Parisavtalet 10 år: ”Det går ju inte toppen”

När Parisavtalet antogs den 12 december 2015 utbröt ett jubel i konferenscentret Le Bourget. En av dem som var där var klimatforskaren Maria Jernnäs. Tio år senare konstaterar hon att avtalet förändrade det globala klimatarbetet i grunden – men att världen ändå missar målen som sattes upp och att vi går mot farliga temperaturökningar.

Maria Jernnäs minns glädjeropen under klimattoppmötet då Parisavtalet slöts. Hon var där som student och assisterade forskare från sin institution.

– Det var mycket som stod på spel kändes det som. Några år innan hade man försökt nå ett liknande avtal i Köpenhamn, men det hade misslyckats, så när man väl antog avtalet i Paris var det jubel från nästan alla, även från civilsamhället. Avtalet visade att världens länder kunde hitta en gemensam bas att stå på, och det var viktigt.

”Det går ju inte toppen”

Genom Parisavtalet lyckades världens länder slå fast en form för det globala klimatarbetet och sätta ett gemensamt mål. Tillsammans skulle man hålla den globala uppvärmningen väl under två grader och sträva mot 1,5-grader.

– Det går ju inte toppen, kan man väl säga, konstaterar hon nu, tio år senare.

Hon nämner som exempel att bara 13 av Parisavtalets 195 parter lämnade in sin senaste nationella klimathandlingsplan i tid, något de förbundit sig att göra. Ett halvår efter den första deadlinen hade 64 lämnat in sin handlingsplan och när COP30 startade 113.

Samtidigt verkar 2-gradersmålet allt svårare att uppnå, men även om klimatmålet är på väg att glida oss ur händerna menar vissa experter att Parisavtalet trots allt har haft effekt.

Innan avtalet slöts var vi på väg mot nästan fyra graders uppvärmning.

– Innan avtalet slöts var vi på väg mot nästan fyra graders uppvärmning. Nu är vi i stället på väg mot 3 grader. Parisavtalet har haft betydelse, men det finns fortfarande ett glapp mellan vad som görs och vad som skulle behöva göras, säger Maria Jernnäs.

Parisavtalet ställer inga krav på hur varje enskilt land ska minska sina utsläpp. Att länderna själva bestämmer över sitt klimatarbete var enligt Maria Jernnäs avgörande för att det gick att enas om Parisavtalet, men det är också avtalets akilleshäl.

– Vad gör man om ländernas ambitioner inte är tillräckligt höga? Det finns inte så många mekanismer i Parisavtalet för att rå på det.

Besvikelse efter årets möte

Sedan Parisavtalet slöts har Maria Jernnäs varit på ytterligare fem klimattoppmöten, och i år var hon på plats i Belém i Brasilien.

Resultatet från årets möte har beskrivits som en besvikelse av många klimatexperter, inte minst på grund av att länderna misslyckades med att enas om en färdplan för utfasning av fossila bränslen.

Maria Jernnäs tycker trots allt att det gjordes vissa framsteg under mötet. Till exempel antogs en mekanism för rättvis omställning. Hon nämner också beslutet att tredubbla finansieringen av klimatanpassningsåtgärder till 2035.

– Frågan om ökad finansiering av klimatanpassning har drivits starkt från länder i det globala syd, som drabbas särskilt hårt av klimatförändringarna och inte har tillräckligt med resurser för att möta problemen.

Hon tycker att det är positivt att det satsas pengar både på klimatanpassning och på finansiering av utsläppsminskningar, även om pengarna inte räcker på långa vägar.

– Man har räknat fram att det skulle behövas 1 300 miljarder dollar per år för utsläppsminskningar och klimatanpassning. Förra året antogs i stället ett finansieringsmål på 300 miljarder, så det är mycket mindre än vad som behövs, men att det görs en satsning är ändå viktigt.

Från förhandlingarna i Belém tycker hon också att det är värt att lyfta fram att ländernas bristande ambitioner i klimatarbetet faktiskt adresserades.

– Man noterade ambitionsgapet och uppmanade länder som inte har lämnat in klimatplanerna att göra det. Formuleringarna är inte jättestarka, men de finns där i alla fall, och det var absolut inte självklart. Från början fanns frågan om de låga ambitionerna inte alls på agendan för årets möte, men den kom upp på dagordningen.

En förändrad värld

Maria Jernnäs konstaterar att världen har förändrats mycket sedan 2015. Vi har fått större geopolitiska spänningar och fler krig och konflikter.

– Jag tror att alla är överens om att vi nog inte hade kunnat enas om Parisavtalet i dag, så som världen ser ut nu. År 2015 fanns större vilja till globalt samarbete och starkare tro på att man kan nå förändring genom internationella avtal. Samma år som Parisavtalet slöts enades man ju också om Agenda 2030.

Trots att förutsättningarna har ändrats upplever hon inte tonen vid de globala klimatmötena som hopplös eller uppgiven. I stället beskriver hon stämningen i Belém som ”målmedveten och beslutsam”.

– Det är tydligt att det verkligen spelar roll vilka ord som står på pappret efter förhandlingarna. Även om vissa formuleringar kan kännas vaga så har det betydelse att de står med, eftersom det som står där plockas upp igen nästa år.

Ett starkt avtal – men hur länge till?

I Paris var målet att staka ut vägen för det globala klimatarbetet. Nu, konstaterar Maria Jernnäs, gäller det för länderna att på allvar börja leverera utifrån målen.

– Mötet i Belém skulle sätta fokus på implementering, så det finns verkligen en ambition om att gå till handling, men det är inte lätt, det finns inget ett gemensamt svar på vad det är som behöver göras.

Frågan är hur länge Parisavtalet kommer att uppfattas som trovärdigt när länderna inte lyckas leverera på målen.

Hennes bild är att Parisavtalet fortfarande är starkt, men för att det ska förbli så tror hon att världens länder måste visa att klimatmålen som slogs fast för 10 år sedan faktiskt kan nås.

– Frågan är hur länge Parisavtalet kommer att uppfattas som trovärdigt när länderna inte lyckas leverera på målen, och som det är nu går det mycket för långsamt.