Trots höga koncentrationer av giftiga ämnen i marken är sanering inte alltid det bästa alternativet. Forskare undersöker nu nya metoder för att mäta hur pass farliga jordar egentligen är för markens organismer.

För att bedöma hur farligt ett område är för markmiljön, det vill säga de markorganismer som lever i ett område, använder man idag främst den totala koncentrationen av olika ämnen som ett mått för hur farlig marken är.

Men dessa värden säger egentligen inte hela sanningen. En hög koncentration av ett ämne i marken behöver nödvändigtvis inte betyda att området utgör en risk. I projektet IBRACS (ett samarbetsprojekt mellan ett flertal europeiska länder) undersöker därför forskare om man med andra kemiska analysmetoder kan göra mer korrekta riskbedömningar som är mer platsspecifika och även tar hänsyn till biotillgänglighet.

– I dag är Naturvårdsverkets generella riktvärden många gånger styrande för hur man bedömer risken för markmiljön. Vill man göra en fördjupad, platsspecifik riskbedömning saknas idag allmänt vedertagna kemiska testmetoder, säger Dan Berggren Kleja, samordnare för projektet och forskare vid Statens geotekniska institut.

Inte överbeskydda marksystem

I projektet har man valt ut ett antal ämnen, så som koppar, zink och nickel samt PAH:er (polycykliska aromatiska kolväten), som man vet kan vara farliga för markorganismer.

– Syftet med projektet är att hitta bra metoder så att man inte överbeskyddar marksystem och därmed gräver bort jord i onödan. Att lägga arbete på att gräva upp jord och köra till deponi kan både vara en ekonomisk förlust och en belastning för miljön om det egentligen inte behövs, säger han.

Jordens egenskaper har betydelse

Anledningen till att man i vissa fall inte behöver sanera en mark, trots att den innehåller höga koncentrationer av ett farligt ämne, beror på jordens egenskaper. Samma förorening kan binda olika hårt till olika jordar. Hög koncentration av ett ämne innebär därför inte automatiskt en risk. Har de farliga ämnena bundits upp i marken blir biotillgängligheten lägre, vilket betyder att ämnena blir mindre åtkomliga för markorganismerna på just den specifika platsen.

– Har man därför en mark som till exempel är förorenad med koppar kan man sannolikt acceptera en högre koncentration av metallen om jorden har en hög halt av lera och organiskt material.

Tror på snabbt genomslag

Enligt Dan Berggren Kleja ska metoden kunna användas för alla typer av områden som misstänks innehålla de föroreningar som forskarna nu har tittat på.

– Det kan till exempel röra sig om områden där det tidigare funnits impregneringsanläggningar eller gasverk där man ofta kan hitta koppar eller PAH:er.

Forskarna utvärderar nu de försök man gjort och hoppas på att kunna presentera ett färdigt resultat till nästa vår.

– Eftersom de riktvärden som Naturvårdsverket tagit fram inte är juridiskt bindande, tror jag att våra metoder snart kan få ett genomslag så fort vi kunnat visa att de fungerar. Sedan handlar det om att kommunicera våra resultat till miljökonsulter och tillsynsmyndigheter, så att de snabbt kommer branschen till godo.

IBRACS är ett samarbetsprojekt mellan forskare i Belgien, Frankrike och Sverige. Från Sverige deltar Statens geotekniska institut, Luleå tekniska universitet och Stockholms universitet.

IBRACS finansieras inom det europeiska nätverket SNOWMAN NETWORK, vilket är självfinansierat av myndigheter och forskningsfinansiärer i Europa. Den svenska finansieringen kommer från Formas.

Läs mer om IBRACS här.