De stora miljonprogramsområdena är unika för Sverige – även om de fyller sitt syfte i att ge bostäder till många så förstärker dessa områden segregationen. Varför? Det ska forskare nu ta reda på i ett nytt projekt – för att undvika att samma misstag upprepas i den nu stundande bostadskrisen.

Enligt OECD var Sverige det land som tog emot mest flyktingar per capita under migrationskrisen 2015. Tyvärr sticker Sverige även ut som ett land med hög bostadssegregation, berättar Sarah Valdez, universitetslektor på Institutet för analytisk sociologi, vid Linköpings universitet.

Att segregationen är större i länder med stort flyktingmottagande kanske inte är så förvånande, men det finns andra orsaker till problemet. Förklaringen ligger också i miljonprogrammet, som genomfördes under 60- och 70-talet.

– Denna typ av byggnader förekommer på andra platser men inte i samma stora skala, med sammanhängande områden, som här. Jag tror det är en bidragande faktor till Sveriges segregationsproblem, säger hon.

En barriär mot andra delar av staden

Miljonprogramsområden omges ofta av ringleder, vilket minskar interaktionen mellan bilar och människor men det blir också en barriär mot andra delar av staden. Många av de som bor i dessa områden jobbar, handlar och umgås här och lämnar sällan området.

– Alla dessa saker avgör hur individer rör sig, hur mycket man möter varandra. Det var ett fint motiv att planera ministäder där man kan göra allt, men det innebär också att boende har färre anledningar att lämna områden – de blir isolerade.

Hon exemplifierar med de gångtunnlar som är typiska inom miljonprogrammet.
– Det är bra att man kan gå eller cykla utan biltrafik men de skapar samtidigt en känsla av separation. Tunneln blir en psykologisk barriär som människor är mindre benägna att korsa.

Sarah Valdez, universitetslektor på Institutet för analytisk sociologi (AIS), vid Linköpings universitet. Foto: Mikael Sönne

Stadsplaneringens roll för segregationen

Miljonprogrammen byggdes ofta i städernas utkanter, vilket gjorde att dessa områden inte var attraktiva för etniska svenskar, ett mönster som lever kvar än i dag.
– Marken var den minst åtråvärda på marknaden så få infödda svenskar valde att bosätta sig där.

Den negativa bilden av miljonprogramshusen förstärks av Boverket, som rapporterar att lägenheter i dessa flerbostadsområden rivs i många kommuner med överskott på bostäder. Orsaken är främst att lägenheterna är svåra att hyra ut.

I det nya forskningsprojektet Byggnadsmiljöns roll i invandrarintegration ska forskarna undersöka vilken roll stadsplanering spelar för segregation. I projektet kommer ett nytt mått på segregation att användas.

– Vi kommer att titta på hur restiden från olika platser skiljer sig från den geografiska närheten. Kanske bor man fysiskt nära någonting men restiden dit blir ändå lång på grund av hinder som motorvägar eller annan infrastruktur. Sådana hinder ökar segregationen.

Mycket att lära från miljonprogrammet

Forskarna kommer att samarbeta med en arkitektbyrå och undersöka effekten av två projekt som byrån har genomfört; en stadsträdgård och ett samhällscenter. Genom intervjuer, enkäter och deltagarobservationer ska de undersöka vilken påverkan de har haft.

Motiven för att komma tillrätta med bostadssegregation är flera; svenskfödda barn till migranter som går i segregerade skolor uppvisar sämre skolresultat och segregation försvårar både språkinlärning och möjligheter till jobb för nysvenskar.

En genomtänkt designad stad kan göra att människor av alla åldrar, socioekonomiska grupper och etniska grupper interagerar med varandra.

Dessutom minskar segregation chanserna för Sverige och svenskar att ta del av de nya medborgarnas kulturella kapital. Det är de frågor som projektet vill råda bot på, genom mer genomtänkt framtida stadsplanering.

– Vi står inför bostadsbrist igen så när nya byggnader byggs kan stadsplanerare lära sig av miljonprogrammet. Beslutsfattare kan få nya sätt att tänka på hur städer ska byggas för att interaktion ska öka.

Detta projekt fokuserar på etnicitet men resultaten kan appliceras på andra frågor.
– En genomtänkt designad stad kan göra att människor av alla åldrar, socioekonomiska grupper och etniska grupper interagerar med varandra i sin vardag även om de bor i olika kvarter.

Miljonprogrammet

En stor del de bostäder vi har kom till under perioden 1965 till 1974, en tid i svenskt byggande som brukar betecknas miljonprogrammet. Under de här åren byggdes det 1 005 578 bostäder i Sverige. I den summan ingår alla typer av hus över hela Sverige oavsett upplåtelseform.

Något egentligt program för ökad bostadsproduktion handlade det egentligen inte om. Byggandet hade ökat stadigt under hela efterkrigstiden och uppgick bara under 1963 till 80 000 bostäder.

Uttrycket miljonprogrammet handlade snarare om att visa att det fanns ett uttalat mål att ytterligare höja takten i bostadsproduktionen, och det sätt man gjorde det på – genom att bygga mer rationellt och industriellt.

Under år 1970 kom det till 109 843 nya lägenheter. Det året räknas som kulmen på miljonprogrammet. Ett år senare inleddes en kraftig omsvängning i bostadsbyggandet. Då fanns inte längre någon efterfrågan på lägenheter i flerbostadshus, vilket var det man främst hade byggt. Bostadsköerna hade helt enkelt byggts bort, och efter 1971 stod fastighetsbolagen i stället inför uthyrningsproblem. Därmed var epoken miljonprogrammet slut.

Källa: Boverket


Karin Montgomery text

Lämna ett svar till Fredrik Lundberg Avbryt svar

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Fredrik Lundberg skriver:

    Miljonprogrammet var ett tydligt politiskt mål och var inte slut 1970.
    Det fortsatte till 1975, men med kraftigt ökad andel småhus. Regeringen lovade en miljon bostäder på tio år och så blev det. Oppositionen sade inte emot utan bjöd över. Programmet visade på politikens makt. Om man vill så kan man.
    Alla hus i miljonprogrammet blev inte bra och vackra, men många blev faktiskt det.
    Miljonprogrammen skapade inte segregeringen.
    Det lyfte massor av folk ur fattigdom. Klyftorna minskade fram till 1980. Det var billigt att bo i många år och det betalades delvis över skatten.
    Det som skapat segregeringen, inte bara mellan svenskar och andra, utan också mellan fattiga och rika, är avskaffande av fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, avskaffande av förmögenhets- och arvsskatt, sänkt bolagsskatt. Detta har tagits från de fattiga i form av till exempel sänkt a- kassa och högre hyror.
    Den största enskilda orsaken till segregering är dock det fria skolvalet.

  • Torbjörn Albért skriver:

    Jag har inte känslan av att det var invandrare som flyttade till miljonprogrammen. Det var folk som bodde i trånga och omoderna bostäder centralt i staden, som flyttade ut. De fick gott om utrymme, ljusa lägenheter med hög standard på kök och badrum. Mitt intryck är att det var blandat boende av både socialgrupp II och III.
    Under 70-talet blev det allt mer intressant att bo i villa och radhus, där inflationen så småningom raderade ut lånen.
    Då kom det nya boende i miljonprogrammens flerbostadsområden. Men det skedde alltså efteråt.
    Segregeringen av motortrafik och aktiva trafikanter var bra, men mötena skedde på motortrafikens villkor.
    Bilparkeringarnas stora ytor längs lederna gjorde också att lederna barriäreffekter stärktes ytterligare. Dessutom bidrog bullret från höga hastigheten (>20 km/h, när däckljudet börjar överrösta motorljudet).

  • Britt Olofsdotter skriver:

    Jag häpnar då jag läser ingressen! ”De stora miljonprogramsområdena är unika för Sverige” De nederländska, tyska och franska storskaliga bostadsområdena har stora likheter med de svenska både fysiskt och socioekonomiskt.

    Miljonprogrammet var, som Fredrik Lundberg påpekar, ett politiskt program – regeringen lovade en miljon nya bostäder på tio år. Cirka en tredjedel av dessa nya bostäder var småhus (friliggande villor, kedjehus, radhus) och ytterligare en tredjedel bestod av tre-vånings lamellhus.
    Majoriteten av de som flyttade till miljonprogramsområdena var unga svenska trångbodda hushåll som ofta stått länge i bostadskö. Lägenheterna de flyttade till var dessutom välplanerade även om den yttre miljön ofta lämnade en del i övrigt att önska.

    Miljonprogrammet skapade inte segregation – i början var befolkningen ganska blandad – det var snarare bostadslånesystemet som gynnade småhusbyggandet. Den som ägde sitt småhus kunde pga inflation och värdestegring i stort sett bo gratis. De vakanser som då uppstod fylldes med ekonomiskt svaga hushåll och nyanlända.
    Men kan fråga sig om segregation generellt sett är oönskad. Sveriges mest segregerade kommun är Danderyd med skånska Staffanstorp som god tvåa.

    Det finns stora kunskapsluckor om segregationens kärnproblematik. Det är fortfarande oklart vad som karaktäriserar segregationsprocessens mekanismer och dess dynamik i ”utsatta” förorter. Vissa forskare menar att fattiga, marginaliserade områden ger marginaliserade människor. Andra ifrågasätter detta och menar att segregationsforskningen
    problematiserar och stigmatiserar både de förorter där människor bor och
    de människor som bor där.

    Avslutningsvis vill jag påpeka att jag förväntade mig bättre faktakontroll av en tidskrift som ges ut av ett forskningsråd

    • karin skriver:

      Tack för din kommentar! Vi skickade den vidare till forskaren Sarah Valdez, som svarade så här:

      The commenter is correct that these projects are similar to other built in Europe around the same time in that
      1) they are Corbusier-inspired housing developments and, therefore, it’s true that they look similar physically,
      2) they often house people of relatively low socio-economic status, and
      3) they have reputations for housing high densities of immigrants (who often have relatively low socio-economic status).

      I only claimed they are unique in their scale of construction— the government program promised one million new homes for a population of less than 10 million in less than ten years! I’m not aware of another country that provided new homes (not replacements for buildings destroyed during the war) to such a large percentage of its population through a government program in that era.

      It can be mathematically true that the Million Program areas contributed to ethnic segregation even if the majority of people who moved into the projects in the beginning were Swedish. This is due to the small proportion of the population that were immigrants to Sweden at the time— even if every single newly arrived person moved into a Million Program home, they couldn’t have been the majority population in those areas because their numbers weren’t large enough. Segregation indices measure how evenly a group is spread across geographic space, regardless of the group size. A group that is not evenly dispersed across a city is segregated, even if it is a small group.

      Regarding – Miljonprogrammet skapade inte segregation – In the article, neither the reporter nor I claim this. In the interview, I said that the built environment of the projects contribute to and sustain segregation by turning residential segregation into social segregation and I think that the way you wrote the article reflects this, so I’m not sure where this comment is coming from.

      Regarding – man kan fråga sig om segregation generellt sett är oönskad – Of course it’s up to policy makers and citizens to decide whether segregation is good or bad, but this statement highlights that some people find it undesirable when it’s the result of a lack of equal access.

      ”Det finns stora kunskapsluckor om segregationens kärnproblematik. Det är fortfarande oklart vad som karaktäriserar segregationsprocessens mekanismer och dess dynamik”
      This is absolutely true, which is why we at IAS are focusing our research on mechanistic explanations of segregation dynamics in neighborhoods, schools, and workplaces.