Flyghavre, hönshirs och renkavle är lantbrukarens värsta fiender. Kan sökhundar tränas till att upptäcka ogräs redan i ett tidigt skede?

Staffordshire bullterriern Lycka sitter lydigt och väntar på att träningen ska börja. Hon är utbildad narkotikahund, men i dag ska hon leta efter något helt annat. Framför hunden finns en tolvarmad karusell. Längst ut på varje arm sitter en pappersmugg. Konstruktionen påminner lite om en spindel. I mugg nummer sju ligger det lite te, men resten av muggarna är tomma. Hundens uppgift blir att välja rätt siffra.

Så fort hon får klartecken sniffar hon sig snabbt förbi de olika muggarna. Vid åttan stannar hon en stund, för att sedan gå rakt fram till sjuan där hon blir stående blickstilla. Det är hennes sätt att markera att hon har hittat det hon söker.

– Bra, tjejen! säger matte och specialsökhundsinstruktören Linn Karrin och belönar med en bit godis.

Agronomen och forskaren Eva Edin står bredvid och antecknar, både det som går bra och det som går mindre bra. Snart introduceras också störningsmoment. I mugg nummer ett, fyra och nio placeras bomullstussar som alla doftar kaninbajs. Nu blir hunden märkbart påverkad, men hittar till slut fram till sjuan. Just te är en vanlig träningsdoft för specialsökhundar. Snart kommer hundarna att börja sniffa efter helt andra saker, men fortfarande återstår de sista förberedelserna.

– Det här är bara början, säger Eva Edin.

Sökhundar kan tränas att hitta allt från gömda brottslingar till kantareller och sprängämnen. Under pandemin har coronahundar på flygplatser framgångsrikt stoppat smittade resenärer från att resa. I ett labb på Naturbruksskolan Uddetorp, strax utanför Skara, ska hundar också användas för att hitta växtskadegörare och invasiva ogräs. Dessa är normalt både kostsamma och tidskrävande att söka upp och identifiera. Vissa växtsjukdomar kan till och med orsaka att en hel skörd måste kasseras.

För ett par år sedan satt Elin Karlsson, som är operativt ansvarig för skolans hundar, och diskuterade fler möjliga användningsområden för hundarna tillsammans med några kollegor. Kanske kunde de hjälpa till att lösa några av lantbrukets riktigt stora utmaningar?

Elin Karlssons egen hund Alexander är en cocker spaniel av jakttyp. Han är utbildad till att leta vägglöss och nu fick han i stället i uppdrag att leta bomullsmögel på ett rapsfält. Det hela gick riktigt bra. I ett nytt samarbetsprojekt ska tekniken förfinas.

– Hunden kommer troligtvis att kunna hitta ogräs både på fält, bland insamlade prover och inuti maskiner. Frågan är vad som är effektivast och mest användbart, det ska vi ta reda på, säger Elin Karlsson.

I projektgruppen ingår Västra Götalandsregionen, Sveriges lantbruksuniversitet, Hushållningssällskapet, Svenska brukshundklubben och två lokala utsädesodlare. Jörgen Holmén är projektledare. Han konstaterar att just utsädesodlarna, som odlar utsäde till andra lantbrukare, har nolltolerans mot både växtsjukdomar och ogräs.

– De är livrädda för att få in något som kan orsaka smitta hos dem. De vågar till exempel inte hyra en skördetröska, utan använder helst en helt ny. Kan en hund säkerställa att en begagnad tröska är fri från ogräs och växtskadegörare skulle det förstås göra stor skillnad. Även maskinförsäljare och växtodlare kan ha nytta av detta, säger Jörgen Holmén.

Just nu utvecklas doftprover som ska användas för att träna hundarna till att hitta svampsjukdomarna stinksot och klumprotsjuka, mögelgiftet DON samt ogräsen flyghavre, renkavle och hönshirs. Utmaningen är att få dofterna så rena och koncentrerade som möjligt. Bomullstussarna som används luktar förstås bomull, men det är inte just den doften som hundarna ska leta efter. Tills vidare tränar hundarna på vanliga träningsdofter, som te och ett slags naturgummi. Ytterligare en utmaning är att få fram själva ogräset – och projektgruppen har en ovanlig lösning på just det problemet.

I ett växthus en bit bort odlas blommor och grönsaksplantor i prydliga rader. Mitt i alltihop växer också något kontroversiellt. Det är en ogräsodling. Hönshirs har redan gått i ax. Bara en enda planta kan innehålla inte mindre än två tusen ogräsfrön. Bredvid står flera krukor med flyghavre som ofta beskrivs som lantbrukarens värsta fiende. Flyghavren har hissat segel och den skyhöga plantan fullkomligen dryper av frön.

– Ända sedan 1700-talet har flyghavre varit förbjudet att ha på svenska fält. Den sprider sig så extremt snabbt, säger Per Erik Larsson.

Han är agronom och växtlärare och har ett minst sagt ovanligt uppdrag. Hela vintern har han experimenterat för att få de olika ogräsarterna att producera så mycket frö som möjligt. Snart är det redo att användas.

Att projektgruppen måste odla sitt ogräs är ingen slump. Hönshirsen skördades till exempel för hand i somras, mitt i en dillodling, och doftade därför både människa och dill. Per Erik Larsson sådde fröna och har fått strikta förhållningsregler om att inte vidröra det nya ogräset med händerna. Allt för att hundarna ska kunna träna på både fröer och plantor så störningsfritt som möjligt. Det är så komplicerat att det nästan blir exklusivt.

Säkerhetsaspekten är förstås central. Så fort vi lämnar växthuset täcks flyghavren över med väv. Annars skulle en fågel i värsta fall kunna flyga in i växthuset och bidra till att flyghavren spreds på omkringliggande fält.

Senare i år räknar projektgruppen med att börja träna hundarna i skarpt läge. Först väntar dock ytterligare en utmaning. Både ogräset och svampsjukdomarna måste kunna användas i träning, men man vill samtidigt inte bidra till att något råkar spridas i naturen. Att lämna ut levande fröer är riskfyllt. Kanske blir lösningen att späda ut doften eller att överföra den till exempelvis en bomullstuss.

– Att döda flyghavrefrön visade sig i alla fall vara jättesvårt. Än återstår lite arbete, säger Per Erik Larsson.

Tillbaka i labbet har hunden Lycka blivit trött. Efter många kluriga varv med karusellkonstruktionen behöver nosen vila. Nu är det i stället vägglushunden Alexanders tur att visa vad han går för. Cocker spanieln sveper en halv vattenskål i ett nafs och får sedan gå ut. Hans uppdrag blir att söka i en maskinhall. På sikt ska hundarna kunna upptäcka ogräs och växtskadegörare ute på fält, men också i utsäde och på maskiner.

En pyttebit klarrött gummi göms inuti ett traktordäck. Alexander springer först förbi, sedan fångar han upp en vindpust och vänder tillbaka till däcket. Högljutt sniffar han sig fram till gömstället. Sedan är det bara att börja om.

Snart ska betydligt fler hundekipage inkluderas och utbildas i projektet. På sikt är målet att Svenska brukshundklubben ska certifiera och godkänna ogrässökhundar som kan hyras av både lantbrukare, maskinhandlare och utsädesodlare. På samma sätt som hundekipage letar efter granbarkborre inom skogsbruket.

I andra änden av maskinhallen står en klargrön skördetröska. Efter en noggrann titt hittar Eva Edin faktiskt lite ogräs. Hon stoppar ner fingrarna och får med sig en rejäl tuva ut från skärbordet. Hon doftar på det och konstaterar att det åtminstone inte är stinksot, eftersom det inte luktar illa.

– Det här blir nästa steg, att träna hundarna i skarpt läge och använda dem för att lukta sig till ogräs. Det här projektet har potential att göra stor nytta inom lantbruket, säger Eva Edin.

Mer om projektet:

Innovationsprojektet finansieras med stöd inom det Europeiska innovationspartnerskapet EIP-Agri och pågår till 2022. Målet är att utveckla ett koncept som är lönsamt för både växtodlare och hundförare.

I projektet samarbetar naturbruksförvaltningen vid Västra Götalandsregionen med Svenska brukshundklubben, Hushållningssällskapet, Sveriges lantbruksuniversitet (institutionen för mark och miljö samt institutionen för ekologi) samt utsädesodlarna Nillar AB och Johan Klostergård.


Anna Liljemalm text
Linn Bergbrant foto

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.