Stadsplanering som ger plats för variation

Offentliga miljöer är inte alltid utformade för alla. Forskaren Mo Sarraf pekar på vikten av att ta vara på erfarenheter från personer med autism för att skapa mer inkluderande städer. En särskilt utmanande miljö är kollektivtrafiken, där enkla åtgärder kan få stor betydelse.

För personer med autism kan det vara utmattande att vistas i offentliga miljöer med många intryck. Höga ljud, blinkande lampor och trängsel kan innebära att man undviker vissa platser.

– Arkitekter och stadsplanerare har stora möjligheter att förbättra livet för den här gruppen. Att kunna röra sig i offentliga miljöer möjliggör ett socialt och självständigt liv, säger Mo Sarraf, forskare inom stadsplanering och design vid Rise Research Institutes of Sweden.

Hans forskning knyter an till en bredare debatt om rumslig rättvisa, och olika gruppers tillgång till det offentliga rummet.

– Den feministiska rörelsen var tidigt ute och lyfte kvinnors möjligheter att ta plats. På senare tid har vi också börjat prata mer om barns rätt till staden, men förutsättningarna för personer med autism har hittills inte lyfts på samma sätt.

Oförutsägbar kollektivtrafik

Mo Sarraf leder ett forskningsprojekt som tittar närmre på utmaningar och lösningar i kollektivtrafiken.

– Det är ofta många intryck på bussar och tåg, som ljud och lukter. Dessutom finns inslag av oförutsägbarhet vilket många kan tycka är väldigt besvärligt. Bussen kan till exempel bli så sen att och man missar ett byte, och det kan bli jättejobbigt.

Att öka förutsägbarheten i kollektivtrafiken skulle vara till stor hjälp, menar Mo Sarraf.

– Företag som driver kollektivtrafik skulle till exempel kunna bli bättre på att informera och hjälpa passagerare vid oväntade händelser.

Många av de problem som personer med autism upplever i kollektivtrafiken skulle kunna åtgärdas genom ganska enkla utbildningsinsatser tror Mo Sarraf.

– Det behövs utbildning för personalen men också för medpassagerarna. Kollektivtrafikbolagen skulle till exempel kunna ha informationskampanjer där de uppmärksammar att inte prata i telefonen med högtalarfunktionen på, och att man tar av sig sin ryggsäck när man går på, så att den inte krockar in i andra.

Något annat som han tycker att kollektivtrafikbolagen skulle kunna överväga är möjligheten att införa tysta zoner, i linje med de tysta kupéer som finns på vissa tåg.

Saknas forskningsbaserad kunskap

Mo Sarraf ser det som en rättvisefråga att väga in behoven hos personer med autism när man designar olika miljöer. Han konstaterar att möjligheterna för gruppen att delta i samhället i stor utsträckning styrs av utformningen av skolor, arbetsplatser, sjukhus, gator och torg.

– Utgångspunkten för min forskning är att ett funktionshinder inte är något inneboende i dig som individ utan något som uppstår i relation till en omgivning anpassad efter en norm där du inte är inkluderad.

Han använder begreppet ”neurodiversitet”, som fångar och synliggör att vi människor och våra hjärnor inte fungerar likadant utan att det finns en variation.

Han upplever att arkitekter och stadsplanerare visserligen har stor förståelse för att olika gruppers behov behöver vägas in vid utformningen av offentliga miljöer.

– Det finns en ganska lång tradition av att jobba med frågorna, men det jag hör från arkitekter och stadsplanerare är att det saknas forskningsbaserad kunskap om vad detta egentligen innebär i ett neurodiversitetsperspektiv. Vi vet inte tillräckligt mycket om vilka problem personer med exempelvis autism upplever, och vad som kan göras för att underlätta. Det är den luckan jag vill vara med och fylla.

Alldeles nyligen beviljades han medel för ett nytt forskningsprojekt som har som mål att förbättra kollektivtrafiken för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han förklarar att kollektivtrafiken är fullständigt överväldigande för många av dessa barn, och när de inte kan åka kollektivt måste deras föräldrar skjutsa, vilket är negativt både ut miljöperspektiv och för barnens möjligheter till självständighet.

”Många åtgärder uppskattas av de flesta”

Vid sidan av forskningsprojekten som fokuserar på kollektivtrafiken deltar Mo Sarraf även i ett projekt vid Rise som ska ge förslag på hur erfarenheter och behov hos personer med autism bättre kan lyftas in som ett perspektiv i stadsplaneringen.

– Kommuner, regioner och arkitektbyråer behöver identifiera vad det innebär att ha ett neurodiversitetsperspektiv, och lyfta fram det i sina policys, så att det finns med från början i alla nya projekt.

– Att det här perspektivet lyfts är så klart särskilt viktigt för personer med autism, men många åtgärder tror jag faktiskt skulle uppskattas av de flesta, som det här med att inte prata med högtalartelefon på bussen.