Civilsamhället stöttar utsatta grupper och kompletterar välfärdssystemet. Frivilliga ställer upp och hjälper personer som faller mellan stolarna, men den som engagerar sig för andra ställs ofta inför svåra konflikter och dilemman. Det visar en avhandling från Umeå universitet.

Forskaren Hanna Bäckström har intervjuat personer som engagerar sig för utsatta EU-migranter. Hon har lyssnat på hur de hanterar olika svårigheter kopplade till hjälpandet. När hon började med avhandlingen år 2014 diskuterades EU-migranternas situation livligt, särskilt kopplat till tiggeri. Frågan togs upp i debattprogram på tv och det skrevs mängder av insändare och ledartexter.

− Inte minst i diskussionerna om tiggeri blir det tydligt att frågan om hur man ska hjälpa väcker mycket känslor. Jag ville fördjupa analysen av de här känslorna, som jag tror att många känner igen, säger Hanna Bäckström, forskare vid Umeå centrum för genusstudier.

Det har blivit vanligare att civilsamhället går in och hjälper grupper som faller utanför de statliga välfärdssystemen.

Hon beskriver det som att vi under de senaste åren har sett exempel på att civilsamhället tar ett stort ansvar för utsatta gruppers situation i Sverige

− Det har blivit vanligare att civilsamhället går in och hjälper grupper som faller utanför de statliga välfärdssystemen, som EU-migranter och flyktingar. Vi ser en utveckling där civilsamhället delvis har fått en ny roll och då blir det extra intressant att titta på vilka konflikter som uppstår.

Fyller luckorna i välfärden

Flera av intervjudeltagarna i Hanna Bäckströms studie tycker egentligen att det vore bättre om EU-migranterna inte behövde deras hjälp utan i stället fick stöd från kommunerna. Då tror de att det skulle bli tydligare att det som EU-migranterna behöver – till exempel boende och mat – faktiskt är rättigheter.

Genom att hjälpa EU-migranterna ser intervjudeltagarna en risk att de upprätthåller en ordning som de själva egentligen inte vill ha, förklarar Hanna Bäckström.

− Så länge de hjälper till behöver inte kommunerna göra något. Samtidigt ser de en risk att EU-migranterna blir helt utan stöd om inte de som organisationer agerar, säger Hanna Bäckström.


Hanna Bäckström, forskare vid Umeå centrum för genusstudier. Foto: Mattias Pettersson

Kan man förvänta sig ett tack?

För intervjudeltagarna i Hanna Bäckströms avhandling är redan frågan om huruvida man som civilsamhällesorganisation bör gå in och hjälpa utsatta grupper konfliktfylld, och under själva hjälpandet uppstår fler dilemman. Ska man till exempel förvänta sig någonting tillbaka från den man hjälper? Som tacksamhet eller vänskap?

− Om du förväntar dig något tillbaka sätter du den du vill hjälpa i skuld, men om du inte förväntar dig något tillbaka finns det i stället en risk att du stänger personen ute. Den du hjälper kanske gärna vill ge någonting tillbaka, men det blir svårt om du signalerar att du inte vill ha något, säger Hanna Bäckström.

Hur engagerar man sig för någon utan att förstärka ojämlikheten?

Hon berättar att flera av dilemmana som deltagarna i studien lyfter fram bottnar i ojämlikheten mellan dem själva och EU-migranterna som de försöker hjälpa.

− Maktobalansen grundar sig bland annat i ekonomiska förutsättningar men också i tillgången till medborgarskap och hur man drabbas av rasistiska strukturer, säger hon.

Intervjudeltagarna beskriver hur de genom sitt hjälpande vill försöka jämna ut klyftan mellan sig själva och EU-migranterna. Samtidigt upplever de att ojämlikheten tvärtom riskerar att befästas i själva hjälpandet genom att de alltid ger och EU-migranterna alltid tar emot.

− Hur engagerar man sig för någon utan att förstärka ojämlikheten? Det är en fråga som återkommer, säger Hanna Bäckström.

Laddat att påtala problem hos den man hjälper

Ett annat dilemma som intervjudeltagarna återkommer till är hur mycket de som utomstående egentligen förstår av den situation som EU-migranterna befinner sig i, och hur mycket de ska ”lägga sig i”.

Hanna Bäckström ger ett exempel:

− Vissa intervjudeltagare såg att kvinnor hade väldigt lite makt inom den grupp av EU-migranter som de försökte hjälpa. Det var männen som bestämde, vilket flera intervjudeltagare tyckte var obekvämt.
Hon berättar att jämställdhetsfrågan ledde till diskussioner inom frivilligorganisationerna, där olika personer hade olika åsikt om ifall man skulle lyfta problemet med EU-migranterna eller inte.

− Vissa tyckte att det var fel att ta upp det. Andra tyckte att det var fel att inte göra det, i och med att de brukar påtala sådana problem i andra sammanhang, säger Hanna Bäckström.

Hon tror inte att det går att komma runt de svåra frågorna som är förknippade med hjälpandet. Det går inte att hitta ”rätt sätt” att hjälpa. Något sådant som en enkel god handling finns inte, menar hon, utan konflikterna och dilemmana kommer alltid att finnas där. Det betyder inte att vi ska sluta att hjälpa varandra.

− Draget till sin spets skulle det innebära att vi bara engagerade oss för oss själva och då skulle vi helt förlora möjligheten till gemenskap och samhälle, säger hon.

Hanna Bäckströms avhandling heter ”Att hjälpa andra – gåvans, rättvisans och medkänslans aporier i frivilligarbete”.


Charlie Olofsson text

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.