Tre av Östersjöns mest karakteristiska sjöfåglar är hotade. Framtiden för ejder är bekymmersam – men det finns förslag på åtgärder för att rädda alfågel.
– Sverige har ett särskilt ansvar för alfågeln, säger Kjell Larsson, professor i sjöfartsvetenskap vid Linnéuniversitetet, som har studerat alfågeln i många år.

När våren övergår i sommar har alfåglarna precis lämnat Östersjön och flugit norröver. Kjell Larsson, expert på sjöfåglars ekologi, har även denna vår inventerat alfåglar långt ute till havs – senast vid Åland, som är en av de sista anhalterna innan fåglarna tar sig till Arktis och nordvästra Ryssland för att häcka.

– Alfågeln är en vacker liten and, grafiskt tecknad med svarta vingar och vita sidor, med långa stjärtspröt. Äldre människor som lever i skärgården får ett särskilt glimmer i ögonen när man pratar om alfågel, för dem väcker alfågeln nästan mer känslor än ejdern, som annars brukar förknippas med skärgården. Många som är över 70 år minns alfågeljakten långt ut på kobbarna, säger Kjell Larsson.

Fortfarande är alfågeln talrik och Kjell Larsson beskriver det som en fantastisk syn att se en flock om 10 000 fåglar lyfta för att flyga norröver. Men de stora flockarna till trots har den övervintrande populationen i Östersjön minskat drastiskt. Sedan 1990-talet har antalet minskat med mer än 65 procent och fortsätter det minska i samma takt ser det snart riktigt illa ut.

– Den minskar kraftigt och det finns flera skäl till det. I dag räknas den som en hotad art, säger Kjell Larsson som i sin forskning bland annat har utvecklat metoder för att inventera alfågel i Östersjön.

Kjell Larsson, professor i sjöfartsvetenskap, har studerat alfågel och andra sjöfåglar i många år.
Foto: Harro H Müller

Oljeutsläpp ett problem

Han konstaterar att de ungar som föds vid Arktis, där alfågeln häckar, inte är tillräckligt många för att kompensera för en ökad dödlighet i Östersjön, som människan orsakar.

Alfågelns stora utmaning i Östersjön är utsläpp av olja och kemikalier från de fartyg som passerar i de stora fartygsrutterna. Utsläppen har minskat de senaste åren men är fortfarande ett problem. Vid alfågelns viktigaste övervintringsområden, bland annat Hoburgs bank och Midsjöbankarna, passerar över 30 000 fartyg om året.

– De rutterna borde modifieras så att vi inte har den mest intensiva fartygstrafiken i de mest känsliga områden.

Ett annat hot är utbyggnaden av vindkraften. Enligt danska studier undviker alfåglar vindkraftparker och i Sverige finns planer för en vindkraftpark vid södra Midsjöbanken som är ett av de viktigaste övervintringsområdena. Ärendet ska avgöras av regeringen.

– Men det måste inte vara en motsättning mellan förnybar energi och biologisk mångfald. Jag tror att det går att lösa genom en annan placering av vindkraftverken, om vindkraftparker anläggs där vattnet är djupare än 25 meter så kolliderar de inte med naturvärden på samma sätt, menar Kjell Larsson.

Alfåglar övervintrar på grundare områden långt ute på Östersjön.
Foto: Kjell Larsson

Musselätare klarar sig dåligt

Av de marina fåglar i Östersjön är det de musselätande änderna som övervintrar långt ute till havs som det går riktigt dåligt för. Utöver alfågeln är det också ejdern och svärtan. De fiskätande fåglarna, till exempel alkor och skarv, går det betydligt bättre för, liksom för växtätare som knölsvan och gräsand.

– På Gotland i mitten av 1980-talet var svärtan ganska vanlig som häckande fågel, i dag är den i princip borta förutom på Karlsöarna. Vid samma tid fanns det så mycket häckande ejder att vi inte räknade dem när vi var ute och inventerade fåglar. Vi hade uppskattningsvis mellan 20 000 och 30 000, kanske ännu fler, ruvande ejdrar kring Gotland. Nu ligger vi på omkring 2 000 och utvecklingen fortsätter att gå rätt ner, säger Kjell Larsson.


På Gotland i mitten av 1980-talet var svärtan ganska vanlig som häckande fågel, i dag är den i princip borta förutom på Karlsöarna.

En tes som har lags fram av forskare vid Stockholms universitet är att brist på tiamin, vitamin B1, orsakar nedgången. forskare i biokemisk toxikologi, har konstaterat tiaminbrist hos bland annat lax och andra fiskar samt hos en rad sjöfåglar. Kjell Larsson menar att det finns flera förklaringar och lyfter fram havsörnens återkomst som en viktig pusselbit till den närmare 90 procentiga nedgången av häckande ejder.

– På de gotländska öarna där jag har inventerat i många år nu häckar också vitkindade gäss. De är lika stora som ejdern och de häckar bredvid varandra, men de äter helt olika saker. Havsörnens predation på vitkindad gås och på ejder är likartad och de två populationerna har minskat i samma utsträckning. Det tyder på att det är predation som orsakar nedgången.

Svårare rädda ejdern

Några enkla åtgärder för att stoppa ejderns minskning finns inte. Det har gjorts försök med att bygga små hus som skydd för ruvande honom men även om honorna använder dem är risken stor att havsörnarna lär sig utnyttja det.

– Havsörnens återkomst brukar ses som ett lyckat naturvårdsprojekt. Men kanske är det dags att sluta mata havsörn, som fortfarande sker på vissa håll, säger Kjell Larsson.


Havsörnens återkomst brukar ses som ett lyckat naturvårdsprojekt. Men kanske är det dags att sluta mata havsörn

I framtiden tror han att ejdern och kanske även svärtan kommer att klara sig på de platser i skärgårdarna som är bebodda av människor, som skrämmer bort havsörnen, snarare än i orörda naturreservat.

– Ejder kan även i större utsträckning börja häcka i innerskärgården men då blir andra rovdjur en stor fara, till exempel räv. I Finland och på Åland har man stora problem med mårdhund, skulle vi få mårdhund i den svenska skärgården skulle det se mycket mörkt ut för ejdern.