Med smarta fällor och artificiell intelligens ska forskare göra ett storslaget försök att kartlägga den biologiska mångfalden i hälften av världens länder. Extrakt följde med till skogs under en av de första provtagningsveckorna.

Forskningsassistenten Hanna Rogers sätter sig på huk framför en tall. Ett grågrönt band är omsorgsfullt virat flera varv runt stammen. Tittar man noga upptäcker man också en kamouflagemönstrad kamera. Varje gång ett djur passerar hoppar kameran automatiskt igång och knäpper av en serie med bilder.

Det är en kamerafälla. Forskarna vittjar den en gång i veckan och Hanna Rogers bryter sig in i kameran för att byta batterier och minneskort. Hon passar samtidigt på att spana in den inbyggda displayen på insidan. Snabbt knappar hon sig igenom den senaste veckans fynd och hittar både vildsvin och mård. Här finns också kronhjort. Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, blir genast nyfiken.

– Wow! Jag trodde inte ens att kronhjort fanns i den här delen av landet, säger Tomas Roslin.

– Det trodde inte jag heller, men de har redan fastnat på jättemånga bilder, säger Hanna Rogers.

Vi befinner oss strax öster om Uppsala, mitt i en oansenlig skog. Ändå ingår området i ett världsomspännande forskningsprojekt. Tanken är att kartlägga artrikedomen i hälften av världens länder, däribland Sverige, Madagaskar, Peru, Thailand, Brasilien, USA och Kanada.

Trots att det pratas en hel del om biologisk mångfald är mycket fortfarande okänt, i dag bedöms minst 80 procent av världens alla arter vara oupptäckta. Människan har förmodligen bara undersökt och satt ett namn på en femtedel av allt liv. Hur är det möjligt?

– Om vi samlar in ett större prov i tropikerna så kommer hälften eller åtminstone en tredjedel av arterna vara sådana som ingen någonsin har satt ett namn på. Det är ganska anmärkningsvärt. För varje miljard som spenderas på att titta ut i rymden borde vi kunna lägga en miljard på att ta reda på vad vi egentligen har här på den här planeten, säger Tomas Roslin.

I det nya forskningsprojektet, som går under namnet Life Plan, ska djurlivet undersökas in i minsta detalj. Strax ovanför kamerafällan sitter en liten fastsurrad ljudfälla som spelar in allt från fåglar till fladdermöss. Här finns även insektsfällor, och en besynnerlig konstruktion en liten bit bort visar sig vara en svampfälla.

Svampfällan är allt annat än diskret. Mitt bland lingonriset står en stor metallställning med en klargrön mackapär i mitten. Den suger i sig luft och när luftströmmen sedan sätts i rörelse faller svampsporerna ner i en liten behållare. Hanna Rogers skruvar försiktigt bort veckans prov och det lilla plaströret ser alldeles tomt ut. I själva verket innehåller det cirka tusen olika svampsporer, så små att de omöjligt syns med blotta ögat.

– Vi gjorde en pilotstudie och placerade ut sådana här svampfällor på 60 olika platser i världen. Det fanns 120 000 kända svamparter sedan tidigare, men vi hittade cirka 170 000. Då förstår man att ”hoppsan, här finns det ju lite kvar att göra”, säger Tomas Roslin.

Forskarna samarbetar med ett hundratal nationella forskarlag runt om i världen och samtliga försöksytor ska förses med identisk utrustning. Svampfällor, kamerafällor och annat har därför packats i lådor och skickats kors och tvärs. Tanken är alltså att undersöka exakt samma saker på flera platser i världen för att få jämförbara data. Varje forskarlag bidrar på så vis med en liten del till ett jättestort pussel. Om fem år ska allt vara klart.

– Om jag skulle designa världens coolaste forskningsprojekt, då blir det det här. Och det har jag designat! Det är en mäktig känsla, säger Tomas Roslin.

Han är huvudansvarig tillsammans med matematikern Otso Ovaskainen, som är professor vid Helsingfors universitet, samt David Dunson, som är statistiker och professor vid Duke universitet i USA och en av de världsledande experterna på att hantera jättelika datamängder.

Såväl bildfiler som ljudfiler är tunga och kommer att laddas upp mot en samling superdatorer i Helsingfors. När alla försöksytor är i gång lär mängden data bli så stor att forskarna iskallt kalkylerat med att tekniken också utvecklas under projektets gång.

Att analysera informationen blir inte heller det lättaste. Bara när det gäller ljudinspelningarna kommer det att röra sig om flera miljarder minuter inspelat material, men i stället för att manuellt lyssna igenom alltihop kommer forskarna att använda sig av artificiell intelligens. Ett antal fågelexperter får först berätta för datorn hur exempelvis en bofink eller sädesärla låter. Därefter kan datorn själv känna igen dessa ljud från inspelningar världen över.

– På det här sättet kan vi maximera experternas tid. Det finns ingen som har två miljarder minuter, säger Tomas Roslin.

Tanken är också att använda sig av materialet för att spå in i framtiden. Genom att förstå artsamhällenas nuvarande förutsättningar går det också att förutse hur dessa samhällen kommer påverkas av klimatförändringar – och hur vi bäst räddar dem.

Samtidigt som mycket av mångfalden är oupptäckt tycks vi också förlora biodiversitet i en alarmerande hastighet, åtminstone när det gäller däggdjur. Huruvida detsamma gäller för insekter och svampar är desto mer outforskat. För några år sedan fick ett tyskt forskarlag internationell uppmärksamhet när de påstod att mängden insekter hade minskat med 75 procent. Somliga forskare tyckte att det lät sannolikt, andra menade att det var helt fel och ingen kunde vara riktigt säker.

– Under min livstid kan tre av fyra kilo insekter ha försvunnit, men vi vet inte. Med tanke på att de flesta djur är insekter, eller äter insekter, så skulle vi bra gärna vilja veta hur det ligger till, säger Tomas Roslin.

En bit bort från de andra fällorna sitter ett skrymmande och ovanligt tält. Det är en insektsfälla. Insekter lockas att flyga in i tältet och konserveras sedan i en burk med etanol. Tomas Roslin skruvar loss burken från fällan. Det är ganska glest, men ett par små och svarta kryp simmar i den genomskinliga vätskan.

– Det ser kanske ut som 2 arter, men det är minst 15. Den mesta av mångfalden i världen ser faktiskt ut så här, säger Tomas Roslin.

Förr var det ett evighetsjobb att analysera insektsprover. Olika insektsgrupper fick skickas till olika experter runt om i världen. Att samla in alla resultat tog minst tio år. I det här forskningsprojektet har man i stället valt att dna-sekvensera både insektsprover och svampprover. Man utvecklar också metoder för att handskas med de okända arterna.

Än så länge har försöksytorna i Uppsala bara varit i gång i ett par veckor och fortfarande återstår en del finlir innan allt fungerar som det ska. När vi fortsätter in genom skogen hittar vi mängder av fällor av olika slag. Bara i den här skogen finns ett 60-tal och alla omhändertas en gång i veckan. Forskarassistenten Gaia Giedre Banelyte konstaterar att en av kamerorna är lite dåligt placerad.

– Den har tagit 300 bilder av ingenting. Den har förmodligen triggats av vinden eller av något annat. Vi får nog flytta den till en ny plats, säger hon.

Att det sitter så många fällor just här är ingen slump. Faktum är att två av länderna i forskningsprojektet kommer att studeras extra noga, Sverige och Madagaskar. Här är djurlivet så olika som det kan bli. Tillvägagångssättet är samma som i alla andra länder, men antalet försöksytor är fler.

– Till Madagaskar skickade vi över ett ton med utrusning i en container. Den kom fram igår, hörde jag! Vi hade tydligen tur, för fartyget gick igenom Suezkanalen precis innan det där containerfartyget fastnade, säger Gaia Giedre Banelyte.

Några timmar senare har vi tappat räkningen för länge sedan. Forskarna har samlat in data från mängder av fällor. Det svenska fältteamet består av fyra heltidsanställda som jobbar varannan vecka ute bland fällorna och varannan vecka i labb.

Hanna Rogers tycker själv att kamerafällorna är absolut roligast och hon har tidigare arbetat med samma teknik i Sydafrika. En av de sista kamerorna visar sig ha fångat en tjäder, eller om det möjligen rör sig om skogshöns. Återstår att se vid en närmare kontroll.

– Och så väntar vi fortfarande på vår första varg. Det hade varit kul! Vi har i alla fall fem år på oss.

Life Plan-projektet

Forskningsprojektet är tvärvetenskapligt och finansieras av Europeiska forskningsrådet. Sammanlagt har forskarna fått ett anslag på 135 miljoner kronor och projektet avslutas år 2026.

I stället för att skicka ut egen personal runt om i världen samarbetar man med lokala forskarlag. Lokala forskare har också tillgång till sina data och kan använda dem för att göra egna studier. Med hjälp av ny teknik har metoder för både provtagning och igenkänning av arter standardiserats.


Anna Liljemalm text
Linn Bergbrant foto

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Lars-Ove Wikars skriver:

    Fantastiskt projekt. AI och DNA-analyser revolutionerar redan nu möjligheten att detektera mångfalden av arter. Fast man får inte glömma bort att det kommer att krävas ett stort mått av traditionell taxonomi och systematik för att beskriva och analysera släktskap hos nya taxa. Där finns en stor resursbrist idag, inte minst i Sverige, även om Svenska artprojektet har lyft sådan forskning de två senaste decennierna