Plastbitarna som hotar världens hav

Plastskräp är inte bara fult. Det dödar också. Havens djur trasslar in sig och misstar skräpet för mat. Men farligast på sikt är de allra minsta plastpartiklarna. De drar till sig miljögifter och kan förgifta hela ekosystemet.

Havet ligger glittrande blått i solen. Det ser vackert och orört ut. Segelbåten Sea Dragon, med forskare från flera länder ombord, seglar fram över södra Stilla havet, en del av världshaven som är förhållandevis lite förorenad. Båten befinner sig i en så kallad ackumuleringszon, i en av världens fem stora roterande havsströmmar, där skräp från flera kontinenter samlas.

Anna Kärrman, docent i kemi vid Örebro universitet, spanar efter de ”flytande bergen av plastskräp”, som det rapporterats flitigt om. Stora som Texas lär de vara. Men hon ser inget sådant där hon står och ser ut över havet. Det ser ”rent” ut.

Men så släpper forskarna i en finmaskig trål, som får släpa efter båten i en timme och skrapa av ytan. När de plockar upp den är den full av skräp, små fragment av plast i olika färger och former.
– För varje kvadratkilometer vi skrapade av med trålen fastnade i genomsnitt 27 000 plastpartiklar, säger Anna Kärrman.
– Värst är de partiklar som är från någon mikrometer till några millimeter stora, för de misstas lätt för att vara plankton och så tas de upp i havens födovävar.

Skräpet samlas i stora havsvirvlar

Det var för tre år sedan hon och hennes kollega Anna Rotander tog prover på flera ställen i de stora roterande havsströmmarna i södra delarna av Stilla havet och Atlanten. I vår och sommar seglar Sea Dragon, inom ramen för FN:s Safe Planet-kampanj, över havsvirveln i norra Atlanten, genom Skagerrak, som är en känd ackumulationspunkt för skräp från Europa, och vidare in i Östersjön.
– Det finns inget som talar för att det skulle finnas mindre skräp där. Östersjön omges av många länder och har ett stort avrinningsområde. Det är världens mest förorenade marina ekosystem, säger Anna Kärrman.

Plastskräp i havet betraktades till en början som ett estetiskt problem, och ansenliga summor går åt för att hålla rent på världens stränder. Snart dök också bilder upp på fåglar, sköldpaddor, fiskar och valar som trasslat in sig i plastskräp; i påsar, linor och fisknät. Så småningom blev det också uppenbart att många djur misstar skräpet för mat och dör av kvävning, eller av svält när de fyllt magen utan att få i sig någon näring.
– Men allra farligast är de riktigt små partiklarna, som tar sig in i hela ekosystemet, säger Anna Kärrman. Upp till 50 procent av plastens vikt kan bestå av tillsatta kemikalier, som till exempel mjukgörare, flamskyddsmedel, pigment och biocider. Många gånger giftiga ämnen i sig. Men plasten fungerar också som ”livbåtar” för långlivade organiska miljögifter, som är hydrofoba och skyr vattnet. Eftersom plasten har liknande uppbyggnad, binds miljögifterna till den. En plastbit kan ha flera miljoner gånger högre halt av till exempel DDT och PCB än vad det omgivande havet har, säger Anna Kärrman.

Och ju mindre partiklarna blir, desto större blir ytan som miljögifterna kan binda till.

– Värst är de partiklar som är från någon mikrometer till några millimeter stora, för de misstas lätt för att vara plankton och så tas de upp i havens födovävar.

Allt skräp hamnar till slut i havet

Plast bryts inte ner, det sönderdelas bara till mindre och mindre partiklar av den mekaniska nötningen i vattnet och av solens UV-strålar. Plast har tillverkats i stor skala sedan 1940-talet och numera är världsproduktionen 300-400 miljoner ton per år. Ungefär 40 procent av det går till förpackningar, varav många bara används en enda gång.
– Bara av plastpåsar använder vi EU-medborgare i genomsnitt 500 stycken per person och år, säger Anna Kärrman.

Materialet håller i en evighet – men vi vill ofta snabbt göra oss av med det. Ett godispapper som slängs ute i skogen sköljs så småningom bort med regnvattnet till närmaste vattendrag och vidare till större floder. Till slut hamnar allt skräp i havet, som ligger nedströms allt annat.
– Hur mycket plastskräp som finns i världshaven vet vi inte riktigt, för det är väldigt svårt att mäta. Det har gjorts uppskattningar som utgår ifrån hur mycket som produceras, återvinns, eldas upp och läggs på soptippar. Men sanningen är att vi inte har koll på hur stort problemet är, säger Anna Kärrman.

”Sopbergen” är finfördelade

De ”sopberg” i havet som det talas om är alltså inget som syns på långt håll. Det kan flyta runt förlorade fisknät som det fastnar skräp i, och som bildar kringdrivande skräphögar. Men för att få syn på de riktigt stora plastansamlingarna i haven måste man komma riktigt nära och sila vattnet.

Anna Kärrman beskriver hur havsvikar på läsidan av Påskön, en liten ö i Stilla havet med knappt 4 000 invånare och lika många kilometer till närmaste fastland, var alldeles prickiga av plast. Plast som alltså suger åt sig miljögifter som magneter och för in dem i näringskedjan.
– De flesta av de här miljögifterna är förbjudna idag, men de finns kvar i naturen ändå, för de är så långlivade. Många av dem är hormonstörande och kan ge cancerformer som livmoder-, bröst- och testikelcancer.

Ny aktör i näringskedjan

– Vi har definitivt fått en ny aktör i den marina näringskedjan i och med dessa små plastpartiklar. Det som återstår att utforska är vad som händer i födoväven och vilka de negativa effekterna blir. En amerikansk studie  har i laboratorium visat stressreaktioner hos fisk redan av rena plastpellets. Fiskar som fick i sig pellets som legat i några månader i San Diego Bay fick leverförgiftning, vilket visar att gifterna går in i vävnaderna, säger Anna Kärrman.
– Det här kommer att slå tillbaka på oss också. Många av de fiskar vi äter, som tonfisk till exempel, har förmodligen ätit plast och på så sätt får vi i oss gifterna i våra egna kroppar, säger Anna Kärrman.
– Kanske bör plast klassas som farligt avfall och hanteras därefter, föreslår hon.

Anna Kärrman, docent i kemi vid Örebro universitet, ombord segelbåten Sea Dragon utanför Tahiti i Franska Polynesien. Hon har precis tagit ett vattenprov för att senare undersöka halten av fluoralkylsyror. Foto:privat

Anna Kärrman, docent i kemi vid Örebro universitet, ombord segelbåten Sea Dragon utanför Tahiti i Franska Polynesien. Hon har precis tagit ett vattenprov för att senare undersöka halten av fluoralkylsyror. Foto:privat

av Michaela Lundell

1 kommentar:

  1. Kommentar från Lukas 26 augusti 2014:

    Jens på SLU hade en debattartikel om GMO idag, vilken bör kunna kopplas till försiktighetsprincipen i denna artikel. Plasterna har skapat förpackningsnytta för mänskligheten, men liksom medicinrester och möjligen GMO-gener över artgränserna kan de skapa ekosystemens ”småplastbitar” där vi inte kan överblicka konsekvenserna.
    Mediciner som skulle behandla uppkomna obalanser, skapar i sin tur obalanser där livssystemen var i balans. Således har en organism som inte fungerade korrekt, skapat nya problem i organismer som fungerade korrekt. Frågan är då om botningen av symptomen med medicinen skall försöka ersättas med botning av orsakerna till symptomen istället, så att obalanserna kan rättas till i den enskilda organismen, utan att riskera andra organismer?
    Det kan transformera hela vetenskapen. Eftersom vetenskapen ville transformera samhället med sina påfund, är frågan om vetenskapen vill transformera sig själv genom konsekvenserna av sina påfund?
    Eller vi måste vänta på att en generation forskare dör ut?

Vad tycker du? Kommentera :

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.