsaker att reducera klimatgasutsläppen och att inte ta risken att något hemskt händer som vi inte kan stoppa när hotet blir överhängande. Dvs jag tycker också att världen gör för lite nu. Men att den inte gör något tycker jag är fel sätt att uttrycka det, jag tycker det görs en hel del.
    Om världen blir mer uppmärksam på riskerna med mycket koldioxid om några år uppkommer frågan hur vi kan aktivt minska koldioxidhalten. För Sveriges del lagras kolet upp i ett växande virkesförråd i skogen, men för att minska koldioxidhalten märkbart i sekellånga perspektiv måste vi hitta ett sätt att lagra kolet i träden så det inte kommer tillbaka till atmosfären igen. Detta tycker jag verkar en angelägen forskningsuppgift. Man kan också fundera på hur man kan öka kolupptaget i befintliga myrar som täcker en betydande del av Sveriges areal.

  5. Kommentar från Allan Forsling 9 juni 2015:

    Varför heter Grönland just Grönland? Läs boken
    Global nedkylning
    – Klimatet och människan under 10 000 år
    av Fredrik Charpentier Ljungqvist

    Låt oss ha lite perspektiv på jordens historia och vår egen korta tid här. Det är förstås mycket besvärligt att ha det perspektivet för alla som lever på att marknadsföra klimathotet.

  6. Kommentar från Jan-Gerhard Hemming 10 juni 2015:

    CCR (Carbon Capture and Recycling), en antropogen härmning av fotosyntesen är redan verklighet i form av metan- eller metanolsyntes av CO2 och H2. Patenten är över hundra år gamla (Sabatier: CO2+4H2=CH4+2H2O respektive Bergius: CO2+3H2=CH3OH+H2O) och nu så mogna att de tillämpas industriellt, t ex Audis metanfabrik i Wertle söder om Bremen och CRIs metanolfabrik på Island. Hela kruxet är den energiintensiva elektrolysen av vatten för att få fram vätet. Sker det med strandad sol-&vindkraft är det win-win: Både ett efterlängtat sätt att storskaligt kunna lagra el och ett sätt att klimatneutralt producera alla de kolväten vi hittills fått från fossilen.

    Så vad väntar vi på? Det är dags bygga metanolfabriker på råvarorna odrickbart vatten som elektrolyseras med annars strandad sol-&vindkraft samt infångad CO2. George Olah har visat att syntesgasen ”metgas” (CO+2H2) som resultat av detta minskar kostnaden att bygga en metanolfabrik med ca 60 % genom att de besvärliga stegen för syntesgasens rening och stökiometriska justering bortfaller.

    Parallellt med ökad metanolproduktion på detta koncept kan transportsektorn ställas om till metanol/DME istället för bensin/diesel.

    Biodrivmedlens potential är begränsad. Det sätt helmekaniserat jord- och skogsbruk idag bedrivs på med stora insatser av fossil energi för dragkraft, växtnärings- och växtskyddsmedel (för att inte tala om alla maskinernas tillkomst från gruva via stålverk till maskinfabrik) är det tveksamt om dagens biodrivmedel håller för en ärlig livscykelanalys. Det är troligt att beskrivningen ”the cure is worse than the deseas” är korrekt för t ex etanol av spannmål.

    Olahs metanolekonomi lider inte av bioenergins begränsningar i potential och uthållighet.

  7. Kommentar från Carl-Erik Blohm 11 juni 2015:

    ” Vi vet nu, med all rimlig säkerhet, att kolförbränningen medför långsiktiga temperaturhöjningar, mellan 2-6 °C beroende på framtida utsläppsscenarier. ” Detta stämmer absolut inte. Det är matematiska modeller som faktiskt extrapolerar höjningen av den globala medeltemperaturen som skett från 1970-talet fram till c:a 2000 som påstår detta. Detta har visat sig totalt fel, eftersom temperaturen har legat stilla eller haft en mycket svag höjning sedan dess. Det finns inte en chans att dessa modeller ska kunna förutsäga kommande temperaturförändringar med någon rimlig säkerhet. Vi bör röra oss bort från fossilberoendet av flera skäl men låt oss för allt i världen objektivt utforska vårt klimat.

    • Kommentar från Beatrice Rindevall 16 juni 2015:

      Den stora forskarvärlden håller inte med dig, utan är mycket enhällig. Självklart finns det osäkerheter om framtiden, men IPCC ser på hela bilden och väljer inte ut specifika fakta (eller årtal som passar deras bild, för den delen).

  8. Kommentar från Sture Åström, Klimatsans 11 juni 2015:

    Det gäller att skilja hypoteser, spekulationer, datorsimuleringar och spådomar från observationer och uppmäta data, fakta. Det finns inga hållbara bevis för att koldioxid påverkar klimatet märkbart.

    Här några fakta:

    1. Det har inte blivit varmare på 15 eller kanske 18 år.

    2. Vare sig värmen gått ner i haven eller inte, så BEVISAR det att datorsimuleringarna är fel. Vad de säger om år 2100 är alltså att betrakta som fabler.

    3. Sedan 1850 har klimatet omväxlande blivit varmare och kallare. Det har blivit varmare då halten koldioxid inte stigit, det har blivit kallare då den stigit och nu senast är temperaturen stabil fast halten ökar. Det bevisar att koldioxidens verkan INTE kan vara dominerande.

    4. Vi kan mycket väl nu befinna oss på toppen av en svängning med längre våglängd, ex.vis som den Medeltida värmeperioden.

    5. Inga mätbara fakta pekar på en kommande uppvärmning nu. Solforskarna har fakta om solens aktivitet och dess regelbundna variationer, som förebådar några kallare decennier.

    6. Den lilla uppvärmning vi haft med trekvarts grad och den högre halten koldioxid har gynnat växtligheten och givit oss en grönare Jord med väsentligt större skördar. Dessa har givit de fattigaste mer mat och billigare mat, vilket lyft hundratals miljoner ur nöd och svält.

    7. Det är omoraliskt att bekämpa utsläppen så att U-länderna förmenas billig energi och billig mat.

    För fylligare information, googla:

    observerade klimatfakta

    koldioxid växt välgörande

    klimatsans energifakta

    • Kommentar från Beatrice Rindevall 16 juni 2015:

      Det du säger stämmer inte. Det finns vissa osäkerheter i utfall, men att koldioxid inte skulle påverka klimatet är vetenskapsfrånvänt. Till det finns det självklart tusentals källor, SMHI kan man använda som en: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/vaxthuseffekten-1.3844

      Du kommer med många framtidsspekulationer som, till skillnad från till exempel IPCC-forskarnas framtidsprognoser, inte baseras på vetenskaplig grund.

      Att den ”lilla uppvärmning vi haft” skulle lyft hundratals ur svält och gett mer och billigare mat ser jag gärna (välgrundad) forskning på.

      Till sist, det är knappast omoraliskt att försöka ställa om världen mot förnybar energi. Det är däremot omoraliskt att fortsätta släppa ut klimatgaser som genom klimatförändringarna slår hårdast mot de fattigaste.

  9. Kommentar från Ronnie Liljegren 14 juni 2015:

    Jag är förvånad över hur en person som borde ha så mycket kunskaper som Laestadius så enkelt rakt av sväljer vindkraften och tillgriper det skamgrepp som NIMBY-diskussionen är. Det finns förvisso människor som mår illa av vindkraftverk inpå sig, men det finns också en stor kunskapsbrist som rör placering av vindkraftverk. Dessutom drivs det hela av vinstintressen och då faller alla hänsynstaganden. Ett viktigt sådant är att inte sätta verk där de allvarligt kan skada flora och fauna. Det är nog där som de stora problemen är i dag snarast, och dom kan inte Laestadius komma ifrån med NIMBY-snack. Man kan undra om han faktiskt borde vara berättigad till en plats som regeringsexpert med så grunda kunskaper inom detta fält och man kan undra om han inte rent av snarare tillhör någon supportorganisation för vindkraft..

    • Kommentar från Sven-G Hultman 16 augusti 2015:

      Vindkraftens tillväxt drivs inte av kapitalet, utan av starkt engagemang för en hållbar framtid, baserad på förnybar energi. Jag köpte vindkraftaktier för tjugo år sedan just av det skälet. Sedan had jag följt utvecklingen o mött många andra entusiaster. Alla seriösa studier jag sett visar att vindkraftens negativa miljöpåverkan är mycket begränsad. Inte minst när man jämför med alternativen kol, olja, kärnkraft!!!

  10. Kommentar från argvet 23 juli 2015:

    Instämmer med Sture Åström. Vill tillägga följande:
    ART. författaren hänvisar till ”aldrkíg har så många jobbat med” och det är iofs riktigt men min åsikt är att hade inte denna CO2-hysteri dragits igång så hade stora delar av företagen blivit tvugna att lägga ned. Vi kan titta på alla ”energibesparande” apparater av skilda slag som ”tagits fram för att ”minska” CO2.. Odlare är tvugna att injicera CO2 för att växterna svälter, den produktionsökning av livsmedel ÄR tack vare en CO2-höjning på ynka 0,.XX%..Att vi sorterar och återanvänder är nästan helt OK då vi kan skönja en hysteri som knappast är försvarbar.
    Sett ur ett lands ekonomi så tappar staten miljarder skattekronor vilka måste dras in via skatter. Ifrån att fått in 75% av 3 m3 brännolja så får staten in 75% av värmepumpars 50%-ruduktion. dvs staten får ned mot 10-15 tusen mindre skattepengar. Lägg till allt annat själv.
    Nej, jag anser att detta CO2- race helt enkelt är företagens Lobbycirkus som fått chans att överleva genom ”miljövänliga” varor.
    Googla på kostnaderna för vindkraftverken.Skrämmande penningförstöring…
    Att VI(världsmästare i allt) skall ligga i täten gällande sparande av 0.0001% av världens totala är enbart löjligt. Skicka hellre bidrag eller ännu bättre ställ krav och hjälp de icke-utvecklade länder som håller på med dess uppbyggnad av industrier.

  11. Kommentar från Christian Toholjevic 26 september 2015:

    Det kan verka lite varje tillförsel med icke förnybar energi. Oljan låg inte bara där och väntade på att eldas upp. Oljan kan ha en termisk eller annan funktion som störs.

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

byline Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell omvandling, KTH.Foto: Vera Mörner