Fisk som odlas i sjö och hav stämplas ofta som dålig för miljön. Fisk som odlas på land hyllas samtidigt som en lysande idé. Är det verkligen så enkelt?

Forskaren Anders Kiessling hittar en håv. Nu behöver han bara hitta fiskfoder också. Det surrar från ett ljusgrönt plastkar i försökslaboratoriet. En pump bidrar med färskvatten i en gurglande båge, annars är karet alldeles stilla.

Snart strösslar Anders Kiessling ljusbruna matbitar över vattenytan. Ingenting händer. Mer foder. Fortfarande ingenting.

Den första regnbågslaxen kalasar ensam. Snart förstår resten vad som är i görningen. Fler och fler regnbågar kommer plaskandes upp till ytan för att få varsitt smakprov. Anders Kiessling passar på med håven. Han studerar tre fiskar noga innan han släpper tillbaka dem igen. De har redan hunnit skvätta ner hans kornblå tröja och han har vatten i pannan, på kinderna och i håret. Han är van.

Anders Kiessling är professor på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala och expert på akvakultur. Det vill säga fisk, skaldjur och växter som odlas i vatten. I försökslabbet pågår ständigt nya studier. Här undersöker han och hans kollegor allt från optimala odlingsmetoder till foder och fiskarnas välbefinnande.

– Jag vill att fisk automatiskt ska räknas som ett produktionsdjur, på samma sätt som kor och grisar. Det är mitt mål innan jag går i pension. I dag glöms fisken bort, säger Anders Kiessling.

Varje år äter svenskarna runt 300 000 ton fisk och skaldjur. 75 procent importeras. Nästan all världens fisk odlas i Asien. Ibland i tungt förorenade floder, vilket aldrig skulle beviljas tillstånd i Sverige. Överanvändning av antibiotika är ett annat stort problem för fisk som odlas utanför Europas gränser. Trots att fisken inte alltid lever upp till våra stränga miljökrav får den ändå importeras och säljas i frysdiskar runt om i landet.

Svensk fiskodlingsindustri producerar cirka 15 000 ton om året. Fisken odlas främst i sjöar, kraftverksmagasin och i Bottniska viken med hjälp av nätkassar som fästs vid botten eller stranden. Odlingarna får kritik för att läcka foderrester och släppa ut fiskavföring, vilket bidrar till ökad övergödning. Fiskodlingarna kan också sprida sjukdomar och det händer att fiskar rymmer.

De senaste åren har landbaserade fiskodlingar fått allt mer uppmärksamhet. Numera simmar räkor, regnbåge och tilapia i fabrikslokaler och gamla ombyggda ladugårdar. Den stora fördelen med inomhusodlad fisk är att det går att detaljstyra allt från temperatur till syrehalt och ph-värde. Man riskerar inte heller läckage av näringsämnen till sjöar eller hav. Det hela framhålls ofta som framtidens hållbara fisk.

– Men debatten har varit lite för ensidig. Vi har bara tittat på det positiva med de landbaserade odlingarna och det negativa med kassodlingarna. Alla medaljer har två sidor, säger Anders Kiessling.

Nackdelen med de landbaserade odlingarna är att systemen är tekniktunga, kräver stora investeringskostnader och slukar el. Odlingarna är också känsliga för strömavbrott. I värsta fall riskerar hela bestånd att dö om pumparna skulle slås ut. Så fort odlingarna når lite större volymer behöver man också bygga stora anläggningar av klimatdrivande material som stål och betong.

Samtidigt finns fördelar med kassodlad fisk, särskilt i vissa områden. Forskarna har sett att näringen från kassodling kan göra nytta i skogsvatten i norra Sverige som i dag lider av näringsbrist. Även i försurade områden kan en kassodling faktiskt vara det minst miljöbelastande alternativet, menar Anders Kiessling. Arbetsmetoden är heller inte så arbetskrävande och det krävs i regel inga klimatbelastande nybyggnationer.

– I Skåne är landbaserade odlingar tveklöst bäst, vi vill inte ha mer övergödning av Östersjön. I norra Sverige kan en kassodling vara att föredra. Vi behöver nyansera debatten lite! Olika metoder fungerar olika bra på olika platser.

Fiskar är otroliga. Vi underskattar dem!

Det finns fiskar som lever på flera tusen meters djup. Det finns också fiskar som kan klara långa perioder av torka. Fiskar kan leva i minus fyra grader i havet. Fiskar kan också simma i 40 grader varma källor. Fiskar kan samarbeta. Fiskar är också en av få djurarter som klarar spegeltestet och alltså känner igen sig själva i en spegel.

– Fiskar är otroliga. Vi underskattar dem! säger Anders Kiessling.

Att han skulle bli just fiskforskare var inte självklart. Han är gammal fågelskådare i botten och lockades in i biologin den vägen. När han intresserade sig för fysiologi blev det komplicerat. Han hade växt upp med forskarföräldrar och hade labbmöss som husdjur som barn. Han kunde omöjligen tänka sig att forska med hjälp av möss. Så varför inte fisk?

Vid det här laget har han ägnat stora delar av sitt yrkesliv åt just fisk. Genom åren har han fokuserat mycket på fiskarnas hälsa och välfärd. Han insåg tidigt att det saknades metoder för att mäta hur fiskarna egentligen mådde.

– En fisk kan inte blunda, inte skrika, inte grimasera. Det är jättesvårt att veta hur den mår. Jag har varit med och tagit fram en teknik där vi har en permanent kateter som utför olika mätningar samtidigt som fisken äter och lever som vanligt. Jag blev känd som Mister Välfärd ett tag, och satt som ordförande i ett EU-nätverk med 23 länder som började jobba med detta, säger han.

Sedan dess har arvet gått vidare. Hans yngre kollegor jobbar nu med modern teknik som registrerar allt från blodvärde till hjärtfrekvens. Exakt tidpunkt loggas, vilket gör att det går att se när fisken blir stressad och i så fall varför.

En fisk kan inte blunda, inte skrika, inte grimasera. Det är jättesvårt att veta hur den mår.

I 16 år arbetade han i Norge. Norrmännen är Europas överlägset största fiskodlare och producerar en miljon ton lax varje år. Han har också jobbat 4 år i Kanada, och med studenter från såväl Kambodja som Vietnam.

Anders Kiessling håvar upp ytterligare ett par regnbågar från den landbaserade odlingen. På nära håll skimrar fiskarna i grönt och rödrosa med oräkneliga svarta prickar. De ingår i ett försök i samarbete med Axfoundation och Ingvar Kamprad-stiftelsen. Målet? Att bevisa att det går att producera miljövänlig fisk i Sverige som inte tillfört någon ny näring till Östersjön och med ett system som bygger på kretslopp och grönt fiskfoder.

Fiskarna är svårflirtade. De kränger och ålar sig ända tills de återvänder till sitt rätta element. Han blundar och skrockar bara när de återigen skvätter ner både honom och hans grejer.

– En gång i tiden odlade svenskarna lika mycket fisk som norrmännen. Nu är vi lillebror. Vi kommer inte ikapp, men jag tror absolut vi kan producera mer än i dag.

Akvakultur

Akvakultur, eller vattenbruk, är samlingsnamn för odling av vattenlevande växter och djur. I dag är varannan fisk som äts i världen odlad. Det är ingen slump. Sedan 1960 har den globala fiskkonsumtionen fördubblats. De vilda bestånden är i vissa fall ansträngda eller överfiskade. Akvakulturen är ett sätt att möta den växande efterfrågan på fisk och skaldjur.

Nästan all fisk odlas i Asien. Kina står ensamt för mer än hälften av den globala produktionen. Även Indien, Vietnam, Bangladesh och Indonesien är stora producentländer. I Sverige är akvakulturen fortfarande en liten näring.

Mer om fiskodlingars miljöpåverkan.


Anna Liljemalm text
Linn Bergbrant foto

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.