Det mesta vi tror oss veta om utrotning baseras på hur det ser ut för däggdjur och fåglar, men de representerar bara en bråkdel av vår biologiska mångfald, enligt en av forskarna bakom WWF:s Living Planet Report.

– Vi känner till nära 600 växtarter som har dött ut under de senaste 250 åren men vi vet också att det är en underskattning. Det beror delvis på otillräcklig kunskap om den biologiska mångfalden i många delar av världen. I relativt outforskade delar av världen, till exempel tropikerna i Afrika eller Nya Guinea, hinner arter dö ut innan vi ens hittat eller hunnit beskriva dem som arter. Det är områden som vi vet har hög artrikedom och där vi fortfarande hittar många nya arter, säger Aelys Humphreys vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, som också medverkar i WWF:s Living Planet Report.

De hundratals växter som har dött ut under de senaste 250 åren innefattar bara de som helt har dött ut globalt, det vill säga de som inte finns någonstans i världen längre. Men växter dör ut lokalt också. Det betyder till exempel att det finns växter som har dött ut i Sverige men att arten kanske lever vidare någon annanstans.

– Den lokala utrotningen av växter är det ingen som har tittat på systematiskt men studier på lokal utrotning av fåglar och däggdjur tyder på att utrotningshastigheten på lokal nivå är mycket, mycket hög, säger Aelys Humphreys i ett pressmeddelande.

I framtiden hoppas hon kunna forska om den lokala utrotningen av växter mer systematiskt än vad som har gjorts tidigare, för att ta reda på vilka växter som har utrotats även på lokal nivå. Men också för att ta reda på orsakerna till utrotningen, och dess konsekvenserna.