Evig gravfrid skapar platsbrist på kyrkogårdarna

I vissa storstäder börjar det bli svårt att hitta mark för nya gravplatser. Kanske måste vi tänka om kring hur länge gravar ska lämnas orörda.

I många europeiska länder töms gravar allt eftersom. De kvarlevor som inte har förmultnat kan till exempel flyttas till så kallade benhus. I Sverige tömmer vi däremot inga gravar. Vi är ett av få länder med evig gravfrid vilket innebär att gravar ska lämnas i fred i all evighet.

− Nya gravar får läggas ovanpå gamla, men man gräver inte så djupt att man kommer ner till den gamla graven, säger Helena Nordh, professor i landskapsarkitektur vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Hon leder det nya forskningsprojektet ”Härifrån till evigheten - En studie om hur evig gravfrid tolkas i praktiken." Bakgrunden till projektet är just platsbristen på kyrkogårdarna, ett problem som blir extra svårlöst på grund av vår eviga gravfrid.

I Sverige är evig gravfrid lagstadgat och det ska gälla på samma sätt i hela landet, men Helena Nordh har i sin tidigare forskning sett att det inte alltid är självklart hur begreppet ska tolkas. Det verkar även finnas skillnader mellan olika begravningshuvudmän, alltså den organisation som ansvarar för begravningarna, oftast Svenska kyrkan men ibland en kommun.  

Helena Nordh och kollegan Cristina Prytz ska nu titta närmre på hur begravningshuvudmännen hanterar begreppet ”evig gravfrid” i syfte att öka samsynen.

Kanske tolkar vissa begreppet på ett sätt som gör att man får plats med fler gravar?

− Jag hoppas att vi kan bidra till en diskussion om begreppet och genom det även om platsbristen på begravningsplatserna. Det är ett problem som vi behöver hitta lösningar på. Kanske behövs det på sikt även nya riktlinjer och ny lagstiftning, säger Helena Nordh.

Förbjudet att ha askan hemma

Hur vi vill bli begravda ser olika ut inom olika kulturer och religioner. Helena Nordh menar att vi i Sverige är ganska konservativa i hur vi hanterar kvarlevor.

− I Storbritannien kan du ta med urnan hem efter begravningen och ha den i trädgården. I Nederländerna går det att göra ett smycke av en anhörigs aska.

Inget av detta är tillåtet i Sverige utan regeln är att kvarlevor ska begravas på en officiell begravningsplats. Man kan i vissa fall få sprida askan i naturen, men då krävs tillstånd.

En sak som har förändrats i synen på hur vi blir begravda är att det under de senaste decennierna blivit vanligare med kremering. Ur ett platsbrist-perspektiv är det bra eftersom urngravar och minneslundar tar mindre plats än kistgravar.

− Samtidigt är det är det viktigt att alla människor får begravas i enlighet med sin tro och sina traditioner, säger Helena Nordh.

Hon har forskat om begravningsplatser i tio år och ser dem som en unik typ av grönområden. Det är deras komplexitet som fascinerar henne.

− Det är fantastiska platser. De har en dimension av offentliga rum men själva gravarna är samtidigt högst privata. De här platserna bär också på spännande kulturhistoria. Jag har verkligen fastnat för de här miljöerna, med sina formklippta häckar och knastrande grusgångar.

Renässans för gravhögar?

Helena Nordh tror att vi på grund av platsbristen på våra begravningsplatser framöver kan behöva begrava människor på sätt som vi i dagsläget inte ser så ofta i Sverige. Om det är fullt i marken kanske vi i stället för att gräva nedåt kan bygga mer på höjden?

I vissa länder är det till exempel vanligt att kistor eller urnor staplas på varandra och bildar en kistvägg eller ett så kallat kolumbarium. Inom vissa religioner är det viktigt att begravas i marken eller i jord, och kanske skulle man kunna få plats med fler sådana gravar genom att bygga gravhögar, resonerar Helena Nordh.

− Om vi inte hittar lösningar som gör att vi får plats för fler gravar i våra städer kommer vi i stället att få bygga nya begravningsplatser utanför städerna. Det är inte heller bra för det är viktigt att de här platserna är lättillgängliga så att anhöriga kan ta sig till gravarna, säger hon.