Så kan ödehusen lösa bostadsbristen på landsbygden

Liten variation i bostadsutbudet på landsbygden kan göra det svårt för många att bo kvar, trots att de vill. Hur kan man skapa bostäder som även passar det lilla hushållet, så att fler kan bo kvar? Arkitekter arbetar tillsammans med fastighetsbolag och kommun för att göra landsbygden till en plats som passar fler.   

Fyra mil norr om Boden ligger Gunnarsbyn. Här finns ett aktivt kultur- och föreningsliv, skola, lanthandel och ett brett friluftsliv. Efterfrågan på bostäder i byn är hög enligt Bodens kommun.

Situationen i Gunnarsbyn är inte unik. På många orter i landet är bristen på variation i bostadsutbudet ett problem. I Gunnarsbyn är en stor del av bostäderna småhus med äganderätt. De personer som vill ha en mindre och billigare bostad, som unga vuxna, äldre eller par som flyttar isär, kan därför ha svårt att bo kvar. Samtidigt står många hus i byn helt öde.

Anna Sundman, arkitekt på Svenska arkitekturinstitutet, har kartlagt ödehusen i området. Mitt i byn finns flera stora byggnader, som tidigare haft centrala funktioner, så som kafé, asylboende, olika mottagningar eller fritidshem. I dag används de här byggnaderna i princip inte alls.

–  Om människor gick efter sina drömmar och vilja skulle landsbygden ha kvar sin befolkning. Bland de personer i Gunnarsbyn som vi har pratat med är det många som vill bo kvar, men de behöver flytta för att kunna bo mindre.

I projektet Rebo – Användardriven bostadsutveckling i befintliga hus undersöker Anna Sundman tillsammans med sina kollegor, det lokala fastighetsbolaget Råek och Bodens kommun alternativ på bostäder som kan möta invånarnas behov och skapa möjligheter för dem som vill bo kvar. Målet är att fram till 2030 skapa 30 nya bostäder i Gunnarsbyn.

–  Sverige har historiskt fokuserat på storskaliga lösningar. Vi har arbetat med stora system som ska passa hela Sverige, men nu går vi in i det småskaliga och undersöker hur det kan komplettera rådande system. När Sverige utvecklades under 1900-talet ville vi bort från det som kallades Lort-Sverige. Högre standard har likställts med att bo större och luftigare, men nu ser vi att det är dags att tänka om. Vi ska fortfarande ha fokus på boendekvalitet men vi behöver väga in andra parametrar som planetära resurser.

Viktigt med social gemenskap

Anna Sundman och hennes kollegor har undersökt hur de olika ödehusen kan byggas om. De tror på en bostadstyp som de kallar delningsarkitektur, eller delningsbostäder. Här delar hyresgästerna ytor som kök, vardagsrum och tvättstuga, medan sovrum och badrum är enskilda.

Skillnaden från mer traditionella kollektiv är att hyresgästerna får enskilda kontrakt, och att hyresvärden inte är en privatperson utan ett fastighetsbolag. Fördelarna som arkitekterna lyfter fram är den gemenskap som bostäderna möjliggör, och att det är mer ekonomiskt fördelaktigt när fler betalar för husets underhåll.

– Den sociala biten är viktig för att skapa en långsiktighet på landsbygden. Det är också viktigt för de som flyttar in till ett samhälle. På det här sättet kommer de in i den sociala gemenskapen. Det skapar en positiv kraft för både unga och äldre. 

Ödehusen först

Den stora utmaningen som Anna Sundman ser med projektet är hur detta kan blir en självklar del i en kommuns bostadsförsörjningsplan. För att kommuner som Boden ska lyckas med en hållbar stadsutveckling så går det enligt henne inte att enbart utgå från exempelvis företagsetablering och att bygga arbetarbostäder efter behov.

– Mitt råd är att vara noga med de resurser som man har, genom att exempelvis ta hand om ödehusen först. Det är bättre än att satsa på att bygga nya stora hus, även om de är energieffektiva hus, säger hon.

Enligt Anna Sundman är det också en säkrare investering, eftersom de matchar faktiska behov i stället för att planera och bygga efter olika prognoser över antalet invånare. Genom att fokusera på de resurser som finns behöver kommuner inte bygga lika mycket eller sälja av mark.

Identifiera behov

Hon poängterar att en viktig del i arbetet är att det behövs en mellanpart, så som en förening eller liknande, som kan samla individer och identifiera behov. En sådan mellanpart kan också ta hänsyn till de behov som finns i en specifik ort och ha kraft att omsätta behoven i lösningar och aktiviteter.

–   Genom att använda de fastigheter som redan finns och arbeta tillsammans med invånarna på plats, kan kommuner möta de behov som i dag kan vara svåra att nå så som bostadspolitiken ser ut. Jag tror att det inte bara är i Gunnarsbyn som det finns intresse, det här sättet att arbeta med befintlig arkitektur och gamla hus kan appliceras på många platser i landet.