Nya analyser av mammutar visar att de flesta som hittas är hanar. Forskarna tror att mammutar liksom elefanter levde i matrialkala grupper där ensamma hanar oftare dog på platser där de kunde bevaras.

Forskarna har upptäckt att sju av tio mammutfynd i Sibirien är från hanar, visar ny forskning från Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet. Fynden tyder på att hanar oftare omkom på platser där deras ben kunde bli bevarade, och att beteendeskillnader mellan könen kan ligga bakom detta. För att ben och tänder ska bevaras i tusentals år måste mammuten begravas av till exempel jordmassor, lera eller vatten. Det verkar alltså som att hanar oftare fastnade i denna typ av naturliga fällor jämfört med honor. – Den rimligaste förklaringen är att hanar utsatte sig för större risker, och därför oftare föll genom isen på sjöar eller fastnade i gyttja, säger Patricia Pečnerová, vars doktorandprojekt handlar mammutens genetik, i ett pressmeddelande. Eftersom mammutarna inte finns kvar kan forskarna bara spekulera om deras beteendemönster. Varför skulle hanar oftare än honor ha gått ut på lerig mark eller svag is? Dels är en skillnad mellan hanars och honors riskbenägenhet vanligt förekommande i djurvärlden. Men frågan kan också besvaras med hanars okunskap om naturens faror. En okunskap som kan bero på mammutars sociologiska struktur. Forskarna tror att mammutar levde i matriarkala grupper precis som elefanter gör idag. I gruppen ingår honor av alla åldrar och alla ungar som föds. När hanarna blir könsmogna lämnar de gruppen och lever antingen ensamma eller i grupper med andra hanar. Kunskapen om omgivningens olika faror anses vara större i den matriarkala gruppen med erfarna honor. Där kan också hjälp finnas om en mammut fastnade i till exempel lera. Metoden som forskarna presenterar kan även användas på andra utdöda djur. – Det här resultatet visar att forskare inte kan utgå från att fossilfynd har en slumpmässig eller jämn könsfördelning, säger Love Dalén, professor vid Naturhistoriska riksmuseet.