I dag är de flesta åkergrödor ettåriga, vilket innebär att de bara växer under en säsong. Kan ett flerårigt vetegräs bidra till att minska jordbrukets klimatpåverkan?

Vetegräset är inte alldeles enkelt att lokalisera. Forskaren Linda-Maria Dimitrova Mårtensson sätter sig på huk i försöksodlingen. Växtsäsongen har precis startat och de intensivt gröna plantorna är inte så mycket högre än ogräset som växer precis intill.

– Om bara ett par månader är vetegräset midjehögt. Vänta bara! Vi har också märkt att vetegräset står emot ogräs bra, även om det kanske inte ser ut som det nu, säger Linda-Maria Dimitrova Mårtensson.

Kernza är ett vetegräs som har utvecklats vid forskningsinstitutionen The Land Institute i USA. Vanligt vete är ettårigt, men vetegräset är något så ovanligt som en perenn spannmålsgröda. En perenn är flerårig, vilket gör att lantbrukaren bara sår en gång. Sedan går det att fortsätta att skörda år efter år. I dag försöksodlas grödan i ett 20-tal länder och förväntningarna på det nya vetegräset är höga.

Världens livsmedelsproduktionen orsakar stora utsläpp av växthusgaser, slukar stora mängder färskvatten och leder till övergödning. Kanske är kernza en lösning på åtminstone några av dessa problem. Om våra åkergrödor skulle vara fleråriga skulle inte jordarna behöva plöjas varje år. En flerårig gröda skulle också binda mer kol i marken och förhindra erosion. Traktorerna skulle heller inte behöva köras lika ofta, vilket skulle minska utsläppen av växthusgaser som driver klimatförändringarna.

– Perenna grödor motverkar flera av de miljöproblem som jordbruket annars bidrar till. Samtidigt förbättrar dessa grödor också jorden på åkrarna. Det beror dels på att marken är bevuxen året om och dels på att den värdefulla mullen stannar kvar i jorden, säger Linda-Maria Dimitrova Mårtensson.

Hon är forskare i växtodlingssystemens ekologi vid institutionen för biosystem och teknologi vid Sveriges lantbruksuniversitet. Här, på Lönnstorps forskningsstation i skånska Lomma, odlas kernza för sjätte året i rad. Även om det fortfarande ser lite torftigt ut ovan jord råder en helt annan aktivitet i marken. Vetegräset är känt för sina djupa och livskraftiga rötter. Det gör att vetegräset inte är lika känsligt för vädervariationer och klarar i regel både för mycket och för lite vatten. Snart är det upp till bevis.

Under två månader i sommar ska forskarna undersöka grödans torktålighet. Forskarna kommer då att placera stora tak mitt i odlingen som stänger ute det allra mesta av regnet. Försöket upprepas nästkommande sommar.

– Efter att vi utsatt våra grödor för detta elaka tilltag ska vi undersöka hur grödorna mår och vad som händer i marken. Våra resultat kan vara avgörande för hur grödan kommer att användas i Sverige och Europa, men också i resten av världen framöver, säger hon.

Den största kritiken mot kernza är att skördarna fortfarande är låga. I dagsläget ger kernza i bästa fall ett ton per hektar, medan konventionellt vete ger uppemot sju ton per hektar. Linda-Maria Dimitrova Mårtensson tycker dock att jämförelsen är fel.

– Det är inte rimligt att vi förväntar oss att en så mångsidig gröda som perennt vetegräs ska ge lika höga skördar som konventionellt vete. Det kommer den inte att göra. Däremot kan grödan hjälpa våra jordar att förbli friska och produktiva för kommande generationer.

Hon kör ner ett metallrör i marken och vrider runt. När hon drar upp jordborren igen har det ihåliga röret fyllts med jord, rötter och sten. Hon plockar upp lite av jorden och knådar mellan fingertopparna. Snabbt bildas en liten korv, ett tydligt tecken på lerig jord.

– Jag är en jordnörd, jag älskar jord. När jag ser hur mycket som byggs här i Skåne, mitt på Sveriges bördigaste jordar, är det nästan så att jag börjar gråta. Marken är livsviktig, men i dag tar vi den för givet, säger hon.

Långtradare och personbilar dundrar på motorvägen en bit bort. Ett och annat flygplan har också vägarna förbi. Lomma ligger bara en kvart från Malmö. På sikt hoppas hon på ett paradigmskifte inom jordbruket, där vi slutar stirra oss blinda på enbart avkastning.

På Lönnstorps forskningsstation finns stora försöksytor. Mitt emot kernzaodlingen testar man att samodla grödor med äppelträd och buskar, som ett sätt att gynna den biologiska mångfalden i området. Här samsas forskare från en rad olika lärosäten. Ett forskarlag från Umeå universitet är i full fart med att skruva ihop odlingsbänkar som ska användas för att studera frötillväxt. En hög mast tillhör Lunds universitet och används för att undersöka vegetationens färg.

I kernzaodlingen studeras allt från kvävefixering till mykorrhizasvampar. Forskarna har också märkt att vetegräset tycks klara sig bra utan bekämpningsmedel och med endast lite gödning, särskilt när vetegräset samodlas med baljväxten lusern.

Förutom kärnor, som vi kan äta, har vetegräset också så pass näringsrika blad att de kan användas som djurfoder. I USA används kärnorna redan i allt från pasta till frukostflingor. Själv har Linda-Maria Dimitrova Mårtensson testat öl, bröd och tabbouleh på kernza.

– Vete smakar egentligen ingenting, men kernza är jättegott. Det har en mjukt nötaktig smak, säger hon.

Att odla ettåriga grödor i stället för fleråriga har stämplats som jordbrukshistoriens allra största misstag. Kanske går det att råda bot på allt från bristande lönsamhet, till koldioxidutsläpp och överanvändning av kemikalier genom att byta fokus. Ett växande antal forskare experimenterar nu med att utveckla en lång rad fleråriga grödor, av allt från ris till ärtor, sojabönor och solrosfrö. I Kina har man redan tagit fram perennt ris som kan sitta kvar i marken år efter år – och som nästan ger lika stora skördar som ettårigt ris.

Det kallas ibland för den perenna revolutionen. Kanske kommer en betydande del av våra åkrar att bestå av fleråriga grödor i framtiden. Själv pratar Linda-Maria Dimitrova Mårtensson ogärna om en revolution.

– Fortfarande krävs mer forskning, men perenna åkergrödor har definitivt potential, säger hon.

Anueller, bienner och perenner

Anueller: Ettåriga växter. Spannmål som vete, ris och majs är ettåriga. De har gemensamt att de gror, blommar, sätter frukt och dör inom loppet av ett år.
Bienner: Tvååriga växter. Dessa behöver två år för att utvecklas normalt. Under första året lägger plantan allt krut på själva roten. År två sätter den frukt och dör.
Perenner: Fleråriga växter. Fruktträd, bärbuskar och blommor är ofta fleråriga. De sätter i regel frukt varje år och kan leva länge. Kanske står åkergrödorna näst på tur?


Anna Liljemalm text
Linn Bergbrant foto

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.