Hur ska politikerna bete sig för att vi ska få klimatpolitiska styrmedel som fungerar också i praktiken? Det har forskare tagit reda på.

Kilometerskatten och reduktionsplikten är två exempel på satsningar som inte fått önskvärd effekt. Hur det kunde bli så har Jamil Khan, forskare och expert på klimatpolitiska styrmedel vid LTH, Lunds universitet och hans kollega Bengt Johansson kikat närmre på. I en rapport har de analyserat vad som utmärker lyckade styrmedelssatsningar. 

– Styrmedel kan skapa vinnare och förlorare vilket är något som beslutsfattare behöver hantera, till exempel genom olika former av kompensation. Ett lagförslag behöver ofta åtföljas av ett paket av åtgärder för att lyckas, säger Jamil Khan i ett pressmeddelande.

De har gått igenom befintlig forskning och även studerat flera exempel från Sverige och runt om i världen. I rapporten, som finansieras av Energimyndigheten, ger de politikerna följande råd för att lyckas:

Chansen att styrmedel ska fungera ökar om det införs stegvis. Ett exempel på när det lyckats är den svenska koldioxidskatten som först infördes i ganska blygsam skala, men sedan successivt skruvats upp för att få en tydlig styreffekt.

Det är bra om ett styrmedel ingår i ett policypaket. En viktig anledning till detta är att ett enskilt styrmedel inte kan adressera alla hinder.

Styrmedlet måste uppfattas som rättvist och legitimt. Det finns många exempel runt om i världen där styrmedel stoppats av protester då de uppfattats leda till ökade energi- och bränslepriser.

Maktförhållanden och intressekonflikter behöver förstås och hanteras. Ofta är det svårt att genomföra styrmedel om viktiga intressegrupper är motståndare.

Inse och acceptera att det optimala styrmedlet inte finns. Om möjligheterna att införa det mest önskvärda styrmedlet inte finns på grund av till exempel internationella regelverk eller praktiska hinder är det bättre att beslutsfattarna inför ett styrmedel som är tillräckligt bra.