Forskare utvinner protein från blast och gröna blad

I gamla mjölkstallar på det skånska slättlandskapet utvinner forskare protein från växtrester. Proteinet kan därefter användas för att ersätta soja i djurfoder och livsmedel, vilket kan gynna både klimatet och öka landets grad av självförsörjning.

Att fotosyntesen omvandlar koldioxid till syre är ingen nyhet. Men visste du att enzymet bakom fotosyntesen - Ribulosbisfosfatkarboxylas-oxygenas, eller dess aningen enklare förkortning Rubisco - har gett upphov till en hel proteinfabrik i Alnarp?

– Precis som alla andra enzymer så är Rubisco ett protein och eftersom det finns i alla gröna växter så finns det massor av det, säger Anna-Lovisa Nynäs, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Gräsklipp från åkrar, blast från rödbetor och sockerbetor, och så kallade mellangrödor som fångar upp kväve i jordbruket är några exempel på växter som har testats i proteinfabriken. Även om det finns gott om gröna växter så består de endast till några få procent av protein, så utvinningsprocessen är komplicerad.

– Att få ut proteinet var inte så enkelt som vi trodde.

Kan användas till djurfoder

Gröna blad innehåller till allra största del vatten, så för att få ut proteinet behöver bladen först pressas sönder. På så sätt spräcks de celler som omger proteinet, vilket då frigörs. Vid spräckning får bladen formen av en grön juice.

I nästa steg värms juicen upp, vilket ger en grön massa med en proteinhalt på mellan 30 och 50 procent. Denna massa kan användas till djurfoder eller som naturligt växtfärgämne. Processen kan sluta där, men det finns fortfarande fler nyttiga rester kvar att använda. Genom att tillsätta citronsyra så bildas ”klumpar” som kan separeras ut från vätskan, dessa kan omvandlas till ett vitt pulver genom att torkas. Den vita delen kan ha en proteinhalt på upp till 60 - 70 procent.

– Det vita luktar lite hö och det gröna doftar gräsklipp, förklarar Anna-Lovisa Nynäs.

Det vita kan användas för att ersätta soja i djurfoder och kött i livsmedel. Både det vita och gröna innehåller dessutom kolhydrater och fibrer, vilka skulle kunna användas till prebiotika till djur och efter godkännande eventuellt även av människor.

– Att utvinna den vita fraktionen kräver mer arbete jämfört med den gröna, och som ensam slutprodukt blir det svårt att få lönsamhet i processen. Men om man drar ut flera olika produkter så skulle man kunna få ekonomisk lönsamhet i detta.

Forskning visar på viss klimatnytta

Att ersätta importerad soja med protein från svenskodlade restprodukter, hur stor klimatnytta får det? Just den frågan har forskaren Thomas Prade vid SLU tittat närmare på. Genom livscykelanalyser har han och hans kollegor kommit fram till att klimatnyttan av att ersätta importerad sojabaserat foder med protein från vall är befintlig, men liten.

– Vår forskning visade en viss klimatnytta, men den var inte så stor. Men då har vi inte tagit hänsyn till problematiken med skövling i de sojaexporterande länderna, vilket självklart är en viktig fråga.

En betydligt större klimatnytta såg de dock med protein från processen som ersättare till kött i livsmedel för människor.

– Detta trots att ganska små mängder protein av livsmedelskvalitet kan extraheras.

I två pågående projekt undersöker nu Thomas Prade och hans kollegor vidare vilka grödor som ger allra högst proteinhalter.

– Vi har inriktat oss på restprodukter som mellangrödor, sockerbetsblast, utsorterad grönkål och vall. Det blir spännande att se vilka som ger högst proteinskörd, säger han.

Lönsamhet en utmaning

Dessa sorter har alla testats vid proteinfabriken, men det finns fler möjligheter.

– Teoretiskt så skulle man kunna använda gräsklippsrester från trädgårdar och anläggningar som golfbanor, men problemet är att undvika kontaminering från omgivning, till exempel från bensindrivna gräsklippare, säger Anna-Lovisa Nynäs.

För att få ut proteinfabrikens produkter på marknaden krävs engagemang från en kommersiell aktör, men tidsperspektivet kan vara relativt kort, speciellt för djurfoder.

– För livsmedel är det lite krångligare eftersom varje enskild gröda kräver ett eget tillstånd. Grönkål har vi jobbat mycket med, och eftersom det redan är ett godkänt livsmedel så skulle det kunna gå snabbare. Utmaningen är nu att få till en process som det går att få lönsamhet i, så att någon aktör vill kommersialisera processen, säger hon.