Kenyas lejon är nära att förlora sin position som savannens majestät. När forskaren och biologen Leela Hazzah var med och grundade Lion Guardians hade lejonen i Afrika minskat med 85 procent på 20 år. Nu, tio år senare, är lejonen i deras del av Kenya tre gånger så många – och metoden att låta lejonjägarna stå för lösningarna sprids över Afrika.

Leela Hazzah har just landat i Stockholm och har ett par dagar innan det bär vidare norrut till Umeå där hon ska dela med sig av Lion Guardians historia på en internationell konferens för forskning kring hållbar landsbygd.

Hon är nyfiken på hur konflikter mellan människa och rovdjur ser ut här och har sett till att hon kan ta sig upp mot fjälltrakterna. Men först ska en rad möten med potentiella finansiärer bockas av i huvudstaden.

– Det är fantastiskt att det har gått så bra för oss, men insamlingsarbetet tar mycket av min tid, säger hon.

En okonventionell idé

Leela Hazzah grundade den ideella bevarandeorganisationen Lion Guardians 2007 tillsammans med sin kollega Stephanie Dolrenry.

Även då handlade det om att få organisationer eller privatpersoner att backa upp en okonventionell idé. ”Du vill alltså anlita de mest notoriska lejonjägarna och ge dem teknisk utrustning för att kunna spåra lejonen – är du galen?”, var en vanlig reaktion.

Du vill alltså anlita de mest notoriska lejonjägarna och ge dem teknisk utrustning för att kunna spåra lejonen – är du galen?

– Det var precis vad vi ville göra. Då dödades närmare 50 lejon varje år, populationen decimerades till stor del på grund av krigarmassajerna och i min forskning hade jag försökt förstå drivkrafterna bakom jakten.

Massajernas egna lösningar

För ytterligare förståelse, och för att skapa förtroende, levde Leela Hazzah med massajerna i ett år innan arbetet med Lion Guardians drog igång. Det var ett tufft år – det dröjde innan hon accepterades och hon undvek hela tiden att prata direkt om lejonjakt – men det var nödvändigt för att bygga upp förtroendet menar hon.

Och även om initiativet var hennes så påpekar hon att idén bakom Lion Guardians inte kommer utifrån; arbetet vilar på massajernas egna lösningar.

Ett antal av krigarmassajerna är anställda av organisationen för att skydda både lejon från jakt och boskap från att rivas. Lejonväktarna säger att det bästa med Lion Guardians är att ingen har försökt ändra på massajerna.

Nästan övernaturlig förmåga att spåra

Massajkrigarna har en enorm kunskap om lejonen och en nästan övernaturlig förmåga att spåra, berättar Leela Hazzah. Traditionellt har de fått status genom att skydda boskap från angrepp och att döda ett lejon har varit prestigefyllt.

– Kulturen kan vara ganska macho, det är viktigt att imponera på kvinnorna. Om man förr gjorde det genom att döda lejon så gör man det i dag genom att spåra lejonen i bushen för att skydda både lejon och boskap, säger Leela Hazzah och fortsätter:

Om en hona får ungar är väktarna lika engagerade som när de själva får barn.

– Vi visste att det fanns en respektfull relation mellan krigare och lejon. Men vi förstod inte hur djupgående den var. Det är fantastiskt att se när väktare lär känna ”sina” lejon och döper dem. Om en hona får ungar är väktarna lika engagerade som när de själva får barn. En sådan attitydförändring kan du inte driva igenom.

Fler lejon – fler konflikter

Det faktum att lejonen i dag är tre gånger så många är ett gott betyg för projektet, men det innebär också att angreppen på massajernas boskap är fler, liksom möjliga konflikter.

Men nu finns en balans som inte fanns tidigare, menar Leela Hazzah. Ett välmående djurliv har blivit viktigare för massajerna, som i dag oftare kan ta del av inkomster som lejonen generar.

När hon och hennes medarbetare såg att arbetet hade effekt satte de upp ett nytt mål: att sprida metoden över Afrika. Lejonpopulationerna klarar sig inte som isolerade öar, och modellen ses som en väg mot större genetisk mångfald.

Metoden kan fungera på fler platser

I Tanzania drivs dotterprojektet Kope Lion och när en nationalpark i Rwanda återintroducerade lejon för två år sedan kunde lejonväktarna från Kenya utbilda parkens ganska skräckslagna viltvårdare så att de kände sig trygga med lejonen.

Inför besöket i Sverige har Leela Hazzah funderat på om ett samarbete är möjligt även här. Ett villkor för att föreläsa på ISSRM i Umeå, International Symposium on Society and Resource Management, var att hon skulle få möta de människor som direkt berörs av vilda djur här, inte bara de som forskar kring problematiken.

– Alla platser där människor hamnar i konflikt med rovdjur har gemensamma nämnare. Värderingar och kultur kan skilja sig åt, men jag tror absolut att våra metoder kan exporteras till Europa.