Den pågående coronakrisen utmanar samhället och allt fler frågar sig nu hur världen kommer att se ut efter pandemin. Söker vi svar i historien så är svaret – annorlunda – och inte nödvändigtvis sämre.

Hallå där Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH.

Hur har pandemier påverkat oss historiskt?
−  De är påskyndare av övergångar – från ett tillstånd till ett annat. En pandemi skiljer sig från de flesta andra situationer, det går att ställa frågor på nya sätt och kanske mer radikalt än tidigare. Det är en historisk roll som pandemier har, man blandar om kortleken och plötsligt är andra saker möjliga.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria. Foto: Elisabeth Ohlson

Kan du ge några exempel?
−  Det största är när européerna kom över till Amerika och utplånade 90 procent av befolkningen, huvudsakligen genom att sprida smittor. Man kan också se på digerdöden som en avslutare av feodalismen.

Hur kan coronapandemin hjälpa oss?
−  Nu diskuteras två huvudsakliga strategier – att återskapa det som fanns före krisen eller att genomföra väsentliga förändringar. När vi har ett tillstånd som vi vet innebär problem – med klimat- och miljökris – så kan pandemin innebära en nystart som vi paradoxalt nog också blir hjälpta av.

Vilka möjligheter skapar det?
−  I vanliga fall upplever vi små förändringar, men nu har hela perspektivet förflyttats och villkoren för vad som är politisk möjligt är annorlunda. Ett exempel är synen på investeringar i sjukvårdssystemet, som har förändrats radikalt. På miljö- och klimatområdet kan man tänka sig att människor och företag omprövar sin syn på flygresande och mobilitet överhuvudtaget. Kanske kan man även se annorlunda på skatter, med större öppenhet för skatteväxling och mer skatter till offentliga investeringar. Vi går igenom en kollektiv kris, vilket öppnar ett fönster för nya möjligheter och lärande.

Vi går igenom en kollektiv kris, vilket öppnar ett fönster för nya möjligheter och lärande.

Går vi in i en ny fas nu?
−  Ja, under de senaste 200 åren, särskilt sedan andra världskriget, har vårt samhälle accelererat snabbt i alla avseenden: mobilitet, produktivitet, stress, intensitet, globalisering. Vi överskrider både planetens gränser och människors psykologiska och emotionella gränser. Viruset kan leda till att vi går in i en nedkylningsfas. Kanske innebär det en omvärdering så att det som ger lugn och harmoni uppvärderas. Att hinna så mycket som möjligt är kanske inte det bästa.

Sverker Sörlin deltog nyligen i seminariet från Omstart som nystart anordnat av Formas, Naturskyddsföreningen och Fores.


Karin Montgomerytext

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Dag Lindgren skriver:

    En följd av pandemin är troligen en omvärdering av värdet av mänskligt liv och etiska principer. Hade världen inte gjort något annat än att ta hand om de sjuka så gott det gick hade sjukvården kollapsat och gissningsvis 6 promille av jordens befolkning dött eller blivit invalidiserade före slutet av 2020, när flockimmunitet dämpat pandemin. Gissningsvis ¾ av de döda hade passerat det produktiva livet (i Sverige nu nästan 90%) och skulle varit en belastning för samhället om de levt vidare några år utan corona, dvs krasst ekonomiskt hade belastningen på samhällsekonomin blivit långt lägre (eller kanske positiv) utan smittskyddsrestriktionerna både på kort och på längre sikt. Genom att släcka ned jorden så minskar dödstalet av pandemin till gissningsvis under två promille till 2022 är slut och effektiva behandlingar kommit. Men nedsläckningen medför också många dödsoffer på mer indirekta sätt och står i mycket stark kontrast till en rad av våra värderingar. Inte heller verkar det få staterna att enat stå upp till-sammans! Så i slutändan kanske ambitionen att söka ”kortsiktigt” rädda liv och lidande av en specifik akut orsak omprövas och ”vi” finner det mindre viktigt att kortsiktigt rädda liv och lidande och ändrar våra värderingar därvidlag. Det är min viktigaste slutsats grundat på vad vi vet idag och jag vet att den är spekulativ. Men att pandemin skulle leda till kraftigare åtgärder för att rädda klimatet tror jag är en slutsats som mest grundar sig på önsketänkande. Trots att jag kraftigt rekommenderar det!

  • Dag Lindgren skriver:

    Epidemierna som vitingarna förde med sig till ”den nya” världen försvagande ursprungsbefolkningarna. Därigenom medverkade epidemier till ursprungsbefolkningarnas undantryckande i stora delar av världen. Men det är kanske inte behagligt att påminnas om denna mekanism i samband med tanken att den pågående pandemin kanske kan medföra något positivt!