Jordbrukets största utmaningar vid kris

Ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge har kastat ett nytt ljus på frågan om livsmedelsberedskap och självförsörjning. Men att växla upp det svenska jordbruket för att producera mer mat är inte det enklaste – snarare behöver vi lära oss att äta annorlunda.
– Vi får mycket mer mat om vi människor äter spannmål, ärtor och bönor, än om vi matar grisar och kor med det, säger Rasmus Einarsson, som forskar om hållbar växtnäring och livsmedelstrygghet.

Morotskakan, har den med Sveriges krisberedskap att göra? I tv-programmet ”Hela kändis-Sverige bakar” dök nyligen landsbygdsminister Peter Kullgren upp. Hans uppdrag till deltagarna var att baka den perfekta morotskakan, med hänvisning till att spannmål, socker och morötter är det Sverige är självförsörjande på.

Rasmus Einarsson som forskar om hållbara livsmedelssystem vid Sveriges lantbruksuniversitet känner väl igen skämtet om att vi i händelse av krig får leva på morotskaka. Det låter kanske inte så dumt, men då glömmer vi vad som också krävs för att odla morötter, sockerbetor och spannmål: diesel till traktorer, konstgödsel till grödorna och så vidare.

–Insatsvarorna som smörjoljor och reservdelar till elektronik – allt det importerar vi, säger Rasmus Einarsson.

Han ingår i en forskargrupp som nu tittar på hur Sverige i osäkra tider ändå kan säkra tillgången till växtnäring. Rysslands krig mot Ukraina, inte långt från Sveriges gränser, har inte bara lett till satsningar på vårt militära försvar, det finns också en livsmedelspolitisk ambition att öka vår egen livsmedelsproduktion – och växtnäring är en nyckelfråga.

– Vi har även tidigare forskat om olika sätt att återvinna och tillverka näring till jordbruket, jag har tittat på miljöeffekter och omställning till långsiktigt hållbara lösningar. Men många av oss är tagna på sängen av hur plötsligt beredskapsfrågorna blev så brännande. Så här i efterhand ser vi att vi vaknade lite sent till den insikten.

Olika utmaningar på kort och lång sikt

I projektet om säker och hållbar tillgång till växtnäring tittar forskarna på frågan utifrån olika tidshorisonter. På kort sikt, upp till ett år, kan samhället och jordbruket förlita sig på beredskapslager.

I vissa sammanhang, bland annat viss lagstiftning, är tre månader en tidsperiod som förekommer. Minst så länge ska till exempel landets diesellager räcka, längre om det ransoneras. För jordbruket är diesel och elektricitet avgörande, men ur ett näringsperspektiv är marginalerna större.

– Om man inte gödslar sina grödor med konstgödsel så kommer man första året fortfarande få en skaplig skörd, det finns så mycket växtnäring i marken. År två kommer den vara mindre skaplig och så vidare. Det skapar utrymme för att styra om resurserna. Man kan strategiskt slakta ut de djur som konkurrerar med människan om maten, säger Rasmus Einarsson.

Växtnäringen – central fråga

I ett krisläge som sträcker sig över längre tid, fem till femton år, gäller det att hitta långsiktigt hållbara lösningar för att säkerställa livsmedelsförsörjningen. Då är växtnäringen en central fråga.

– Utmaningarna är ganska olika på kort och lång sikt. På kort sikt ser vi ganska tydligt en rad åtgärder. Utöver att styra om fodergrödor till humankonsumtion kan det också handla om att politiskt arbeta för att upprätthålla vitala handelsflöden, det är inte så troligt att det i en krissituation blir tvärstopp för all internationell handel, säger Rasmus Einarsson.

Jordbrukets näringssystem på lång sikt är en betydligt svårare nöt att knäcka.

– Vi vet för all del vissa saker som skulle ha effekt på lång sikt också, välkända åtgärder som verkar vara svåra att få till politiskt.

Det är framför allt två åtgärder som Rasmus Einarsson syftar på: en omställning av vår kost och återvinning av den näring som går förlorad i vårt avloppssystem. Om köttkonsumtionen skulle minska till förmån för vegetabilier skulle den mat vi själva kan producera här i Sverige räcka betydligt längre.

– Det är elefanten i rummet, jag har också svårt att se hur vi skulle kunna nå klimatmålet på två grader utan en kostomställning i de rikare länderna.

Den andra frågan handlar om svårigheterna att få fram tillräckligt med växtnäring om importen av konstgödsel begränsas. Med dagens avloppssystem går en stor näringsresurs förlorad då den näring som finns i avloppet inte återvinns till jordbruket.

– I många decennier har vi investerat i system som går ut på att denitrifiera så mycket av möjligt av kvävet. Det kväve som växterna behöver omvandlas i dag till kvävgas, som är värdelös. Det är tveksamt om någon politiker är redo att lägga sitt begränsade politiska kapital om att ställa om det systemet.

Inhemsk gödselproduktion

Ibland nämns också inhemska konstgödselfabriker som ett svar på jordbrukets näringsbehov. Med dagens teknik skulle tillverkningen vara beroende av fossil – importerad – energi. I framtiden kan möjligen elbaserad konstgödseltillverkning bli ett alternativ, men det är än så länge en mycket energikrävande process.

– Vi ska också komma ihåg hur sabotagekänsliga sådana anläggningar är, en konventionell konstgödselfabrik eller en stor fabrik för att återvinna avloppsnäring – båda är lika enkla att spränga i luften, säger Rasmus Einarsson.

Hans och kollegornas forskning om hur ett cirkulärt livsmedelssystem som klarar yttre hot kan se ut pågår fortfarande, men han tror att internationella relationer kan vara avgörande i en krissituation – helt utan import av diesel, konstgödsel och andra insatsvaror skulle det svenska jordbruket stanna. Och kanske en förståelse hos allmänheten för att ärtsoppa på foderärtor är ett mer troligt scenario än morotskaka.