Runt våra kärnkraftverk har naturmiljöer präglats av platsens speciella förutsättningar. Omkring beredskapszonerna har det vuxit fram mer eller mindre oexploaterade områden. Frågan om de här platsernas framtid ställs nu på sin spets när flera svenska kärnkraftsreaktorer närmar sig pensionsåldern.

De så kallade inre beredskapszonerna sträcker sig runt kärnkraftverken i en radie på ungefär fem kilometer. Här ska det finnas en särskild plan för om det skulle inträffa en olycka, men det finns också särskilda regler för vilken typ av bebyggelse och verksamheter som får etableras.

De här speciella omständigheterna gör att landskapet präglas av risk men också av ett slags undantag från mänsklig påverkan, berättar Anna Storm, professor i teknik och social förändring vid Linköpings universitet.

− På många ställen har värdet av de relativt oexploaterade naturmiljöerna i de här inre beredskapszonerna ökat över tid och det är vanligt att det har bildats naturreservat, säger hon.

I ett stort sexårigt projekt ska hon och tre andra forskare titta närmare på miljöerna runt kärnkraftverk och slutförvar.

”Hot spots” för sportfiskare

Något som bidrar till att göra miljöerna runt kärnkraftverken speciella är att ekologin påverkas av kylvattnet. Reaktorerna kyls ner med hjälp av vattnet utanför anläggningen och när det släpps ut igen värms kusten utanför kärnkraftverken upp.

Anna Storm
Anna Storm, professor vid Linköpings universitet. Foto: Viktoria Davidsson

Många fiskar och andra levande organismer dör då de sugs in i kylvattensystemet men utsläppen av varmt vattnet är samtidigt gynnsamt för vissa arter. Man har till exempel sett att en del fiskar blir större än normalt, vilket har gjort vattnen utanför kärnkraftverken till ”hot spots” inom sportfisket.

− Man pratar om att fiska ”kärntorsk”, alltså torskar som är extra stora, säger Anna Storm.

Även fåglar lockas av de varma vattnen utanför kärnkraftverken och områdena är populära bland fågelskådare.

Samtidigt som beredskapszonerna pekas ut som riskfyllda områden uppfattas de alltså också i någon mening som en ”förbättrad natur”, konstaterar Anna Storm.

− De här platserna präglas av starka paradoxer och det tycker jag är spännande.

Områdenas framtid aktualiseras av nedläggningar

I takt med att flera svenska kärnkraftsreaktorer nu börjar bli gamla och läggs ner aktualiseras frågan om hur man ska hantera områdena runt kärnkraftverken, menar Anna Storm.

Under de senaste åren har ett antal kärnkraftsreaktorer i Sverige stängts. I Barsebäck håller man på att riva och sanera hela området sedan den sista reaktorn stängdes år 2005. Rivningsarbetet ska pågå ända in på 2030-talet.

Anna Storm tycker att man, i samband med att kärnkraftverk avvecklas, bör ta hänsyn till att dessa platser – och synen på platserna – under lång tid har präglats av kärnkraftverken.

Att helt radera alla spår av verksamheten – vilket ofta är målet med avvecklingen – är inte eftersträvansvärt, enligt henne.

− Som människor behöver vi spår i landskapet som kan berätta för oss hur platsen har formats. Sådana spår bidrar till en känsla av sammanhang och tillhörighet och är därför mer värdefulla än vi kanske först tänker, säger hon.

Ny kunskap om kontaminerade platser

Anna Storm hoppas att de under forskningsprojektet ska få en bättre bild av kärnkraftens påverkan på miljön.

− Vi behöver förstå de här platserna bättre. Det har gjorts en hel del forskning om de mest kontaminerade platserna i världen som till exempel runt Tjernobyl och Fukushima och vid Bikiniatollerna, där USA gjorde provsprängningar under 1940- och 1950-talen. Däremot har det inte gjorts så mycket forskning om platser som påverkats av kärnkraften på andra sätt, och där radioaktiv kontaminering bara förekommit i begränsad utsträckning men där andra faktorer ändå förändrat landskapet på avgörande sätt, säger hon.

Sådana platser finns det många. I dag finns det drygt 400 aktiva kärnreaktorer i världen och cirka 200 reaktorer som är permanent stängda, och antalet reaktorer som tas ur drift ökar hela tiden.

Slutförvarens miljöpåverkan

Under projektet vid Linköpings universitet kommer forskarna studera miljöer runt såväl aktiva kärnkraftverk som kärnkraftverk under avveckling. De kommer också titta närmare på slutförvar av kärnavfall, och vilka effekter dessa får i närmiljön. Hur påverkas ett område av att man lagrar radioaktiva ämnen långt ner under marken?

− Här kommer vårt projekt att fokusera på hur det som händer under jord påverkar vad som händer, eller inte händer, ovan jord − men även på föreställningar om urberg, lera och grundvatten, säger Anna Storm.

Hon beskriver hur föreställningar om berget återkommer i diskussionerna om slutförvaret. När företaget Svenskt kärnbränslehantering föreslog berggrunden i Forsmark som den mest lämpliga platsen för slutförvar använde man till exempel formuleringen ”berget har talat”.

− Som att berget nästan varit delaktigt i valet av plats för slutförvaret och därför också kommer att ta hand om avfallet åt oss, säger Anna Storm.

Gör nedslag i Sverige, Finland och Tyskland

Projektet vid Linköpings universitet kommer att ha finska Onkalo som fallstudie, alltså platsen där man håller på att bygga världens första slutförvar för använt kärnbränsle. Den del av projektet som handlar om avvecklade kärnkraftverk kommer fokusera på det nedlagda tyska kärnkraftverket i Obrigheim, och delen som handlar om aktiva kärnkraftverk kommer rikta blicken mot svenska Forsmark.

− Men vi kommer sannolikt inte kunna hålla oss ifrån att även göra nedslag på andra platser i Sverige som Barsebäck som håller på att rivas nu, och området kring det nyligen beslutade slutförvaret i Forsmark, säger Anna Storm.

I projektgruppen ingår utöver Anna Storm även doktoranderna Rebecca Öhnfeldt och Axel Sievers.


Charlie Olofsson text

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.