Fick lämna sina hem för att ge plats åt vattenkraften

När vattenkraften byggdes ut på 1950- och 60-talet tvingades många som bodde längs Norrlands älvar att lämna sina hem. Nu söker forskare vid Luleå tekniska universitet upp dem för att lyssna till deras berättelser – i en tid då människor åter tvingas flytta för att ge plats åt nya visioner för Norrland.

I somras genomfördes unika dykningar vid byn Njuoravuolle, som dränktes vid bygget av vattenkraftverket Messaure, som togs i drift 1963. Alla som bodde i byn tvångsinlöstes, och deras hus hamnade på botten av kraftverkets stora vattenmagasin, 20 meter under ytan.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, leder forskningsprojektet ”Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer”. De undersöker hur vattenkraftsutbyggnaden har påverkat människor längs de utbyggda älvarna. Utöver dykningarna vid Njuoravuolle intervjuar de även personer som på olika sätt drabbades av den stora vattenkraftsutbyggnaden, som skulle lösa Sveriges elbrist.

Bland de som fick lämna sina hem eller ge upp delar av sin mark är känslorna ofta ambivalenta.

– Samma person kan reflektera över både vad vattenkraften har tagit och vad vattenkraften har givit, men något som återkommer är att många upplever att de släppte sin mark för lättvindigt, säger Dag Avango.

– De känner att de borde ha gjort mer motstånd, eller åtminstone begärt mer pengar. Många upplever att de blev lurade. De berättar att det var svårt att säga emot när det kom högt utbildade jurister från en mäktig statlig organisation och förklarade att de gjorde bäst i att tacka ja till erbjudandet de fått för annars skulle de kanske inte få någonting alls.

Framöver hoppas han få möjlighet att titta närmre på avtalen som slöts: Vilka löften gavs egentligen till de som tvingades flytta, och infriades löftena? Har vattenkraften påverkat markerna så som man förutspådde från bolagens sida eller fick regleringarna mer omfattande konsekvenser än vad som förmedlades till de boende längs älvarna?

– Jag säger inte att undersökningarna som gjordes inför utbyggnaden var oseriösa, men det är inte alltid som de faktiska effekterna blir exakt så som man förutspår.

Vattenkraften lämnade djupa spår

Att utbyggnaden av vattenkraften har haft stor påverkan i lokalsamhällena längs älvarna är tydligt. Samebyar förlorade viktiga betesmarker, och i vissa bygder lever starka berättelser kvar om familjer som kördes bort från gården deras släkt brukat i generationer. Det berättas hur människor såg sina hem brännas ner till grunden av personal från vattenkraftsbolagen innan vattenmassorna släpptes på.

Att samhällen först brändes ner verkar enligt forskarna ha varit rutin. Det för att motverka att rester från husen skulle flyta iväg och riskera att förstöra kraftverket. Även vid samhället Njuoravuolle, på botten av Messauremagasinet, syns rester av brända byggnader.

Dykningarna visar hur samhället såg ut just i det ögonblick då det lades under vatten. En bro står intakt mitt i vattenmassorna, och det växer fortfarande träd på botten. Vid en husgrund står en gammal bil som lämnats kvar, och brunnen bredvid är täckt med ett trälock som är säkrat med stenar.

– Det är rörande. Trots att de visste att det var sista gången de såg den här platsen känns det som att de har ansträngt sig för att lämna gården i ett bra skick, säger Dag Avango.

Han har fått kontakt med några av de som bodde i Njuoravuolle innan byn dränktes, och kommer intervjua vissa av de tidigare invånarna. Under projektet har han även pratat med många andra som fått lämna sina hem eller ge upp mark, och också med personer som jobbade på vattenkraftsbolagen.

Gamla misstag riskerar att upprepas

Dag Avango tror att det är först nu som det fullt ut går att se de effekter som vattenkraftsutbyggnaden har haft i de berörda älvdalarna, och menar att det finns många lärdomar att dra.

– Vi lever ju i en tid när det återigen görs stora framtidsvisioner om norra Sverige kopplat till klimatomställningen, och behovet av naturresurser och förnyelsebar energi, säger han.

Han nämner som exempel gruvsatsningen i Kiruna, som tvingar människor att flytta, och den planerade utbyggnaden av Luleå hamn till följd av stålverkets expansion. Hamnens utbyggnad innebär buller över gränsvärdena för boende på närliggande Sandön, där vissa hus kommer inlösas. 

– Det verkar finnas en föreställning om att det är helt tomt här i norr, och att man kan bygga ut hur mycket som helst utan att någon påverkas. Men så fort man gör någonting är det faktiskt människor som drabbas.

Manar till eftertänksamhet

Dag Avango konstaterar att många av visionerna som fanns kopplat till vattenkraftsutbyggnaden på 1950- och 60-talet aldrig förverkligades – och det tycker han att man ska ha med sig i dagens industriprojekt, som ofta målar upp storslagna drömbilder av hur lokalsamhällena kommer växa och utvecklas.

– Jag menar inte att ifrågasätta de stora projekt som görs nu, för det tycker jag inte är min roll, utan det handlar mer om att mana till eftertänksamhet, försiktighet och ansvarstagande.

Han berättar att det till exempel fanns stora visioner kring hur vattenkraftsprojekten i Jokkmokk inte bara skulle ge energi åt Sverige utan också innebära ett långsiktigt lyft för kommunen.

– Det var många som kom till Jokkmokk och fick jobb under själva bygget av kraftverket och man trodde att de skulle bli kvar i kommunen, men vi ser i våra intervjuer att så blev det inte. I dag ger vattenkraften fortfarande en del arbetstillfällen, men det är inte särskilt många som har sin inkomst därifrån, och kommunen har inga direkta intäkter från vattenkraften.

”Vi gör inte ett bra jobb i Sverige”

Dag Avango menar att det finns mycket man skulle kunna göra för att öka lokalsamhällets inflytande vid etableringen av till exempel nya gruvor eller vindkraftsparker.

– Processerna där man ska samråda med och ersätta människor som påverkas negativt behöver bli bättre. Där gör vi inte ett bra jobb i Sverige. Det finns det gott om forskning som visar.

Han tillägger att vissa länder, till exempel Norge, har ett system som innebär att kommuner med vattenkraft får en viss återbäring på inkomsterna från kraftverken. Eftersom många som gav upp sina hem för vattenkraftsutbyggnaden i Sverige känner sig lurade borde man kanske – i de projekt som görs idag – öppna för en sådan modell, resonerar han.

– Om man hade haft ett system liknande det i Norge hade Jokkmokk kanske inte varit en av Sveriges fattigaste kommuner.

Extrakt har sökt det statliga bolaget Vattenfall, som är den största vattenkraftsproducenten i Sverige, för en kommentar kring att många som drabbades av vattenkraftsutbyggnaden känner att de blev lurade när de gav upp sin mark. En representant från företaget skriver att de inte kan kommentera olika personers upplevelser, och att enskilda fall får bedömas i domstol. Från företaget skriver man vidare att man har respekt för att det ställs frågor, men framhåller att överenskommelser har slutits med dem som påverkades av vattenkraftsutbyggnaden, och att dessa personer har kompenserats enligt avtal.