Många av Sveriges kommuner har höga ambitioner inom hållbarhetsområdet, men vilka utmaningar stöter tjänstemännen på när de ska omsätta de fina orden i praktiken? En hel del, visar forskning från Göteborgs universitet.

Sara Brorström är docent och universitetslektor vid företagsekonomiska institutionen på Göteborgs universitet. Under tio år har hon följt arbetet med Göteborgs stads hållbarhetsvisioner – från framtagande till hur de har omsatts i praktiken. Under perioden har många tjänstemän kommit och gått, men hennes roll som observatör har bestått.

– Ibland hamnar jag i möten där jag är den som varit med längst, så jag blir något av en historieberättare, säger hon.

Att personer som arbetar med hållbarhet väljer att sluta är ingen slump, utan ett resultat av att arbetet tenderar att bli alltför knutet till individen, säger hon.

– Ansvaret läggs ofta på individen snarare än organisationen. Ofta är de starkt engagerade, men får inte rätt förutsättningar, vilket gör att de till slut inte orkar längre.

Kortsiktiga processer försvårar

En försvårande faktor är att tolkningen av begreppet hållbarhet skiftar över tid. Den vision som ligger till grund för Göteborgs stad skrevs för cirka tio år sedan.

Sara Brorström
Sara Brorström, docent och universitetslektor vid Göteborgs universitet

– Då var social hållbarhet nytt, medan ekologi och ekonomi var nedtonat. Nu har den ekologiska dimensionen kommit tillbaka, medan vi inte pratar lika mycket om den sociala. Det är inte konstigt att det skiftat, men vi måste vara noga så att arbetet inte landar fel.

Tolkningen av hållbarhet följer samhällsutveckling i stort, förklarar Sara Brorström. I sin forskning har hon sett att ekonomi tenderar bli viktigare över tid.

– Efterhand tar diskussioner om ”vad har vi råd med?” större plats.

De organisatoriska ramarna kan också ställa till det, då hållbarhet ofta är en långsiktig fråga, vilket kan vara en utmaning att länka ihop med kommunens kortsiktiga processer som budget och utvärderingar.

Olika intressen och mandat

En annan faktor hon har noterat är att olika aktörer kan tro sig vara överens initialt, när visionen utarbetas, men att enigheten egentligen bottnar i att personerna har sett frågan utifrån sitt eget perspektiv. Problemen uppstår ofta först senaste, när dessa olika perspektiv ställs på sin spets. 

– Man läser in sina egna hjärtefrågor i visionen och ser det man vill se.

Hon exemplifierar formuleringen ”En stad för alla”, som av vissa yrkesgrupper tolkades som ett integrationsprojekt medan en grupp ingenjörer tolkade som att det handlade om att anlägga spårvagnslinjer.

Hur kan då dessa utmaningar lösas? Ett angreppssätt kan vara att lyfta dessa olika ingående perspektiv, snarare än att sopa dem under mattan.

– Var noga med att alla är där av olika intressen och med olika mandat.

Inte samarbeta om allt

Just mandat, eller snarare bristen av, är också någonting som kommunerna kan arbeta med.

– Individerna i en projektgrupp har sällan mandat att ta egna beslut och saknar budget, de måste ofta fråga sin chef. Det skapar osäkerhet kring om gruppen kan verkställa det de kommit överens om.

Hon råder därför chefer att lämna mandat till sina anställda att fatta beslut.

– Jag har sett exempel där en egen budget har gett goda resultat.

Även om Sara Brorströms forskning fokuserar mycket på Göteborg, så har hon sett samma tendenser i andra kommuner.

– Jag tror att alla som jobbar med gränsöverskridande frågor kan känna igen sig.

Hennes råd är att se till att det finns kompetens om hur samverkan kan underlättas, samt att inte samarbeta om allt.

– När alla ska samverka om allt blir det svårt, ibland måste man också våga lämna frågorna till den som kan dem bäst och våga släppa dem.


Karin Montgomery text

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.