Sex av tio barn är oroliga för klimatförändringar visar en undersökning. Men barn och unga hittar olika strategier för att hantera sin oro. Här har vuxenvärlden en viktig roll att stötta så att oron leder till engagemang i stället för hopplöshet.

Frida Berry Eklund är grundare av organisationen Våra barns klimat, som nyligen utsågs till årets miljöhjälte av WWF, och nu även aktuell med boken ”Prata med barn om klimatet”. Enligt Frida Berry Eklund är barn väldigt medvetna om att det finns en problematik.

Frida Berry Eklund, grundare av Våra barns klimat Foto: Appendix Fotografi

– I boken nämner jag en vän som är reporter på Lilla Aktuellt. En vanlig fråga som hon brukar få från barn om klimatet är ”När ska världen gå under?” Så barn har redan uppfattat att det finns ett hot. Då kan vi inte lämna dem ensamma. Speciellt inte mindre barn som kan ha livlig fantasi.

Enligt en novusundersökning från september 2020 är 6 av 10 barn mellan 12 och 18 år oroliga för klimatet och miljön. Bara hälften tror att vi kommer att lösa klimatkrisen. Därför menar Frida Berry Eklund att det inte går att ignorera eller släta över oron.

– Vuxna hoppar gärna direkt till det positiva utan att göra plats för hur samhället faktiskt kommer att se ut. Att bygga falska förhoppningar är att göra barnen en otjänst. Många klimatstrejkande har varit väldigt arga på vuxna för att de inte har berättat sanningen, säger hon.

Strategier för att hantera oro

Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, var en av de första i världen att studera hur unga förhåller sig till klimatförändringar.

Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet.

– Bilden att barn bara är passiva offer stämmer inte riktigt. Studier visar att unga är oroliga, men att de även i 11–12-årsåldern kan hantera sin oro.

Enligt Maria Ojalas forskning finns det från den här åldern och uppåt flera så kallade copingstrategier, vilket innebär strategier för att hantera oron.

En liten grupp, mest pojkar, förnekar att klimatförändringarna är ett problem. Andra känner i stället stor oro och hanterar den genom att undvika att läsa eller lyssna när klimatet kommer upp. Många unga hanterar även frågan på ett problemfokuserat sätt. De ser klimatkrisen som ett problem och försöker att hitta lösningar som att leta information, prata med kompisar eller göra livsstilsförändringar som att sluta äta kött. Bland tonåringar har Maria Ojala även kunnat se en grupp som känner en passiv oro som gränsar till hopplöshet.

Skapa delaktighet

Copingstrategierna används också för att hitta hopp. I strategin meningsfokuserad coping ingår tre aspekter; tilltro till andra aktörer, forskning, teknisk utveckling och ibland politiker och miljöorganisationer, att kunna pendla mellan hopp och oro samt att på ett mer förenklat vis säga att ”man bara måste ha hopp”. Meningsfokuserad coping är vanligare bland tonåringar än bland 11–12-åringar.

– De här strategierna är olika relaterade till engagemang och välmående. Det är de två saker som man ofta vill uppnå när man kommunicerar med barn. Man vill ge kunskap så att de kan bli aktiva medborgare, och undvika att de hamnar i hopplöshet, säger Maria Ojala.

Maria Ojala har mätt de olika strategierna i relation till hur mycket de unga känner att de kan påverka, hur stor kunskap de har, hur mycket de säger att de gör i klimatfrågan och hur de mår. Och det hon har sett är att meningsfokuserad coping är positivt relaterad både till engagemang, känsla av att man kan påverka och olika mått på välmående.

– Bästa sättet att ge unga känslan av att de kan påverka är, enligt de få studier som finns, att låta dem vara delaktiga. Det är otroligt effektivt att känna att de tillsammans med vuxenvärlden kan påverka, säger Maria Ojala.

Oro ingen sjukdom

En liknande slutsats har blivit det övergripande temat i Frida Berry Eklunds bok – att det inte räcker att bara prata om klimatet med barn. Det gäller även att visa barn att vuxna agerar.

Frida Berry Eklund och Maria Ojala är också överens om att barns oro inte behöver vara något att oroa sig för. Tvärtom är oron en rimlig respons som under rätt förutsättningar kan leda till handling.

– Oro hos barn är ingen sjukdom som man ska göra sig av med. Oro är bra, den visar att vi har förstått allvaret och är redo att göra något. Men barn kan verkligen behöva hjälp att hantera oro och styra den mot handling, säger Frida Berry Eklund.

Så pratar du med barn om klimatet, tips uppdelat på ålder:

Förskolebarn

”Jag tycker inte att man ska utsätta riktigt små barn för klimatfrågan. Det är bättre att de är ute i naturen och får respekt för den. Det leder till att de blir engagerade i klimatfrågor när de bli vuxna”, säger Maria Ojala.
”Det är för tidigt att prata extremväder. Min dotter är sex år. Om jag pratar om skogsbränder i Australien tror hon att vårt hus ska brinna”, säger Frida Berry Eklund.

Barn på lågstadiet

”Ju yngre barnen är desto viktigare är det med det positiva och goda exempel. Att visa att vuxenvärlden gör saker hjälper till att skapa hopp. Det är också viktigt att beskriva problemen och var utsläppen kommer ifrån. Det går jättebra att förklara med enkla koncept, som att jorden har 38 graders feber, eller att det är som en tjock filt runt jorden”, säger Frida Berry Eklund.

Unga från 11 år och uppåt

1. Uppmärksamma om de är oroliga. Bli inte rädd för oron eller skjut undan den – unga som bemöts på det sättet använder sig av mindre effektiva strategier för att hantera sin oro. Det viktiga är att validera oron och ta den på allvar.
2. Hjälp dem att sätta ord på oron. Det är först då den blir kontrollerbar. Utgå ifrån barnen och låt dem få prata.
3. Hjälp dem att vara aktiva. Mycket psykologisk forskning visar att om människor är oroliga behöver de inte bara sätta ord på oron utan också veta vad de kan göra. Barn tittar på hur du beter dig. Och då gäller det att inte fastna i vad vi kan göra som konsumenter, utan att visa att vi kan vara aktiva samhällsmedborgare. Studier visar också att det som hjälper mot hopplöshet är att vi är många som engagerar oss.
4. Unga kan ha en väldigt cynisk bild. Studier har visat att många inte tycker att vuxna tar ansvar. Lärare kan bjuda in eller ta med barnen ut till vuxna som jobbar med frågorna.
5. Man kan också öva på perspektivtagande. Att se det allvarliga i situationen och inte förminska oron, men även fokusera på framsteg som sker och positiva framtidsvisioner om ett mer hållbart samhälle som kan leda till hopp”, säger Maria Ojala.


Abigail Sykes text

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.