Åsa Romson: Svensk forskningskommunikation underutvecklad

Klimatfrågan är viktigast och bättre forskningskommunikation är nödvändigt för att vi ska klara samhällsomställningen. Det menar Åsa Romson, som vill att mer kunskap från forskningsinstitutionerna ska nå samhället.
”Svensk forsknings- <br>kommunikation underutvecklad”
– Allt från beteendevetenskap och sociologi till humaniora och samhällsvetenskap, behöver ingå i hållbarhetsforskningen, säger Åsa Romson. Foto: Fredrik Hjerling

Sveriges första klimat- och miljöminister har snart suttit ett halvår på sin post. Extrakt träffade henne för att höra hur hon ser på forskningen och dess roll för ett hållbart samhälle.

Hur kan forskningen bidra till att skapa ett hållbart samhälle?
– Forskningen spelar en nyckelroll, den ger en förståelse för vilken påverkan människan har på jorden och gör oss medvetna om vad vi behöver göra och vilka ramar vi behöver hålla oss inom. Minst lika viktigt är att forskningen kan ge lösningar för ett hållbart samhälle; lösningar för hur vi kan leva på jorden så att framtida generationer kommer att ha en god välfärd och ett gott liv.

– Nu har det även blivit tydligare att miljöutmaningen handlar om en samhällsomställning. För att klara det behöver breda forskningsfält, allt från beteendevetenskap och sociologi till humaniora och samhällsvetenskap, ingå i hållbarhetsforskningen. Vilket är lite annorlunda jämfört med tidigare då miljöforskning definierades mer snävt till naturvetenskaplig forskning och högteknologisk forskning.

Mycket av forskningen inom miljöområdet har hittills varit fokuserad på att förstå hur världen fungerar. Det har lagts mycket mindre fokus på lösningar, vilket är det vi efterfrågar idag. Hur går det att förändra och styra om detta?
– Det tror jag man kan göra på två sätt. Det ena är att integrera mer, en del av lösningarna kommer från en förståelse för problemen. Det andra handlar om att från samhällets håll tydligare efterfråga en lösning.

– Den politisk beställda forskningen måste också vara lösningsorienterad. Och det är min uppfattning att den även varit under de senaste åren. Sen tror jag definitivt inte att forskning alla gånger ska vara lösningsorienterad. Det är däremot viktigt att presentera och intressera vidare forskningsfält för hållbarhetsproblematiken.

Hur ska den vetenskapliga kunskap som redan nu finns bättre nå fram till politiken? Vad är nyckeln för att få till ett ökat nyttiggörande av forskning?
– Dels kan man jobba mer med forskningskommunikation, där tror jag vi är underutvecklade i den svenska forskningsvärlden. Dels handlar det om att nyttiggöra forskningen, kanske inte i första hand till politiken, utan till entreprenörer, marknader och lösningsorienterade folk ute i samhället. Via den vägen kommer kunskapen sen till politiken.

– Det är ju inte säkert att bara för att det finns en lösning inom ett forskningsfält så ska den gå via politiken ut i samhället. Utan snarare tvärtom – det måste först ut i samhället, så att när politiken tittar så kan man se små lösningar i samhället som går att skala upp. Något man då kan behöva politisk hjälp för att kunna göra.

– Men i grunden handlar det om att översätta och få ut mer kunskap från forskningsinstitutionerna till samhället. Därför är forskningskommunikatörerna så oerhört viktiga.

Vad blir din viktigaste uppgift som klimat- och miljöminister?
– Det blir att driva på utvecklingen i klimatomställningen. Vilket till en stor del handlar om att få ut mer av den kunskap som redan finns om lösningarna.

av admin

5 kommentarer:

  1. Kommentar från Eva Krutmeijer 20 februari 2015:

    Jag tycker det är bra att Åsa Romson lyfter forskningskommunikationens betydelse och i det sammanhanget är ju forskarna de viktigaste kommunikatörerna. Och inte bara till ”lösningsorienterat folk” och andra i samhället som i sin tur förväntas skapa opinion utan även till beslutsfattare, inte minst politiker. I många andra EU-länder har man strategier och strukturer för kunskapsöverföring till folkvalda. I Sverige ledde jag ett projekt på VR för några år sedan med det syftet. Men sedan har det blivit mer fokus på ”nyttiggörande” till andra målgrupper vilket också är viktigt. Men jag menar att våra folkvalda politiker har ett särskilt ansvar att hålla sig ajour med forskningen. Och forskarna, som ofta är finansierade av skattemedel, känner ofta en skyldighet och, för det mesta, ett intresse av att informera politiker.
    Hade varit intressant att veta mer om hur regeringen ser på dessa frågor av stor betydelse för demokratin liksom för miljö- och forskningsfrågorna.

  2. Kommentar från Tihomir Srdanovic 21 februari 2015:

    …tror man oriktig, kommer inte man att satsa progressivt i framtiden, man skaffar felaktiga: hopp, utbildningar och förväntningar – då kommer man att bygga upp fel säker samt att vilse leda sina anhängare än så länge, troligen till katastrofer, i början sociala, ekonomiska, politiska, därefter vem vet till vad?!

    Detta stämmer helt, tycker jag också!!

    • Kommentar från Birgita Klepke 27 februari 2015:

      Håller med Eva Krutmeijer om att politiker borde hålla sig á jour med forskningen. Att göra resultat begripliga genom att sätta in dem i ett sammanhang är ett steg på vägen.

      Bra av Åsa Romsson och visst vore det intresset att veta hur hela regeringen ser på frågan. Men även våra offentliga forskningsfinansiärer.

      Birgita Klepke, journalist och författare

  3. Kommentar från Åke Hagström 4 mars 2015:

    Miljöministerns svar på frågan: varför når vetenskapen inte når fram till politiken innehåller många goda synpunkter men specifikt när det gäller miljövårdsfrågor finns det en del att tillägga. Inom många vetenskapsdiscipliner fungerar överföringen av kunskap/upptäckter bra. Inom teknikområdet driver marknadsmekanismer på överföringen av kunskap. För den medicinska praktiken har samhället/politiker sedan länge löst dilemmat i relationen mellan att utöva vetenskap i form av ”life science” och praktik där patienter skall behandlas, genom att i sjukvårds-lagen slå fast att personalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

    I miljöförvaltningen är denna beprövade erfarenhet detsamma som det goda exemplet men den är inte på samma sätt lagstadgad. Just nu diskuteras till exempel stora eko-ingenjörs projekt avseende luftning av Östersjöns havsbottnar, i dessa projekt saknas beprövad erfarenhet. Det är fullt möjligt att luftning kommer att visa sig vara det rätta sättet att reparera den förstörda havsmiljön, men det goda exemplet saknas ännu.

    Det som krävs för att översätta vetenskapliga ställningstaganden till beprövad erfarenhet är inte mer forskning utan analys och försöksverksamhet. Vetenskapspersoner vid normala vetenskapliga institutioner vid våra universitet är inte motiverade att utföra denna uppgift. Institut med tillämpad målsättning (där nyckelorden är kompetens, tvärvetenskap och förmåga att kommunicera) kan bidra till att lösa problemet.

  4. Kommentar från Danil Lundbäck 4 mars 2015:

    Forskningen ska inte tala om för oss vad vi ”behöver göra” eller vilka ramar ”vi måste hålla oss inom”. Forskningens roll är att kartlägga, analysera och problematisera. Forskningen kan visserligen presentera utvecklingsscenarier, men den ska aldrig ta ställning. Lösningar är politikernas uppgift, de ska styra samhället genom sina visioner och genom att skapa gynnsamma tillväxtbetingelser för forskning, innovation och företagande. När vetenskap blir en fråga om åsikter, tolkningar och värderingar (politik), så riskerar den att bli manipulerad och tillrättalagd (politiserad). Därför måste vetenskapen sträva efter att vara värdeneutral.

    Till exempel: den som forskar i miljö och hållbarhet kanske fäster uppmärksamheten på vilka materialflöden som ett mänskligt samhälle genererar. Forskaren i det fallet är då oberoende och objektiv, men det är fortfarande intressant forskning för de politiker som vill försvara ett mer hållbart samhälle och använda sina ekonomiska styrmedel för gynna vissa verksamheter (och missgynna andra).

    Politiker letar såklart efter teorier och modeller att luta sig mot för att motivera sin politik och de lyssnar såklart mer till den forskning som gynnar deras syften eller ”talar deras språk”. Ibland försöker också forskare få med sin agenda i politiken och ibland försöker politiker mana fram bättre beslutsunderlag genom ”mer forskning”, men man får inte blanda ihop rollerna. Forskaren ska inte vara politikerns tankesmedja.

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.