De stora klimatutsläppen från svensk nötköttproduktion behöver minska. Men frågan är om priset för en minskad klimatpåverkan är värt att betala.

Att produktionen av nötkött medför stora klimatutsläpp är allmänt känt. Men är det möjligt att minska denna klimatpåverkan? Och i så fall hur? Ulf Sonesson, forskare vid SP och projektledare för Hållbara matvägar, menar att en effektivare uppfödning definitivt skulle minska klimatpåverkan. – För att göra nötköttsproduktionen mer klimateffektiv kan man föda upp djuren väldigt intensivt genom att låta dem gå på stall med mycket spannmål så att de växer fort, säger Ulf Sonesson. Djur som växer snabbare har en kortare livslängd vilket ger mindre metanutsläpp och därmed mindre klimatpåverkan. Men snabbväxande djur i stall går emot den svenska idealbilden av kor som betar på stora ängar och visionen om det öppna kulturlandskapet.
Ulf Sonesson, forskare SP, Sveriges Tekniska Forskningsinstitut

Ulf Sonesson, forskare SP, Sveriges Tekniska Forskningsinstitut

– Ska man minimera klimatpåverkan så får man släppa det öppna beteslandskapet. Om man vill ha stora arealer med naturbetesmarker kommer man inte att kunna minska klimatpåverkan så mycket som behövs, säger Ulf Sonesson.
– Ska man minimera klimatpåverkan så får man släppa det öppna beteslandskapet

Mer kol i marken

Det finns dock flera andra fördelar med att ha kor på naturbete vilka bör vägas in i bilden. En viktig aspekt är den ökade kolinlagring som sker när åkermark konverteras till betesmark. När korna betar binds mer kol i marken vilket i förlängningen ger positiva klimateffekter. Men hur stor kolinlagringen blir varierar med jordtyp och att estimera storleken är komplicerat och det finns olika skolor. – Man kan säga att engelska forskare hänvisar till gamla långsiktiga försök som visar att det finns en mättnadsgrad i marken, medan franska forskare mäter kolflödena kontinuerligt och kommer fram till att vi har en större kolinlagring. Jag tror att vi underskattar den här inlagringen, men är inte säker, säger Christel Cederberg, biträdande professor på avdelningen för fysisk resursteori vid Chalmers tekniska högskola. För att uppnå maximal kolinlagring genom naturbetet krävs också mycket kunskap och ett större arbete då djuren bör flyttas runt i landskapet.

Ger biologisk mångfald

En annan fördel med naturbetande djur är den ökning av biologisk mångfald som det medför. – Den biologiska mångfalden är så viktig att den lilla påverkan man skulle få på klimatet inte gör det lönt att avstå från naturbete. Ibland måste man kunna säga att den biologiska mångfalden är så viktig att man kan bortse från eventuella klimatvinster, säger Christel Cederberg.
– Den biologiska mångfalden är så viktig att man kan bortse från eventuella klimatvinster
Andra är mer tveksamma. David Bryngelsson, doktor i energi och miljö vid Chalmers i Göteborg, menar att det oftast inte är särskilt effektivt att använda naturbetande nötdjur för att ”producera” biologisk mångfald. – Det finns biotoper som är beroende av att bli betade, men de utgör en liten del av den areal som betas. Anledningen till att vi får en hög biologisk mångfald är att det är dåliga betesmarker, och då måste man få stöd för dem. Men då är inte ”produkten” kött utan biologisk mångfald, säger David Bryngelsson.

Minskad konsumtion

Han ser hellre att man ta fasta på den djuretiska aspekten av naturbete. – I den utsträckning vi ska äta kött kan jag tycka att det finns skäl att korna ska ha det så bra som möjligt och då finns starka argument för naturbete, säger David Bryngelsson. En sak som Ulf Sonesson, Christel Cederberg och David Bryngelsson dock alla kan enas om är att konsumtionen av nötkött måste minska om vi ska få ner utsläppen av växthusgaser.

Så klimatsmart är svenskt nötkött

Den som vill framhålla det svenska nötköttet som ”klimatsmart” kan med fördel jämföra med Brasilien, vars produktion orsakar dubbelt så stora utsläpp per kilo nötkött. Det beror framför allt på att de brasilianska nötdjuren slaktas först efter 3-4 år, jämfört med de svenska ungtjurarna som får leva i 15-18 månader innan de blir mat. De brasilianska djuren har därmed upp till 30 månader extra på sig att släppa ut den potenta växthusgasen metan. Ett annat skäl är att två tredjedelar av den svenska köttproduktionen sker i kombination med mjölkproduktion, vilket ger lägre utsläpp per kilo kött. Men jämförelsen med brasilianskt kött kan möjligen vara relevant om du står i köttdisken i en butik som på grund av bristen på svenskt kött har tvingats importera oxfilé från Brasilien. I det stora hela utgör nötkött från Brasilien endast två procent av importen. Merparten kommer från länder som Irland, Tyskland och Holland och de skiljer sig inte så mycket åt vad gäller klimatpåverkan.

Svensk nötkött-
produktion i siffror

Utsläpp växthusgaser Växthusgasutsläppen från produktion av svenskt nötkött ligger mellan 14 och 19 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött då djuren har sitt ursprung i mjölkbesättningar, medan utsläpp från specialiserad nötköttsproduktion ligger mellan 22 och 40 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött. I Sverige producerades 133 100 ton nötkött år 2015. Ca 60 procent av köttet kom från mjölkdjur. Utsläpp koldioxidekvivalenter: Mjölkdjur: 79 860 000 kilo x 16 CO2 = 1,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Övrigt nöt: 53 240 000 kilo x 31 CO2 = 1,6 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Som jämförelse var Sveriges totala klimatutsläpp år 2012 var 48 miljoner ton koldioxid. Längre utevistelse ett krav Under betessäsongen ska nötkreatur i mjölkproducerande besättning komma ut och ha tillgång till betesmark minst sex timmar i streck varje dygn. Hur lång betessäsongen är och hur många dygn djuren ska hållas på bete varierar i olika delar av landet. Under betessäsongen ska nötkreatur för köttproduktion ha tillgång till bete eller annan utevistelse hela dygnet. Vilken säsong som gäller och hur många dygn som djuren ska hållas på bete eller på annat sätt vistas ute beror på i vilken del av landet djuren finns. Säsongen varierar mellan 60 dygn i norr och 120 dygn i söder. Den totala naturbetesmarken har minskat från 576 000 hektar 1992 till 450 000 hektar 2015. Cirka 680 000 nötkreatur kan beta naturbetesmarker i Sverige, mjölkkor och tjurar undantagna. Med en beläggning på ett djur per hektar borde 550 000 hektar naturbetesmark kunna betas. Källor: Hållbar köttkonsumtion, Jordbruksverket 2013:1; Svenskt kött, hemsida; Jordbruksverket, bete och utevistelse; WWF:s Naturbetesprojekt, WWF 2015; SCB.


Johan Frisk

Lämna ett svar till Klas Sandell Avbryt svar

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Marie Stenseke skriver:

    Som alltid när svenskt naturbetskött diskuteras behöver det också påpekas att nära hälften av det nötkött vi äter är importerat. Det torde därför inte vara en omöjlig ekvation att minska nötköttskonsumtionen och samtidigt värna upplevelsekvaliteter, kulturhistoria och biologisk mångfald genom fortsatt bete av artrika gräsmarker.

  • Anita Persson skriver:

    Att vi ska titta på helheten. Svenskt kött är klimatsmart. Vi har friska djur minimal användning av antibiotika, de ger ett öppet landskap som i sen tur ger en levande landsbygd och med det företagande och jobb. Kommunicera mer att när du köper nötkött så köp svenskt för det är så mycket mer. Vi minskar importen och vi tar ansvar för vår miljöpåverkan.

  • Gunnar Rundgren skriver:

    ” För att göra nötköttsproduktionen mer klimateffektiv kan man föda upp djuren väldigt intensivt genom att låta dem gå på stall med mycket spannmål så att de växer fort, säger Ulf Sonesson.”
    Ett sådant uttalande är utmärkande för det stuprörsränkande som dominerar i ”köttdebatten”. USA:s feedlotsuppfödare kör precis samma argument och visar att deras kor är hela nio gånger mer klimatvänöliga än korna i Indien. Men nötkreaturen i Indien är mycket mer ekologiskt välanpassade, och resurssnåla, än amerikanska kor. På samma sätt som indierna är mer resurssnåla än amerikanerna, trots att de är så många fler.

  • Göran Dalin skriver:

    Ulfs inlägg är intressant och tankeväckande. Ändå är det inte mer än ett dygn sedan Ulf med flera – bl a Miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman – på Stenhammardagen inför ett synnerligen kompetent auditorium tillstod att den svenska betesbaserade nötköttsproduktionen är ett gott alternativ till import, Detta inte bara av djurhälso- och djurvälfärdsskäl, utan även av miljö- och klimatskäl. Åtminstone är det vad jag som moderator uppfattade.

    Ett amerikansk feed-lotsystem som en del tycks förespråka är inget som vi vill se vår djurhållning – det innehåller i sämsta fall byggstenar som antibiotikaparaply och tillväxtbefrämjande hormonbehandling.

  • Gunnar Isacsson skriver:

    På SMHI:s hemsida kan man läsa att metanmolekyler bryts ner till koldioxid efter ca 8 år. Det borde väl innebära att nötdjurens, inklusive alla vilda idisslares klimatpåverkan borde stå i direkt proportion till summan av alla dessa djurs totala matsmältning. Jag föreställer mig att denna summa på global nivå borde hållit sig någorlunda konstant genom århundradena (och årtusendena och kanske t.o.m. årmiljonerna) eftersom det är främst tillgången på gröna växtdelar i beteshöjd som bestämmer hur många betande djur (vilda + tama) som ett landskap kan försörja. Koldioxiden tas sedan upp av växterna som i sin tur betas osv. Djuren äter ju inget fossilt kol, så jag kan inte förstå att betesdjur skulle kunna orsaka långsiktiga bestående klimatförändringar. Eller har jag missat något väsentligt?

  • Margareta Emanuelson skriver:

    Varför detta ensidiga fokus på idisslarna?
    Vi får inte glömma bort att det endast är de idisslande djuren som har ett matsmältningssystem som kan omvandla föda, som vi människor inte kan äta, till högvärdiga livsmedel. Detta måste vi ta vara på, men förstås på ett klokt sätt. Kontentan av detta ständiga fokus på idisslarna och metanutsläppen blir att vanliga konsumenter förlorar proportionerna! Dels hamnar matens miljöpåverkan i fokus när det i stället borde vara de fossila utsläppen som vi bör göra något åt. Dels förstår inte konsumenterna skillnaden mellan idisslare och de enkelmagade djuren (tex gris och kyckling) som till stora delar lever på mat, som direkt konkurrerar med oss människor. Den frågan diskuteras nästan aldrig, vilket är märkligt. Debatten i media har kantrat och förlorat proportionerna.
    Vi i västvärlden måste minska köttkonsumtionen, men det är mycket mer komplext än att bara stirra sig blind på metanutsläpp. Det finns många målkonflikter som skall vägas samman och därför måste debatten i media balanseras. Risken med detta ständiga, ensidiga fokus är att den vanliga konsumenten riktar in sig på att skippa biffen eller kanske lamm-köttet och så är allt bra. Men, så enkelt är det inte eftersom man måste ta hänsyn till många fler miljöpåverkande faktorer och som ett exempel, förutom den biologiska mångfalden, kan nämnas vattenanvändning. Det behövs mer forskning kring hela systemet. Tills vi vet mer bör media istället fokusera på att lära konsumenter att äta lokalt, varierat och att inte slänga mat. Det enda resultatet av denna ständiga fokusering på metanet blir att svensk mjölk- och nöttköttsproduktion försvinner och ersätts av importerade livsmedel (och exporterade miljökonsekvenser). Och, vad har vi då vunnit?

  • Ulf Sonesson skriver:

    Hej, jag vill påpeka att jag inte på något sätt förespråkar feedlot-system. Om man läser vidare så framgår det att mitt budskap är att det finns en konflikt mellan ett ensidigt fokus på klimatfrågan (feedlot-spåret) och den mycket bredare frågan om hållbar köttproduktion. Detta innebär att vi kollektivt måste kunna fatta beslut som innebär att vi i viss mån måste balansera olika miljömål på ett klokt sätt. Texten är kort och det är möjligt att detta inte framkommer tydligt nog.

  • Klas Sandell skriver:

    Viktigt påpekande av Marie Stenseke ovan; och till det vill jag lägga ytterligare en perspektivgivare, nämligen att med minskade flygresor och fossilfria marktransporter så bör det finnas ganska gott om utrymme för naturbetesmarker och lokalproducerad köttkonsumtion. När klimatfrågan diskuteras enligt stuprörsmodell blir många möjligheter osynliga.

  • Lotta Isberg, Naturvetare skriver:

    Tack Margareta,
    För bra replik till en forskares inlägg som uppenbarligen inte har någon kunskap om husdjursproduktion eller mängd gödsel som blir när du har ”effektiv” köttproduktion på stall. Det är just där vi måste ändra vårt mat-beteende: Äta mindre mängd kött i veckan och köpa lokalproducerat kött. Det är inte miljöekonomiskt eller livsmedels-säkert att importera kött”!