Asiatiska marknader som säljer levande djur har fått världens ögon på sig, inte minst efter coronautbrottet i Wuhan. Att smitta sprids vid dessa handelsplatser är ingen nyhet, men hur utbrotten hanteras är avgörande för att förhindra såväl pandemier som annan smittspridning. För att lyckas är det viktigt att inte skuldbelägga försäljarna, menar Johanna Lindahl, veterinärepidemiolog och docent i infektionsbiologi vid Uppsala universitet.

Asiatiska våtmarknader har fått sitt namn på grund av det vatten som cirkulerar där, exempelvis från försäljning av levande fiskar, men även andra levande djur. Marknaderna uppmärksammades redan i samband med fågelinfluensan, men fick än mer mediautrymme då covid-19 utbrottet tros kunna härledas till en våtmarknad i kinesiska Wuhan.

 Johanna Lindahl
Johanna Lindahl, forskare vid Uppsala universitet.

För västerlänningar kan försäljning av levande djur te sig märkligt, men för många personer är de nödvändiga för att få mat på bordet.

– Alla har inte tillgång till kylskåp, så att djuret hålls levande tills det säljs är en praktisk lösning. Det kan också finnas en oro för att djuret är sjukt, vilket är lättare att bedöma när det lever. Större djur slaktas ofta tidig på morgonen medan fjäderfä hålls levande tills de säljs eller slaktas på plats, säger Johanna Lindahl.

Hon betonar att handelsplatserna inte är någon enhetlig grupp, det förkommer stora skillnader beroende på var de är.

– Det finns både godkända marknader och de som saknar tillstånd och dyker upp där de behövs.

Begränsade kunskaper om smittorisk

I ett nytt projekt ska hon undersöka vilken betydelse våtmarknader spelar för tillgången till mat i Laos och Bangladesh. Hon ska även titta närmare på hur marknaderna påverkar möjligheterna till försörjning och vilka risker för smittspridning de medför.

– Vilka regelverk är det som gäller, är det helt informellt eller finns det någon variant av kontroller?

I varje land ska strax under 300 försäljare och kunder intervjuas. Prover kommer att samlas in från marknadens varor samt vilda djur runt området, till exempel råttor och fladdermöss. Proverna ska sedan testas för coronavirus och fågelinfluensan.

Det är avgörande att få tidiga varningssignaler, så vi vill undvika rädsla för att rapportera smittor.

– Ända sedan den första SARS-epidemin 2003 har vi vetat att marknaderna innebär en risk. De kan sprida pandemier, men det finns även andra bakterier som orsakar lokalt lidande, som salmonella och campylobakter.

Hur god är kunskapen om smittorisker hos de som försörjer sig på marknaderna?

– Den finns, men är begränsad. Det har varit mycket fokus på fågelinfluensan men kunskapen om livsmedelburna och zoonotiska sjukdomar, som sprids mellan djur och människor, är generellt ganska låg. Här kan vi göra mycket som får snabb effekt för folkhälsan.

Viktigt att inte skuldbelägga

I projektet ska hon även undersöka hur försäljarna påverkades av pandemin.

– Dels rent praktiskt, exempelvis om det blev svårare att få tag på mat, men vi ska även titta på sociala bitar. Hur var det att vara beroende av försörjning från en verksamhet som hela världen pekade ut som farlig?

Genom projektet hoppas Johanna Lindahl kunna få svar på hur virus kan spridas i dessa miljöer, kunskap som förbättrar chanserna att förebygga framtida utbrott av smittor. Just den sociala aspekten är viktig, att inte skuldbelägga aktörer så att de undanhåller eller tystar ned risker.

– Det är avgörande att få tidiga varningssignaler, så vi vill undvika rädsla för att rapportera smittor.

Om projektet

Projektet Asiatiska djurmarknaders betydelse för spridning av sjukdomar och tillgång till livsmedel har tilldelats tre miljoner kronor av forskningsrådet Formas.


Karin Montgomery text

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.