För att det globala klimatarbetet i till exempel EU och FN ska vara framgångsrikt måste det uppfattas som legitimt. I en ny studie undersöker forskaren Lisa Dellmuth hur förtroendet för det internationella klimatarbetet ser ut inom olika grupper.

Det internationella klimatmötet COP28 har avslutats efter nästan två veckors förhandlingar. Utfasningen av fossila bränslen har varit en omdiskuterad fråga under mötet, som hölls i oljenationen Dubai. På övertid enades länderna till slut om formuleringen att världen ska ”röra sig bort från fossila bränslen” vilket både har beskrivits som ett genombrott och som en besvikelse. I och med skrivelsen nämns för första gången utfasningen av fossila bränslen i Parisavtalet. Samtidigt uppfattar många formuleringen som alldeles för svag.

Lisa Dellmuth
Lisa Dellmuth, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet.

Efter COP28 har det också riktats kritik mot formuleringarna som handlar om att hitta former för en rättvis finansiering av klimatomställningen. Lisa Dellmuth, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, tror att det behövs mer diskussion om hur olika grupper, baserat på till exempel inkomst, kön och etnicitet påverkas av arbetet mot minskade utsläpp. Dessutom ser hon att de satsningar som görs för att stötta grupper som är särskilt utsatta av klimatförändringarna är otillräckliga.

Om vissa grupper av människor gynnas mindre än andra av det internationella klimatarbetet kan det påverka synen på institutionerna och i förlängningen deras möjlighet att fungera effektivt, förklarar hon. För att vi som mänsklighet ska klara att motverka klimatförändringarna och möta riskerna de innebär måste världens länder samarbeta och hitta lösningar. Därför har de globala institutionerna en viktig roll i klimatarbetet, men för att arbetet ska gå framåt måste institutionerna uppfattas som legitima.  

− Om det växer fram en misstro mot den globala klimatpolitiken minskar det chanserna att olika länders regeringar engagerar sig för att hitta ambitiösa lösningar. I värsta fall kan det leda till att länder helt väljer att lämna de internationella samarbetena, vilket gör det svårare att bemöta gränsöverskridande klimatrisker.

Lägre förtroende bland låginkomstgrupper?

I ett nytt forskningsprojekt ska Lisa Dellmuth undersöka om synen på det globala klimatarbetet ser olika ut inom olika grupper. Den övergripande tesen är att förtroendet är lägre inom låginkomstgrupper eftersom de systematiskt gynnas mindre än andra grupper av den klimatpolitik som just nu förs. Det kan dock finnas fall där sårbara grupper tappar tilltron till sina nationella regeringar och i stället stödjer internationella aktörer, förklarar Lisa Dellmuth.

Hon beskriver det som att mycket talar för att personer med låg inkomst har särskilt lågt förtroende för klimatpolitiken, men menar att detta behöver studeras vidare. Samtidigt ska hon, i den nya studien, också se om synen på den globala klimatpolitiken påverkas av kön och etnicitet.

− Vi vet till exempel att klimatanpassningar ofta tar större hänsyn till mäns intressen och behov än kvinnors. Jag kommer att undersöka hur social ojämlikhet påverkar hur olika grupper upplever klimatanpassning och därmed utvecklar olika uppfattningar av den internationella klimatpolitiken.

Enkäter i fyra länder

För att se om det stämmer att förtroendet för klimatpolitiken är svagare inom vissa grupper ska Lisa Dellmuth samköra uppgifter från olika databaser i runt 60 länder. Hon ska också utföra egna enkäter i fyra länder för att testa om en förändring av klimatarbetets inriktning kan få de internationella institutionerna att uppfattas som mer legitima. Enkätstudierna ska göras i Tyskland, Indien, Filipinerna och USA. Frågorna kommer handla om attityder gentemot en rad politiska institutioner och om lösningar för klimatet.

Genom sin forskning hoppas hon kunna öka kunskapen om hur förtroendet för det globala klimatarbetet ser ut inom olika grupper, och visa hur man kanske kan öka stödet för politiken genom satsningar som inkluderar fler.

− Det skulle kunna öppna för ett mer effektivt genomförande av den globala klimatpolitiken.


Charlie Olofssontext

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Rafael Ospino skriver:

    Tesen att förtroendet är lägre inom låginkomstgrupper är nog inte helt ogrundad. När dessa läser om hur människor från all världens länder flyger med privatjet till klimatmöten undrar de kanske varför de skall ha dåligt samvete när de bor fem personer i en tvårummare, inte har råd med bil och kanske sällan äter rött kött…
    Medan det välbeställda pensionärsparet i den färdigbetalda mexitegelvillan på 250 kvadratmeter har fått statligt bidrag för att kunna köpa den Polestar 2 som gett upphov till 40 ton koldioxidekvivalenter redan innan den rullat en enda mil och dessutom kan flyga till Maldiverna när de tycker det är för kallt för att åka till huset på solkusten. Jag saknar en djuplodande studie av klimatavtryck för olika inkomstgrupper. Det skulle inte förvåna mig om det skiljer med mer än en faktor 20.
    Personen i tvårummaren har ett klimatavtryck under 2 ton per år. En enda resa till Maldiverna kan ge upphov till 3 ton…
    Jag har gjort klimatberäkningar för två personer i bekantskapskretsen som svarar mot de beskrivna exemplen. Den ena låg på 1,9 ton, den andra på 30,2 ton. Och då var det inga extremfall jag jämförde, utan förmodligen sådana som ingår i de flesta av våra bekantskapskretsar. Frågan är vem som känner sig mest motiverad att minska sitt klimatavtryck och vem som har den största potentialen?

  • Dag Lindgren skriver:

    Det demokratiska systemet kommer alltid utnyttja och förstärka misstroendet och därför leda till mindre effektiva åtgärder för att gagna framtida klimat. Så demokratin är det största hotet mot klimatet.

    • Fredrik Bruno skriver:

      Tyvärr är det nog befolkningen, Europas bönder likaväl som Kinas, som kommer att få klimatambitionerna att haverera. Främsta ambitionen för Xi Jinping är att behålla kontrollen, så han kan inte ta risken att Kinas bönder följer sina europeiska kollegor i spåren. Kina är den största utsläpparen, icke-OECD-länder står för 2/3 av de totala utsläppen idag (kolla får du se) och det är bara OECD-länderna som har lyckats att bromsa ökningen av sina utsläpp. Men alla länder fortsätter med utsläppen i mer eller mindre stor omfattning, så det är bara en tidsfråga innan han med eldgaffeln tar över sitt nya territorium. Some like it hot.