Så vände regionen motståndet mot vindkraft

I tyska Rhein-Hunsrück blomstrar landsbygden med hjälp av vindkraft. Tack vare lukrativa arrendeavtal med vindkraftsbolagen har den glest befolkade regionen vänt en negativ utveckling – och fått vindkraftsmotståndet att byta sida.

Det finns många vackra kullar i Rhein-Hunsrück böljande landskap. Men den som Bertram Fleck kliver upp på den här dagen har ingenting att göra med den uråldriga högplatå som annars präglar omgivningarna.

Nej, just den här höjden består av sopor. Men det spelar mindre roll. Utsikten från den gamla deponin är densamma som om man hade följt någon av de många vandringsleder som korsar de nu höstgula skogarna: Vindkraft. Överallt vindkraft.

– Ser ni där borta! Det är den största vindturbinen i Tyskland. Den har en kapacitet på 13 miljoner kilowattimmar per år. Tänk er, det första vindkraftverket som byggdes här 1995 kunde bara producera 700 000 kilowattimmar per år. Det går inte att jämföra, säger Bertram Fleck.

Bertram Fleck är 73 år och kristdemokratisk politiker. Mellan 1989 och 2015 var han regionråd i Rhein-Hunsrück, ett glest befolkat område i västra Tyskland, inklämt mellan floderna Mosel och Rhen. Drygt 100 000 invånare bor här, utspridda i 137 små byar och samhällen, varav de flesta med under 500 invånare.

Kommunal mark arrenderas ut

Länge var Rhein-Hunsrück en fattig region som led av hög arbetslöshet, skenande skulder och utflyttning. Bertram Fleck var med om att vända den utvecklingen genom en massiv satsning på förnyelsebar energi. Medan resten av Tyskland fortsatte att fördjupa sitt beroende av fossila bränslen blev vindkraften en ny slags basindustri för Rhein-Hunsrück.

Genom att arrendera ut kommunal mark åt vindkraftsbolagen kan kommunerna ta ut en avgift för de vindkraftsverk som byggs här. Avtalen kan se olika ut, men i huvudsak gäller att ju mer energi ett vindkraftverk producerar, desto högre blir intäkterna till kommunen. I dag har Rhein-Hunsrück en sammanlagd inkomst från vindkraften på över 80 miljoner kronor årligen.

– Vart ni än tittar se ni vindkraft. I början var det en del som motsatte sig utvecklingen, det är normalt. Men nu hörs inte motståndet längre, säger Bertram Fleck.

Den ekonomiska faktorn är en av anledningarna till att omställningen har lyckats. Småskaligheten är en annan, menar flera av de som Extrakt talar med. Rhein-Hunsrück ligger i förbundslandet Rheinland-Pfalz, där inte bara städerna utan även byarna utgör självständiga kommuner. Förändring hänger här på enskilda individer; eldsjälar som väljer att kandidera till borgmästare eller andra, oavlönade politiska poster. De har sedan ett överskådligt antal invånare att övertyga. Volker Wichter, borgmästare i Neuerkirch, en by med 314 invånare, kallar påverkansdynamiken i ett litet samhälle för ”bygnistan”.

– Om en går med följer de andra efter, säger han.

Subventionerade anslutningskostnader

Tillsammans med ett kommunråd på sex medlemmar styr Volker Wichter bland annat över Neuerkirchs budget.

Tidigare bestod den främst av skatteintäkter från de invånare i byn som hade jobb, samt ett mindre antal företag. Några större satsningar i det alltmer insomnade samhället med sina korsvirkeshus medgavs inte.

När möjligheten uppstod att arrendera ut kommunal mark för nio vindkraftverk krävdes ingen större pedagogisk insats för att få folk att förstå vad det skulle innebära för byns finanser.

– Tidigare var vi panka. Nu får vi in 257 000 euro (cirka 2,8 miljoner kronor) om året från vindkraften, säger Volker Wichter.

Med pengarna har Neuerkirch tillsammans med grannkommunen Külz kunnat bygga ett närvärmeverk. Det drivs med träflis från skogsbruket, men också med energin från ett större solvärmefält. Külz och Neuerkirch har dessutom subventionerat invånarnas anslutningskostnader till det nya nätet – cirka 40 000 kronor per hushåll. Och byarnas koldioxidutsläpp har gått från 1270 ton per år till 85 ton per år. 

– Vi har blivit en föregångskommun inte bara i Rheinland-Pfalz utan i hela Tyskland, säger Volker Wichter.

Investerat i turistnäringen

Andra kommuner i regionen har använt vindkraftsintäkterna för investeringar i turistnäringen. Som i Mörsdorf, en by med cirka 600 invånare, där en hängbro över en ravin nu inbringar över 7 miljoner kronor årligen bara i parkeringsavgifter.

Det är nästan tio gånger mer än kommunens budget innan de första vindkraftverken restes i utkanten av byn 2014.

– Med de pengarna ökar handlingsutrymmet, säger Ingo Börsch som driver en träsvarv längs huvudgatan.

Det var han som väckte idén till den populära hängbron. Nu kan Mörsdorf bygga ut sin förskola och fortsätta driva en egen byskola, samt erbjuda alla barn och pensionärer gratis lunch i kommunhuset.

Dessutom har det skapats 35 nya arbetsplatser.

– Här finns folk, restauranger och affärer. Det är helt annorlunda än tidigare, säger Svenja Liesenfeld som jobbar med att sälja vin och våfflor till de många turisterna på väg till eller från bron.

Förenklad bild av vad motståndet beror på

Simon Haikola är universitetslektor på Linköpings universitet och forskar på samhällets inställning till bland annat vindkraft. Enligt honom kan en ersättningsmodell som gör att samhället ser tydliga vinster med vindkraften, som i Rhein-Hunsrück, vara ett sätt för att överbrygga det motstånd som utvecklats till vindkraft i Sverige.

– Att hitta en vettig ersättningsmodell tror jag är den enda framkomliga vägen, säger han.

Enligt Simon Haikola har det svenska vindkraftsmotståndet de senaste sju åren utvecklats i en riktning som överraskat forskarna. Bland annat har det institutionaliserats i den internationellt sett relativt unika möjligheten som svenska kommuner har att stoppa planerad utbyggnad genom att lägga in sitt veto.

– När vi började studera motståndet var det väldigt fragmentiserat och lokalt. Då trodde vi inte att det skulle få så stort genomslag. I stället blev det tvärtom. I dag utgör det en enhetlig rörelse som inte bara säger nej till vindkraft lokalt, utan mer generellt, säger Simon Haikola.

Han anser att forskningens försök att förstå motståndet länge varit för endimensionellt och framför allt handlat om det som kallas social acceptance.

– Det har gett en ganska förenklad bild av vad motstånd beror på och går i princip ut på att människor är vilseledda och att deras motstånd är ett problematiskt hinder som kan undanröjas med demokratiska processer.

Rättvis omställning en rättvis omställning

I stället måste vindkraftmotståndet förstås som något djupare än enkla och reflexmässiga not in my backyard-reaktioner. Snarare bör det studeras som ett eget sätt att se på miljön.

– Vindkraftmotståndet handlar ofta också om att värna miljön men på ett helt annat sätt än vad man på nationell politisk nivå har föreställt sig tidigare. En nyckelterm för att förstå detta är ”rättvis omställning”. Det är något som tidigare studerats främst på global nivå. Men det går också att studera inom ett lands gränser för att förstå motståndet i rika länder, säger Simon Haikola.

Haikola arbetar just nu på en vetenskaplig artikel om utvecklingen av det svenska vindkraftsmotståndet sedan 2009, då det kommunala vetot infördes. Därefter hoppas han kunna fördjupa sig i ett par specifika platser för att studera motståndet på ett mer nära håll.

– Vi kommer också titta på kommuner som har mycket vindkraft för att se vad de har gjort för att lyckas med det, säger Simon Haikola.

Ett skyltfönster för tysk energiomställning

För att uppnå sina klimatmål ska Tyskland fram till 2032 avsätta 2 procent av sin yta till vindkraftsutbyggnaden. Dit är det ännu långt kvar. Hittills har endast 0,8 procent avsatts. Rhein-Hunsrück ligger däremot med sina 278 turbiner på 4 procent. Vilket gör regionen till en av de vindkraftstätaste områdena i landet.

– Vi bemödar oss med att återföra intäkterna från vindkraften till samhället på ett socialt rättvist sätt. Det är nyckeln, säger Frank-Michael Uhle, klimatskyddschef i regionen, om hur invånarna i Rhein-Hunsrück kommit att acceptera vindkraften.

I takt med att energikrisen tagit ett allt stadigare grepp om Tyskland har regionen också blivit ett skyltfönster för tysk energiomställning – så som den hade kunnat se ut.

Journalister och forskare strömmar i dag till Rhein-Hunsrück.

– Jag skulle kunna vara skadeglad. Men det är jag inte. I stället tycker jag det är synd att vi inte var fler som hade de här tankarna då för 20 år sedan, säger Bertram Fleck.