Industri & Energi
Historiska synder upp till ytan
Gamla utsläpp från pappers- och massabruk ligger fortfarande och ruvar i botten på Östersjön, i älvar och insjöar. De giftiga ämnena riskerar att läcka ut till omgivningen och forskare klurar nu på vad man kan göra åt de historiska synderna.
Prenumerera på Extrakts nyhetsbrev!
Läs mer
Håll dig uppdaterad! Få kunskapen, idéerna och de nya lösningarna för ett hållbart samhälle.
Personuppgifter lagras endast för utskick av Extrakts nyhetsbrev och information kopplat till Extrakts verksamhet. Du kan när som helst säga upp nyhetsbrevet, vilket innebär att du inte längre kommer att få några utskick från oss
I dag omfattas den svenska skogsindustrin av långtgående miljökrav, men så har det inte alltid sett ut. De första restriktionerna för utsläpp kom först runt 1970. Tyvärr hann pappers- och massabruken samt sågverken släppa ut en hel del fibrer, metaller och kemikalier innan lagstiftningen trädde i kraft, och det är dessa utsläpp som har granskats.
I början av året släppte Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, i samarbete med fem länsstyrelser i Norrland en kartläggning av sedimenten i sjö-, älv- och havsbottnar i anslutning till gamla trä- och pappersindustrier i Norrland. Inventeringen påbörjades 2010 och har pågått till 2016. Resultaten bekräftar höga halter av organiska miljöföroreningar och metaller i fiberbankar och fiberrika sediment. Med fiberbank menas bottensedimentlager som bara innehåller massafibrer. Och de gamla synderna medför risker eftersom gifterna kan läcka ut till omgivningen. Men att lösa situationen är inte så enkelt.
Dyrt och svårt att åtgärda
Det finns två olika sätt att ta hand om de smutsiga och fiberrika sedimenten. Ett alternativ är att försöka lyfta upp det, genom så kallad muddring eller att gräva upp det.
– Men muddring är relativt dyrt, och att muddra alla drabbade områden skulle medföra enorma kostnader. Det kan ta 20 år från identifiering av problemet till åtgärd, säger Ian Snowball, professor i kvartärgeologi vid Uppsala universitet.
Det andra alternativet är att behandla materialet på plats, genom att täcka över och på så sätt kapsla in det. Det kan göras naturligt, genom att sediment som finns i vattnet ansamlas över det drabbade området. Den naturliga processen kan också få lite hjälp på traven genom att rent material, exempelvis sand, placeras ut ovanpå.
– Beprövade metoder för detta är framtaget för sediment med låg organisk halt. Det har inte gjorts i stor utsträckning på denna typ av sediment tidigare, säger Ian Snowball.
Förorenaren ska bekosta
För att avgöra vilken metod som är bäst i detta fall kommer forskarna att bygga upp ett laboratorium i Uppsala, där de kan observera hur fiberbanksediment och fiberrika sediment reagerar på övertäckning.
– Vi måste undersöka vilka typ av åtgärd som fungerar på detta material. Ett problem är att det är väldig organiskt, vilket gör att det bildas mycket gas, säger Ian Snowball.
Hur de historiska utsläppen ska hanteras juridiskt är också under fortsatt utredning.
– Miljölagstiftningen i Sverige bygger på principen att förorenaren ska bekosta undersökningar och saneringsåtgärder, men det finns olika faktorer som påverkar omfattningen av detta ansvar. Utredningar av omfattningen av miljöansvaret är en del av det ordinarie arbetet på länsstyrelsen, vilket vi planerar att gå vidare med, säger Anna Stjärne som är projektledare för Fiberbanksprojektet på Länsstyrelsen Västernorrland.
Fiberbankar
I inventeringen har SGU funnit både miljögifter och metaller, det handlar främst om kvicksilver, klorerade organiska miljögifter som DDT, HCB, HCH samt dioxiner. Sammanlagt hittades 44 olika fiberbankar. Till de värst drabbade områdena hör Västernorrlands län, där 34 fiberbankar har påträffats. Dessutom har man kartlagt totalt 26 kvadratkilometer sediment med ett påtagligt innehåll av massafibrer, trä eller barkflis.
Rapporten i sin helhet: Kartläggning och riskklassning av fiberbankar i Norrland