Sverker Sörlin: Drömmen om ett grönare samhälle drunknar i ett sifferträsk

Siffran om samhället har varit de fattigas och betrycktas vän: den kunde avslöja orättvisor, påvisa arbetslöshet, berätta om välståndets fördelning, förklara att utbildning och invandring gör samhällen rikare – visa samhället i all dess ära och ömklighet. När siffran flyttas till naturen tycks den göra det omvända: ta ifrån naturen dess inbyggda och i grunden nyttiga värderingskonflikter, skriver Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH.
Sverker Sörlin: Drömmen om ett grönare samhälle drunknar i ett sifferträsk
Förut ansågs naturens värden oskattbara, nu ska de få en siffra, för jämförbarhetens skull. Men siffran är skenbart opolitisk, den verkar auktoritiv genom sin exakthet men historien visar att den ofta har lite eller ingenting att göra med vad som är bäst för miljön. Och om siffran blir alltför liten är det väl bara att köra över naturen? Ersätta träden med ett shoppingcentrum? Det skriver Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH. Foto: Fredrik Wilde, Azote.
Debatt &
Opinion

Om bara några år fyller en av Miljösveriges viktigaste skrifter femtio. Jag tänker på Erik Dahméns SNS-bok Sätt pris på miljön!. Den utkom 1968, ett år som inte precis är känt för marknadslösningar. Politiken hade då ännu övertaget, Statens Naturvårdsverk hade bildats året innan och de följande åren såg en mängd miljölagar ta form. Men marknadstänkande var redan på plats, sedan växte det och växte. På senare tid har det dominerat på alla områden, även miljöns.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH.

Hur hållbart är det här egentligen? Jag läser Nobeldagen 10 december på DN Debatt att två ekonomer i en ESO-rapport kommit fram till att offentlig miljöupphandling inte garanterar bättre miljö. Om kommunerna efterfrågar gröna varor och tjänster, säger ESO-ekonomerna, stiger priset på dem – medan det miljöskadliga blir billigare. Invändningarna står förstås på kö för en så banal tanke. Men huvudbudskapet finns egentligen mellan raderna: siffran står över politiken.

Ekonomiska grepp slår ut värderingar

Det påminner mig om en annan ekonom, Stefan Fölster, som i en bok för några år sedan (Farväl till världsundergången, 2008) tyckte att man inte kunde vara säker på att Thailandsresor var så illa för klimatet. Om människor istället sparar pengarna på banken kan ju någon låna dem och göra något ännu värre, till exempel bygga ett kolkraftverk! Budskap: lägg er inte i marknaden! Mer konsumtion skall till slut även ordna en bättre miljö…

Det finns betydligt mer vägande analyser som dessvärre bekräftar tendensen att ekonomiska handgrepp gärna slår ut värderingar. Den norska historikern Kristin Asdal har i en serie undersökningar visat hur de gränsvärden och prismekanismer som lanserats av olika experter, inte minst ekonomer, inte på långa vägar lett till utlovade resultat. Redan 1998 utgav hon boken Ökonomenes grep om miljöfeltet, 2011 den prisbelönta Naturens politikk – politikkens natur.

Siffran är skenbart opolitisk. Det bidrar till dess attraktivitet, inte minst bland de forskare som ogärna skyltar med sina värderingar eftersom de tror att deras vetenskapliga trovärdighet då skulle minska.

Hon kan följa denna utveckling ända sedan 1940-talet! Siffror verkar auktoritativa genom sin exakthet. Men studerar man, som Asdal gjort, i detalj hur de tillkommit, ofta i slingrande byråkratiska processer genom många år, så visar det sig att de har lite eller ingenting att göra med vad som är bäst för miljön. De är politiska kompromissprodukter, ofta nedförhandlade från ett skapligt högstavärde till ett ”acceptabelt” pris/avgift eller gränsvärde som snarare ger omvända incitament. EUs CO2-handel är ett sentida storskaligt exempel där priset blev alldeles galet.

Siffran är skenbart opolitisk. Det bidrar till dess attraktivitet, inte minst bland de forskare som ogärna skyltar med sina värderingar eftersom de tror att deras vetenskapliga trovärdighet då skulle minska. Därför ser vi forskare samlas som flugor kring lampan så snart det handlar om att på decimalen avgöra gränsvärden, men vara försvunna som genom ett trollslag när det handlar om hur samhället ska vara organiserat för att något verkligt viktigt skulle kunna uppnås.

Fast i ett sifferträsk

Det riskerar att underminera också viktiga vetenskapliga landvinningar. Idén om planetära gränser, ett originellt bidrag i en artikel i Nature 2009 med flera svenska forskare bland författarna, håller nu av allt att döma på att fastna i sitt eget sifferträsk på en ändlös marsch mot ännu ett miljöpolitikens Moskva. Tanken är som bekant att det går att vetenskapligt fastställa gränser för hur långt miljöpåverkan kan gå innan den hotar planetens stabilitetsdomän, definierad av variationerna under Holocen (de senaste tio tusen åren). Redan denna idé kan man ifrågasätta. Nu kommer den spännande fortsättningen: hur ska gränserna kunna hållas medan samtidigt största möjliga ”tillväxt” sker?

Jag är inte ironisk, det är en spännande och relevant fråga. Men när nordiska ministerrådet, UNEP och miljöministerier i flera nordiska länder kallat till möte i Genève förra månaden med många planetgränsforskare på plats, blev diskussionen platt. Typiskt nog handlade den om hur man skulle kunna få fram nya siffror för att kunna ”översätta” sådant som betyder något för människor, till exempel mat och åkerareal, till de planetära gränsernas språk. Det var vad den svenske Malthuslärjungen Georg Borgström höll på med redan på 1950-talet, och då är vi ännu längre tillbaks i tiden än Dahmén.

Enligt ett artonsidigt mötesreferat lyckades man tala i två dagar om hållbar utveckling efter Millenniemålen 2015 utan att använda ord som rättvisa, politik, demokrati, frihet, lycka, mening, hopp, drömmar och makt.

Enligt ett artonsidigt mötesreferat lyckades man tala i två dagar om hållbar utveckling efter Millenniemålen 2015 utan att använda ord som rättvisa, politik, demokrati, frihet, lycka, mening, hopp, drömmar, makt. Eller, för att vara exakt: rättvisa förekom (2) gånger. Andra ord som förekom desto ymnigare: planetär (92), gränser (87), system (63). Och, som en antydan om hur man tänkte om kunskapsförsörjningen: science (60), social science (3), humanities (1).

Fattiga, rika och miljön

När jag äntligen tuggat mig igenom detta protokoll får jag tag i New York Times för den 9 december och läser där om elvaåriga Dasani, ett av 22 000 hemlösa barn i New York. Dasani har sju syskon och bor med sina numera drogfria föräldrar i ett litet rum fullt av madrasser och persedlar i ett ökänt socialt boende i Brooklyn, där barnen tvingas hålla vakt mot sexbrottslingarna medan deras mammor duschar. Skolan är en av få platser för henne att längta till. NY Times reportage fyller halva förstasidan av tidningen och två hela uppslag (jag återfår nästan tron på tidningar) och jag gråter i stort sett hela tiden medan jag läser. Detta är samma stad som har flest miljardärer i hela världen; om New York vore en nation skulle den placera sig sämre än Sydafrika i fråga om ojämlikhet och fattigdom.

New York Times reportage fyller halva förstasidan av tidningen och två hela uppslag och jag gråter i stort sett hela tiden medan jag läser.

Vad har planetära gränsvärden med fattigdom och utsatta barns liv att göra? Gränsvärdena talar aldrig om vem som konsumerar, vem som släpper ut, vem som försurar, vem som drar fördel av de utrymmen som trots allt är möjliga. Påverkan är fri – för rika länder att släppa ut mest, för rika människor att släppa ut mest, för fattiga att förbli fattiga utan att en sekund av sitt liv belönas av någon för att de avstår från att göra skada på planeten. På vilket sätt blir Dasani, som läser sina läxor på en bar fläck av linoleumgolvet med sina syskon, uppmuntrad av att hur tillväxten skall kunna fortsätta utan att skada ”planeten”? I USA har den radikala högern lyckats få stora grupper att tro att ”environmentalism” betyder ”they don’t care about you”. ”You” kan vara just Dasani (namnet från ett mineralvatten hennes mamma aldrig hade råd att köpa).

Siffrans neutralitet blir på detta sätt falsk, den döljer orättvisor. Det gör att den tappar i politisk kraft. Den kommer att genomskådas av de fattiga som ännu en komplott från de rika. Ännu ett schema för att säkerställa att världen inte förändras för mycket – så att miljardärer (och halvrika) inte skall behöva ändra sina liv, och framförallt inte behöva tänka på världens alla miljoner Dasani.

Politik döljs av siffror

En av de nya arenorna där politiken nu skall döljas av siffror är ekosystemtjänster. En av drivkrafterna bakom deras framväxt på 1980- och 90-talen var önskan hos miljöns värnare att skapa ett språk som stat och kapital skulle lyssna till: pengarnas. Om de bara fick veta det rätta värdet av naturens tjänster skulle de ta bättre vara på den. Förut ansågs naturens värden oskattbara, nu skulle de få en siffra, för jämförbarhetens skull. Vi kan förmodligen snart skriva en ny bok ungefär som Kristin Asdals om hur siffror i praktiken användes för att med berått mod fördärva ekosystemen – för om siffran blir alltför liten är det väl bara att köra över naturen? Ersätta de tjänsteglesa träden med ett tjänstetätare shoppingcentrum till exempel. Om den natur medborgarna vill ha producerar andra tjänster än dem ekologerna och ekonomerna kan mäta – vems natur skall då gälla? Ekologernas? Eller den vars plånbok är tjockast?

Siffran om samhället har varit de fattigas och betrycktas vän: den kunde avslöja orättvisor, påvisa arbetslöshet, berätta om välståndets fördelning, förklara att utbildning och invandring gör samhällen rikare – visa samhället i all dess ära och ömklighet. Föda politik som kunde formulera den väg framåt som kunde göra samhället bättre för människorna.

När siffran flyttas till naturen tycks den göra det omvända: ta ifrån naturen dess inbyggda och i grunden nyttiga värderingskonflikter. Naturtjänster för vem, till vad? Rentav till salu?

Siffran flyttar på ett försåtligt sätt makten över vad som bör göras och hur det bör vara till dem som bestämmer siffran. För politiker, som inte längre formar opinioner utan är rädda för att stöta sig med dem, är det kanske en bekväm lösning för stunden.

Siffran flyttar på ett försåtligt sätt makten över vad som bör göras och hur det bör vara till dem som bestämmer siffran. För politiker, som inte längre formar opinioner utan är rädda för att stöta sig med dem, är det kanske en bekväm lösning för stunden. Men efter alla marknadsfiaskon – är det någon som tror att ännu en siffra kan vara lösningen?

Siffran är därför inte ett pedagogiskt problem, som många forskare och en del politiker ännu tror: att ”folk ännu inte förstår”. Siffran är i många fall själva problemet. Empirisk forskning och ett halvsekel av erfarenhet visar att de siffror som finns inte gör det jobb de skall göra. Ibland gör de motsatsen.

Krävs ett nytt kunskapsprojekt

Att på djupet göra något åt miljö- och klimatproblemen – för den ambitionen står inte att ta miste på i alla rapporter – kräver ett nytt och utvidgat kunskapsprojekt. Det vi har imponerar i sina beskrivningar av hur naturen fungerar (science, 60) men förmår sällan ta samhällen någon vart. I det nya kunskapsprojektet tror jag jakten på den rätta siffran har tonats ned och ett mer integrerat tänkande om samhällets färdriktning och miljöpåverkan ges mer utrymme (mer än social science 3, humanities 1).  Siffran behöver sammanhang och värderingar.

Att på djupet göra något åt miljö- och klimatproblemen kräver ett nytt och utvidgat kunskapsprojekt där jakten på den rätta siffran har tonats ned och ett mer integrerat tänkande om samhällets färdriktning och miljöpåverkan ges mer utrymme.

Det samhälle vi vill ha uppfattar vi med all rätt som en demokratisk fråga. Varför skulle den natur vi vill ha vara annorlunda?  De två frågorna hänger dessutom ihop. Samhället präglar numera naturen, och naturen är en förutsättning för samhället. Därför är det inte tillräckligt att säga att vi behöver en miljövänlig tillväxt inom planetens gränser – vi måste tänka en miljövänlig tillväxt som också talar till den verklighet som är Dasanis i Brooklyn. För den som saknar pengar är priset på miljön ointressant. Erik Dahméns appell från 1968 räcker inte.

Sverker Sörlin Professor i miljöhistoria, KTH.
De åsikter som uttrycks under
debatt & opinion är inte Extrakts egna

18 kommentarer:

  1. Kommentar från Alf Hornborg 18 december 2013:

    Det är mycket glädjande att Sverker Sörlin har börjat intressera sig för miljöproblematikens fördelningsaspekter. Inte ett ögonblick för tidigt. Välskrivet och viktigt.

  2. Kommentar från Marcel Berkelder 18 december 2013:

    Sverker Sörlin uttrycker på ett alldeles utmärkt sätt det som även visas inom annan forskning än miljöhistoria, nämligen att vi tar dagligen hundratals beslut som inte bygger på fakta utan ”känns rätt”.
    Fakta uppfattas som korrekt när den uttrycks i siffror, men ofta saknar värderingar och sammanhang som inte kan uttryckas i siffror. I alla fall inte i så enkla som ett eller noll. Livet är mer komplicerat än så.

  3. Kommentar från Klas Sandell 18 december 2013:

    Utmärkt! Stort tack för välskriven argumentering i mycket viktig fråga. Tänker på vårt nyss avslutade forskningsprogram om friluftsliv (www.friluftsforskning.se) som jag upplevde stod under konstant tryck att i siffror visa naturkontaktens betydelse men där allmänhetens kvalitativa utsagor riskerade att väga lätt.

  4. Kommentar från Johan Rockström 18 december 2013:

    Jag välkomnar också Sverker’s humanistiska appell för en rättvis global utveckling, där vi inte använder siffror och pengar som enda måttstock för framsteg.

    Men, tyvärr missar du några av de mest fundamentala bidragen som metodutveckling av ekosystemtjänster och forskningen om planetära gränser redan idag har bidragit med, på det humanitära planet, både i termer av global dialog för välfärd i världen, och för lokal förståelse av fattigdoms- och rättvisefrågor.

    Forskningen att definiera planetära gränser bygger på de senaste 30 årens otroliga avancemang inom ”Earth system science”, som inte bara ökat vår förståelse av hur jordsystemets intrikata biofysiska processer beror av varandra, utan även hur dessa, genom jordens historia, har reglerat jordens tvära kast mellan dramatiskt olika förutsättningar för liv på jorden (till exempel hur lager av kol och metan i terrestra ekosystem, och reflektionsgraden av inkommande värmestrålning från solen, ändrar riktning från kylande till värmande processer som knuffar jorden in och ut ur istider).

    Denna forskning har fått en alltmer tydlig relevans de senaste 10 åren, trots tidiga insikter från tänkare som Borgström, men även Kenneth Boulding, Herman Daly, Dennis Meadows, och James Lovelock, i takt med de empiriska beläggen att vi håller på att lämna Holocen, och går nu in i en ny geologisk era, Anthropocen. I Anthropocen är det vi människor som utgör den dominerande kraften att förändra stabiliteten på jorden, dvs förutsättningen för välfärd på jorden, fattig som rik.

    Det är siffror som givit oss denna insikt. Har denna insikt någon betydelse för djupa mänskliga värdefrågor som etik och rättvisa? Självfallet. Jag är överaskad över hur fort vetenskapen om behovet att nu förstå betydelsen av en stabil planet för vår egen utveckling, har fått inom den internationella diskussionen om rättvisa, fattigdomsbekämpning och global utveckling.

    Sverker, du refererar till mötet i Geneve, som jag deltog på. Synd att du inte var där. UNDPs Olav Kjörven höll ett passionerat tal om vikten att nu inse att en stabil planet är en förutsättning för att kunna radera fattigdom i världen (se Kim’s Världsbanks rapport om 4 grader för liknande appell). Kate Raworth presenterade NGO världens arbete med den så kallade ”donut” modellen för ett nytt paradigm för en rättvis utveckling inom ett säkert manöverutrymme (definierat av globala miljömål – ja ”siffror”). Hennes, och många med henne ser definitionen av planetära gränser som själva förutsättningen (i Anthropocen) för att kunna säkra en rättvis fördelning av naturkapital, ekosystemtjänster, och tillgång till våra ”global commons” som atmosfären och haven. Så, du kan vara helt lugn, rättvisa och humanism präglade dialogen i allra högsta grad.

    Låt mig ta ett exempel. Vetenskapen pekar alltmer på att vi har en mycket välgrundad planetär klimatgräns på ca 1000 miljarder ton koldioxid, det vill säga, vi har maximalt 1000 miljarder ton koldioxid kvar att släppa ut (om vi skall ha en hyfsad chans att klara 2 graders målet, bortom vilket alla möjligheter till rättvis utveckling förtvinar). Genom att sätta en absolut budget, försvinner plötsligt utrymmet för en konventionell och orättvis ansats att lösa problemet genom att ”bara sätta ett pris”, eftersom detta skulle leda till att världens rikaste skulle roffa åt sig större delen av budgeten. En absolut global kolbudget tvingar fram en dialog om rättvis fördelning. Om detta är allt vi har kvar, om dörren är stängd för mer utsläpp, vad är då ett etiskt och rättvist sätt att fördela detta återstående utrymme? Denna etiska debatt pågår redan, och är inte bara nödvändig, men är i grunden en fråga om humanism och ett första steg mot en ny värdegrund där vi återkopplar vår välfärd till biosfärens förutsättningar, något framgångsrika mänskliga samhällen gjorde ända fram till Adam Smith’s pre-industriella dagar.

  5. Kommentar från Thomas Hahn 18 december 2013:

    Sverker skriver bra om siffrors magi och att de ibland varit viktiga för att sätta fingret på orättvisor. Men han slår in öppna dörrar när han inte skiljer mellan när siffror kan vara viktiga även som underlag för en progressiv miljöpolitik. När jag i min ungdom var aktiv i Jordens Vänner var vi väldigt tacksamma för naturvetarnas siffror på ozon-skiktets uttunning och klimatforskarnas siffror. Tidigare än så var vi glada för pH-mätningar och tvingade därigenom fram en politisk utfasning av svavel-utsläpp (nu är det främst sjöfarten kvar). De planetära gränserna har väl samma syfte?
    Ekosystemtjänster däremot är betydligt svårare att kvantifiera för att inte tala om prissätta. I betänkandet ”Synliggör värdet av ekosystemtjänster” SOU 2013:68 för vilken jag var en av sekreterarna, hävdar vi att värdering kan ske genom en kvalitativ beskrivning likaväl som genom en kvantitativ och en monetär beskrivning. Syftet med begreppet ekosystemtjänster är att förstå betydelsen av ekosystemens processer och funktioner för människors välfärd, framför allt för fattiga människor som ofta är mer direkt beroende och därför mer utsatta. Allt fler ekonomer som jag själv har insett att prislappar sällan är behjälpliga men att det är viktigt att ändra de ekonomiska incitamenten samtidigt som vi för en diskussion om inre drivkrafter (se betänkandets Bilaga 2). Bland forskare är ESPA ett växande begrepp – Ecosystem Services and Poverty Alleviation. Siffror behövs ibland för att knyta ihop social och ekologisk politisk utveckling. Men jag håller med Sverker om att prislappar på naturens varor och tjänster kan leda till att unika värden, som är svåra att mäta och värdera monetärt, riskerar att göra naturen utbytbar till ett lågt pris. Vårt betänkande skriver mycket kritiskt om detta.

  6. Kommentar från Göran Bostedt 20 december 2013:

    Jaha, ännu ett billigt försök att misskreditera samhällsekonomiska analyser. ”Siffran står över politiken”, skriver Sörlin. Men låt oss då göra tankeexperimentet att vi struntar i siffran, vi avstår från alla försök att kvantifiera åtgärder som har samhällsekonomiska effekter (vi ekonomer får väl omskola oss). Vi kastar Sofia Lundbergs och Per-Olov Marklunds ESO-rapport i sopkorgen och sen satsar vi helhjärtat på grön upphandling bara för att det låter så himla bra, oavsett om det är ett slöseri med skattepengar som har en tveksam effekt på naturmiljön. Vi bortser också från rekyleffekten (vilket är den tekniska termen på det fenomen Stefan Fölster nämner) och subventionerar exempelvis elbilar hejvilt utan en tanke på att de pengar folk sparar kanske används på något annat, potentiellt miljöovänligt sätt. Sen går vi vidare och fattar beslut som påverkar ekosystemtjänster utan att försöka värdera dem.

    Men, tro inte för ett ögonblick att naturmiljön kommer att vinna på ett sådant försök att gömma sig för explicita samhällsekonomiska avvägningar. Tro inte för en sekund att vi kan undvika att fatta ekonomiska beslut. varje gång vi bygger en väg, höjer ett gränsvärde, eller avsätter ett område värderar vi implicit naturen. Det enda val vi kan göra är om vi vill fatta dessa beslut med våra ögon förbundna eller öppna. Sörlin verkar välja det förstnämnda, vi arbetar för att informera de som vill ha ögonen öppna.

    De som kritiserar nationalekonomer älskar att krydda anrättningen med Oscar Wilde’s citat om cynikern som ser ett pris i allt men ett värde i inget. Det citatet har en fortsättning som ofta glöms bort: ”…a sentimentalist, my dear Darlington, is a man who sees an absurd value in everything, and doesn’t know the market place of any single thing.”

    Göran Bostedt och Runar Brännlund, Umeå Universitet

  7. Kommentar från Sofia Lundberg 20 december 2013:

    Lustigt – ESO rapporten visari sin första del på generella samband utan att använda just siffror. I den andra delen appliceras resonemanget på livsmedels upphandlingar som medel för att nå 20 procentsmålet om ekologiska certifierad åkerareal.

    Den som läst rapporten vet att vi inte ifrågasätter miljömål, är bekymrade över miljö, klimat och energisituationen och med rapporten vill förstå den offentliga upphandlingens funktion som styrmedel på miljområdet. Mer specifikt granskar vi de marknadsorienterade argument som politiken hänvisar till. Tyvärr matchar de inte med hur marknader faktiskt fungerar.

    Det finns dessutom andra potentiellt kraftfullare styrmedel att tillgå. Vi gör miljön och människan en björntjänst om vi lutar oss mot politiskt bekväma men svaga styrmedel.

    Den som vill läsa rapporten hittar den och inspelningen från det seminarium där den presenterades på ESO:s hemsida.

  8. Kommentar från Gunnar Rundgren 20 december 2013:

    Mycket bra inlägg. Jag uppfattar det som att det är i första hand (men inte bara) de ekonomiska ”siffrorna” Sverker protesterar mot.

    Jag håller helhjärtat med om att använda ekonomiska styrmedel som främsta strategi för vårt samarbete med resten av naturen är dömt att ytterligare förstärka orättvisor sprungan ur privatisering av naturresurser, utan att leverera det vi behöver.

    Det finns massor med svårigheter och problem med värdering av ekosystemtjänster. Det är först när naturens leverans skadas tillräckligt mycket som det uppstår ett värde. Vi är t.ex. helt beroende av syre för att leva. Syre som produceras av växterna, en typisk ekosystemtjänst. Deras bidrag till mänskligheten är helt enkelt oändligt stort i ordets rätta bemärkelse. Men det finns ingen förutsättning för att skapa en marknad för denna tjänst, eftersom det inte finns någon brist. Därför har tjänsten heller inget ”värde”. På motsvarande sätt så är det först när man privatiserat naturen som det kan uppstå marknadsmässiga värden – och därigenom också tillväxt.

    Men kanske det är mer grundläggande principiella invändningar som smäller högre. Att formulera naturens ”värde” i pengar eller andra marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen.

  9. Kommentar från Torsten Allvar 20 december 2013:

    Finns det en gemensam plattform för diskussionen?

    – Att det är viktigt att mäta naturens förändringar – det görs genom olika formera av miljöövervakning allt från global till mycket lokal nivå beroende av vilken kunskap som man nu söker. Siffror är naturligtvis till nytta.
    – Ekosystemtjänster som de beskrivits hör till begreppet miljöövervakning, begreppet ekosystemtjänster är fortfarande alltför outvecklat för att gå in som operativt underlag i olika beslutsprocesser, om ekosystemtjänster görs till en separat aktivitet vid sidan om både miljöövervakningen och i att ta fram beslutsunderlag t.ex. kring markanvändning så blir det ett onödigt påfund.
    – i den av samhället gemensamt organiserade miljöövervakningen måste man söka det mätbara och det väsentliga – en väl vald mätbar indikator kan beskriva eller ge aningar om väldigt mycket som det aldrig finns ekonomi i eller praktiska möjligheter att mäta. Väsentligheten är det viktiga nyckelordet vid inriktningen av miljöövervakningen. Väsentligt är även att spana efter icke identifierade miljörisker – säkert den mest krävande av uppgifterna. Sen är det ju så att vad som övervakas är intressestyrt. En entomolog övervakar t.ex. dagfjärilspopulationer och så måste det få vara. Det viktiga för samhället är den gemensamma förmågan att mäta och följa upp det som är väsentligt för samhället gemensamt
    – Kunskap om hur naturen förändras skall in i beslutsprocesser – hos privata markanvändningsutövare – hos företag som driver markanvändning och för samhället i olika skepnader. De olika beslutsgrupperna behöver olika typ av underlag för sina beslut. Alla tar sina beslut utifrån nån form av rationellt tänkande. Ifall markanvändningsutövaren har ett längre tidsperspektiv är denne intresserad av långsiktig hållbarhet sett utifrån sina preferenser. Vi är inte vänner och fiender – vi har olika intressen!
    – En nyckelfråga är balansen mellan samhälleliga beslut och privata beslut om naturresursernas användning. Som flera har konstaterat är PBL och fastighetsbildningslagen lagar inriktade mot intresseavvägning och som bygger på en kultur av jämkning mellan olika intressen. MB är inriktat mot skydd utifrån samhällets natur-miljöskyddssyn och har alltså en annan karaktär. Den tredje gruppen av lagar som skötsellagarna för jord- och skogsbruk är sektorlagar där direkt inne i lagstiftningen avvägs mellan markanvändarens intressen och samhällets. För alla dessa grupper av lagsstyrda beslut krävs olika former av underlag och det är häri som under lång tid politik, ekonomi, markanvändningsteknik och naturresursfrågor har integrerats och det måste fortsätta att vara så. Detta är inget nytt utan hanteringen baseras på mångårigt uppbyggd erfarenhet.
    – En utmaning som jag ser det är just att i olika former av beslut om nyttandet av markresurser kunna belysa och bredda beslutet med sådana miljöfrågor som normalt och av tradition inte brukar tas med. Det kan räcka med att peka på problematiken i att ta lokala beslut i en bygglovfråga och i detta beslut ta hänsyn till regionala miljöfrågor.
    – Så vad är slutsatsen? Jo att vi inte behöver skapa en helt ny systematik för markanvändningsplanering och beslut utan i stället bygga vidare på det som vi har och de ansvarsfördelningar som faktiskt fungerar. Utmaningarna i att ändra markutnyttjandet kan framöver bli stora – t.ex. orsakat av ändrade förutsättningar pga klimat. Så då är det viktigt att vi i grunden har fungerade beslutssystem. Utmaningar framöver kan bli stora och egentligen vet vi ganska lite om hur de kommer att yttra sig. Hur vi tar fram underlag för beslut är en stor fråga men trots allt kanske inte den viktigaste.

  10. Kommentar från Bo Nyström 20 december 2013:

    Sveriges miljö- o naturpolitik, liksom övrig politik, behöver demokratiseras, bl a via beslutande folkomröstningar i större och kontroversiella frågor! När vi nu var fjärde år lägger vår röst på något av de åtta elastiska paket (med fint omslagspapper) som har en chans att klara 4-procentspärren har vi ingen aning om hur valplattformar och annat fint står sig över en fyraårsperiod. Varför är våra politiker så ointresserade av att fördjupa demokratin?

  11. Kommentar från Claes Bankvall 20 december 2013:

    Budskapet är större än bara miljön.
    Sammanfattas bäst av:
    SIFFRAN FLYTTAR PÅ ETT FÖRSÅTLIGT SÄTT MAKTEN ÖVER VAD SOM BÖR GÖRAS OCH HUR DET BÖR VARA TILL DEM SOM BESTÄMMER SIFFRAN. FÖR POLITIKER, SOM INTE LÄNGRE FORMAR OPINIONER UTAN ÄR RÄDDA FÖR ATT STÖTA SIG MED DEM, ÄR DET KANSKE EN BEKVÄM LÖSNING FÖR STUNDEN.
    Väl sagt Sverker! fortsätt!!!

  12. Kommentar från Tommy Öhman 27 december 2013:

    Ja – så mycket resurser läggs ned på alla dessa siffror och möten- när resultatet ändå blir att pengarna, makten beslutar. Och vilka sitter på pengarna, knappast de som värnar om miljön och vår långsiktiga överlevnad. Vad jag kan förstå, finns hur mycket pengar som helst att använda, vi talar om 1000-tals miljarder, som pumpas in i banker jorden runt för att hålla kapitalismen flytande.

    Våra 4 stora banker i Sverige har en vinst på 76 miljarder kr på 4 år.
    Regeringen lyckas skrapa ihop 25 milj, att ersätta de 500 milj. som
    skulle gått till landsbygdsutvecklingen.

    Då känns det upplyftande att se hur lokala matansvariga i den offentliga sektorn tillsammans med lokala politiker tar sitt ansvar
    för miljön.

    Ett samhälle fungera bara om makten är fördelad mellan arbete, mark och kapital. Det är grundbulten i samhällsekonomin. Vart tog
    den kunskapen vägen?

  13. Kommentar från Bengt Kriström 11 januari 2014:

    När Stora Sjöfallet tystades till förmån för elproduktion fanns inga siffror om ekosystemens värde. Idag finns det vissa möjligheter att blottlägga värdet av att bevara ekosystemen och dess tjänster, som en sorts motvikt till marknadsprissatta tjänster. Den typen av information kan stärka beslutsunderlag och bidra till bättre beslut.

    Värderingsmetoderna bygger på att de som påverkas väljer mellan olika alternativ; val innebär (implicit eller explicit) en värdering. Ett beslutsunderlag helt utan ”siffror” ökar risken för ett expertdöme där allehanda experter, professor och tyckare ger sin syn på saken, utan att lägga örat till marken och lyssna på dem som påverkas; ett paradis för godtycket.

    Professor Sörlin har rätt i att man inte okritiskt bör nyttja värdet av ekosystemtjänster i beslutsunderlag, risken för allehanda dubbelräkningar etc är inte försumbar. Världsbankens (kommande) arbete med skogar och vatten ger intressanta insikter därvidlag.

    Bengt Kriström, SLU-CERE

  14. Kommentar från Sverker Sörlin 16 januari 2014:

    Med anledning av den stora mängden kommentarer på hans ursprungliga debattartikel skriver Sverker Sörlin här en slutreplik för att bemöta argument och runda av diskussionen.

    ”Responsen på mitt inlägg från många kloka personer visar att detta är frågor som engagerar. Det beror, tror jag, på att det inte är uppenbart vad som är rätt att göra nu. Det var också mitt centrala ärende: att säga att vad vi hittills har tänkt är otillräckligt och att hegemonin för vissa typer av kvantitativa förenklingar inte är hållbar.

    Vår debatt är parallell till den som förts om New Public Management. Trivialiserande värderingssystem överges nu i rask takt. Den kvalitet och den effektivitet som var målet verkar inte nås inom skola, vård/omsorg, järnväg, polis, universitet. Snarare tvärtom. En av lärdomarna är att lokal kunskap och erfarenhet är nödvändig. Framsteg måste göras på många platser samtidigt, på olika sätt. Varför skall vi tro att det är annorlunda på miljöns område?

    Skulden för att miljömålen inte nås, trots att siffran i många fall föreligger, läggs ofta på politiken. Men borde vi inte i första hand granska effektiviteten hos de miljöpolitiska instrumenten som vi forskare ofta är med och tänker ut? Jag ville dra uppmärksamheten till att detta är en empirisk fråga, efter sjuttio år med gränsvärden och miljöprissättning. Det är inte bara i Thomas Hahns ryggmärg det sitter att vi behöver gränsvärden – jag tänkte själv länge likadant. Det är därför forskning som Kristin Asdals är så viktig: fakta sparkar. Min skepsis växer när jag ser hur gränsvärdenas historia ser ut. Från den enskilda kommunen hela vägen upp till atmosfären vimlar det av naturvetenskapligt eller ekonomiskt argumenterade gränser – som överlag har det gemensamt att de inte löser de problem de är skapade för att lösa.

    Planetary boundaries-agendan, om jag får kalla den så, illustrerar dilemmat. Jag har djup respekt för dess ambitioner och vet med vilken ihärdighet och skicklighet Johan Rockström och andra driver den (och försöker själv bidra i blygsam skala). Men åren går och det finns ännu inget ordnat tänkande om hur fördelningsfrågor på internationell nivå skall kunna förenas med en planetär stabilitetsdomän. Fokus ligger, som Johans kolexempel visar, ännu på de fysiska gränserna, som jag förmodar kan debatteras länge, särskilt av obotfärdiga stater och företag. En risk med PB-agendan tycks mig vara att den för eftervärlden (och kanske redan idag?) kan komma att framstå som ett sätt att undvika en djupare konfrontation med den ekonomiska tillväxten som överordnat mål, snarare än att verkligen bidra till att stabilisera klimat och miljö och prioritera fördelning. Är planetära gränser genomförbara under nuvarande världsordning? Är det inte bara en sjuk världsekonomi som köper sig tid med ovanligt sofistikerat forskarstöd? Skall PB verkligen leda till handling borde åtminstone forskningens prioriteringar läggas om radikalt till förmån för hur förändring kan bli möjlig.

    Jag ser dilemmat också i mitt eget arbete om urbana ekosystemtjänster som visar hur svårt det är att i ett lokalt sammanhang värdera natur och landskap med deras hjälp. En workshop jag deltog i vid Cornell-universitetet nyligen (http://socialsciences.cornell.edu/event/ecosystem-services-as-simplification-knowledge-production-in-practice) pekade med en rad empiriska exempel på att de i regel förutsätter så stora förenklingar att de är oanvändbara för sitt proklamerade syfte. De tenderar istället att ingå i vad som kallats globala ’currencies’, stiliserade kvantifieringar som möjliggör jämförelser och utbyte. Som beskrivning av planetens tillstånd är dessa värdefulla. När de generaliseras och används för att försöka ersätta politik, dvs. debatt och demokratiska beslut kring värdefrågor, blir de problematiska. Snart kanske vi kan ersätta både politiker och forskare med KPMG-konsulter som reser världen runt med revisorsmanualer för hur natur borde vara beskaffad när den är ”värdefull”. Men hjälper det naturen, miljön, ursprungsfolk, utsatta grupper? Eller hjälper det i första hand den ekonomiska effektiviteten?

    Stora Sjöfallet offrades till den svenska industrins fromma 1918, som Bengt Kriström påminner om. Även naturvärnarna ställde upp på kalkylen. Det är ett bättre exempel än han själv tycks ha tänkt på för hur stora delar av världen redan fungerar och i allt högre grad kommer att fungera om siffror får ersätta politik. Hade Sjöfallet stått på den politiska dagordningen idag hade det aldrig kunnat byggas. När däremot ekosystem och natur värderas enligt samma ’currency’ som en växande världsekonomi talar allt för att fler floder får kraftverk, fracking fortsätter, Arktis blir ett oljefält, Amazonas får allt färre urinvånare och att artutrotningen fortgår, liksom den globala uppvärmningen. Min prognos är därför att vi snart kommer att se fler och annorlunda sätt att tänka om naturvärdering, planetär stabilitet och social rättvisa. ”

    Sverker Sörlin

  15. Kommentar från Berith 25 mars 2014:

    Sverker – om du grät när du läste NYT så gråter jag jag när jag läser din text. Tack för att du försöker få debatten att handla om framtiden och naturen utifrån de begrepp som saknades i Millenniemålen 2015: rättvisa, politik, demokrati, frihet, lycka, mening, hopp, drömmar, makt.

  16. Kommentar från Peter Söderbaum 15 maj 2014:

    Sverker Sörlins inlägg är väsentligt och förtjänar en fortsatt debatt. Vad som kännetecknar det omfattande användandet av samhällsekonomis kostnads-intäktsanalys (CBA) är just frånvaron av debatt, till och med ett undvikande av debatt. Därför fortsätter man från regeringens sida att beställa utredningar som genomförs med denna metod.
    Demokrati handlar om rösträtt, valprocedurer och majoritetsprinciper. Men demokrati handlar också om respekt och tolerans i relation till dem som företräder andra visioner och ideologier än ens egna. Toleransen är rimlig så ‘andra’ ideologier inte går ut på att eliminera demokratin.
    Det är nu rimligt att påstå att CBA som metod inte är förenlig med normala demokratiska ideal och därför bör utmönstras. CBA är kanske den svagaste delen av neoklassisk ekonomisk teori. I en CBA reduceras alla i ett samhälle förekommande ideologiska orienteringar till en enda som om det endast fanns ett politiskt parti till exempel. Effekter uttrycks i aktuella marknadspriser eller priser på hypotetiska marknader. Detta är ett extremt teknokratiskt förhållningssätt.
    Nationalekonomin bör öppnas för olika politiska och ideologiska infallsvinklar, t ex. sådana som svarar mot speciella tolkningar av hållbar utveckling. Den ideologi som finns inbyggd i CBA är en marknads- och tillväxtideologi av speciellt slag samtidigt som mycket av miljö- och utvecklingsdebatten handlar om att tona ned marknadstänkande och lyfta fram olika icke-monetära effekter med deras egenheter.
    Ett steg i rätt riktning är att kräva en pluralistisk grundutbildning i nationalekonomi där monopolet för neoklassisk teori bryts. Den 5 maj offentliggjordes en manifestation där ekonomistudenter i ett 40-tal föreningar från 19 länder ställer krav på pluralism i teorier och metoder.
    Sedan ett par år finns en World Economics Association (WEA) med över 10 000 medlemmar som är verksamma inom olika grenar av ”heterodox economics”. Det finns en ideologisk komponent i hur feministiska ekonomer, institutionella ekonomer eller ekologiska ekonomer väljer sina tillhörigheter. Vi bör därför inse att värdeneutralitet är en illusion liksom även försök att skilja på det deskriptiva och det normativa.
    Monetär värdering av ekosystemtjänster är kanske det senaste inlägget i denna dialog, t.e.x den så kallade TEEB-studien ”The Economics of Ecosystems and Biodiversity” (2010). Efter många års försök inom ekologisk ekonomi att bryta sig ut ur de neoklassiska förenklingarna och antagandena talas det på nytt om ”mainstreaming” och ”Total Economic Value” såsom begreppet en gång myntades (!!) av David Pearce. Flertalet av dem som medverkade i studien är tillbaka i det monetära ”sifferträsket” och en teknokratisk expertroll. Ekosystemtjänster bör synliggöras men inte i monetära termer. Det monetära språket är i grunden en kvittningsfilosofi.
    Ledande aktörer inom Stockholm Environment Institute förefaller undvika dessa metodfrågor och därmed lita till Umeåekonomerna och Beijerinstitutet. Detta är enligt min bedömning ett misstag eftersom fortsatt tilltro till den ideologi som finns inbyggd i neoklassisk ekonomisk teori utgör ett av de största miljö- och samhällsproblemen.
    Men så får man ju inte tänka.

  17. Kommentar från Peter Söderbaum 15 maj 2014:

    På rad 9 skall det stå ”så länge andra ideologier”

    Jag är professor emeritus i ekologisk ekonomi vid Mälardalens högskola
    http://www.mdh.se/est/personal/foa/psm01

  18. Kommentar från Erik Sjödin 1 augusti 2016:

    Intressant inlägg Sverker!

    Jag tror att Du har rätt i att kunskapsuppbyggnad krävs! Däremot tror jag att incitament från allmänheten att vara med ibland saknas, på grund av en minskad kunskap om naturens funktioner – samhället kan inte läsa naturen som förr – ”biologiska analfabeter”. Därför tror jag att alla verktyg som lyfter frågan om naturens olika funktioner och kvaliteter är gott: må vara genom ekonomiska värderingar genom ekosystemtjänster, eller genom planering av grönområden för arters spridning i landskapet och grön infrastruktur.

    Det är dessutom så att även den variation som Du tillskriver naturen hotas även den, delvis med demokratins goda minne. Befolkningsökning, intensifiering och samhällsutveckling konkurrerar med den natur vi uppskattar oavsett om vi har siffror att värdera den med eller inte. Jag tycker dessutom att frågan om hur samhället väljer att fördela pengarna är en helt annan. Naturen är och borde få fortsätta att utgöra och ses som en viktig del av välfärden – åtminstone i Sverige.

    Med vänlig hälsning Erik Sjödin

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.