Radioaktivt avfall riskerar läcka från tyskt slutförvar

Tyskland måste tömma ett slutförvar för radioaktivt avfall. Det som en gång sågs som en säker plats för tusentals år framåt blev en hotande miljökatastrof. Nu är frågan om bärgningen av avfallet i saltgruvan Asse II alls går att genomföra.

Det finns många saltgruvor i Tyskland, men få har tagit plats i det allmänna medvetandet på samma sätt som Asse II. Så kallas det gruvschakt som bröts 1906 i den skogiga höjdryggen Asse i förbundslandet Niedersachsen, sydost om staden Wolfenbüttel. Efter att gruvdriften upphört lagrades här mellan 1967 och 1978 uppemot 47 000 kubikmeter radioaktivt avfall.

Slarviga och ofullständiga förteckningar – myndigheterna kallar de till och med ”kaotiska” – visar på metallskrot, slam och byggrester. Men också kärnbränsle som uran och plutonium.

Till en början var Asse II tänkt som en forskningsanläggning för framtida hantering av avfallet från tyska kärnreaktorer. Men med åren fick gruvan alltmer karaktären av ett slutförvar utan tillstånd. Att det skulle ha funnits en avsikt att så småningom flytta avfallet går i alla fall inte att se, särskilt inte med tanke på hur tunnorna tippades in i hålrummen de sista åren.

Detta medger numera även landets myndigheter.

– Det var en forskningsgruva. Men det fanns ingen strategi för att få ut avfallet därifrån. Så rent faktiskt var det ett slutförvar, säger Dagmar Dehmer, kommunikationschef för den tyska myndigheten för slutförvar, BGE, som ansvarar för Asse II.

I tolv gruvkammare drygt 700 meter under jordytan, samt i ytterligare en på drygt 500 meters djup, ligger därför än idag 126 000 fat, de flesta med svagt- och medelaktivt avfall från västtyska atomkraftverk.

Så hade historien kunnat sluta. Om det inte hade visat sig att platsen inte håller måttet för att skydda omgivningen från avfallet så länge som det krävs. Decennier av gruvdrift har gjort berget instabilt. Och över 10 000 liter saltlake sipprar varje dag ner genom hålrummen. Saltlösningen hotar att översvämma kamrarna med det radioaktiva avfallet och göra så att tunnorna som är av enkel standard rostar och vittrar sönder.

Flera av dem är av allt att döma redan i dåligt skick. Hur dåligt är det ingen som vet. Sättningar i berget försvårar åtkomsten. Och för att hindra att gruvan rasar igen har flera av gångarna fyllts med salt och en särskild sorts saltbetong.

2008 briserade nyheten om kontaminerat saltvatten som samlats i gruvgångarna. Radioaktiviteten i pölarna överskred i vissa fall gränsvärdet med elva gånger och innehöll även rester av ämnet plutonium.

– Det här är ett av de största problemfallen vi har i Europa, konstaterade den socialdemokratiska partiledaren och före detta miljöministern Sigmar Gabriel i samband med en parlamentarisk utredning 2010.

Tre år senare beslutade den tyska förbundsdagen att Asse II måste stängas och tömmas på allt avfall. En uppgift som ännu inte fått någon lösning. Tidigast 2033 räknar myndigheten för slutförvar, BGE, med att den komplicerade, dyra och farliga processen att bärga tunnorna kan börja.

Om den går att genomföra över huvud taget.

Heike Wiegel suckar. Från hennes tomt i Remlingen, en by med 1200 invånare, går det att se den skogiga höjden som reser sig blygsamma 234 meter över havet.

– Redan innan avfallet började lagras fanns det forskare som var kritiska. Men det ignorerades. I decennier upprepades mantrat att Asse II förblir stabilt och torrt. Men man visste mycket väl vad som kunde gå fel, säger hon.

Mer transparens och högre säkerhet

2003 grundade Heike Wiegel medborgarinitiativet Aufpassen tillsammans med andra aktivister. Föreningen har bland annat krävt mer transparens, högre säkerhet kring anläggningen och har även medverkat till att gruvan sedan 2009 omfattas av de stränga lagarna i den tyska atomrätten.

– Innan dess var det bara gruvlagen som gällde. Den är mindre sträng, säger Heike Wiegel.

Engagemanget har också handlat om att ge befolkningen i byarna en röst i frågan om var avfallet ska förvaras när det kommit ovan jord. Något som har varit lättare sagt än gjort. Två formellt tillsatta samrådsgrupper, i den första medverkade Heike Wiegel själv, skulle ge invånarna inflytande.

Ytterligare en grupp bestående av oberoende forskare bildades för att följa arbetet ur ett vetenskapligt perspektiv. De har varnat för fallgropar och tagit fram förslag för att snabba upp bärgningen. I alla tre fallen har samarbetet med myndigheterna så småningom brutit samman.

– Förhoppningen var att vi gemensamt, på lika villkor, skulle pröva alla alternativ och hitta lösningar som alla kunde leva med. Men man har inte lyssnat på vår kritik och våra förslag, säger Heike Wiegel.

Frank Hoffmann, som är promoverad processingenjör, var en av dem som ingick i gruppen av oberoende experter. Vid sin sida hade han även en kemist, en geolog, en fysiker och en hydrolog. Till en början var dialogen med myndigheterna god. Men efterhand upplevde Frank Hoffmann att både experternas och samrådsgruppens funktion degraderas till att vinka fram besluten som fattas på slutförvarsmyndigheten, och därmed lugna befolkningen.

– Men jag kände mig aldrig lugnad, säger Frank Hoffmann.

Enligt den första prognosen skulle gruvan vara tömd till 2020, säger han. Fem år senare har inte ens det nya schakt som BGE vill använda för att genomföra bärgningen börjat grävas.

– Så som de arbetar nu kommer de inte att få ut ett enda fat, säger Frank Hoffmann.

Och ju längre det dröjer, desto svårare blir det. Det visade sig med all tydlighet förra året. För att hindra att gruvkamrarna svämmas över med saltvatten samlar man sedan 1990-talet upp 12 kubikmeter saltlake om dagen.

Men under början av 2024 sinade tillströmningen. Vattnet hade hittat en annan väg i berget och nu inleddes det febrila arbetet att ta reda på vart.

Ett fruktat scenario

Om myndigheterna förlorar kontrollen över flödet måste de för eller senare överge planen på att tömma gruvan. Då övergår man till en nödfallsplan: Att pumpa gruvan full med en lösning av magnesiumklorid.

– Det har den fördelen att det inte löser upp stensalt. Och åtminstone under en tid försvårar för radionuklider att lösas upp ifall de skulle pressas ut ur berget, säger Dagmar Dehmer på BGE.

Detta är scenariot som alla fruktar. Avfallet i Asse II ligger långt under jordytan, och även långt under grundvattennivån. Men trycket från omkringliggande berg gör att den sadel-liknande formation som saltstenen utgör långsamt pressas uppåt.

Det tar tid, men någon gång kommer det som dumpades i Asses djup att nå jordytan.

– Det kommer att ta 10 000 år till 100 000 år, säger Dagmar Dehmer och förklarar hur nödfallsplanen också innefattar konstruktioner som ska täta berget.

– Det ska göra tiden det tar för kontaminerat vatten att pressas uppåt ska förlängas ytterligare. Det är målet. Och vid det laget har mycket av radioaktiviteten klingat av.

Det är en beskrivning som inte övertygar Frank Hoffmann och Heike Wiegel. De talar om faran för gasbildningar. När faten rostar sönder finns risken för att radioaktiv gas tränger upp till ytan långt tidigare än BGE:s prognoser.

Men än så länge är planen på att tömma gruvan intakt. Enligt BGE har saltvattnet nämligen kunnat spåras igen och samlas nu upp på olika platser djupare ner i berget. Situationen det senaste året har dock visat hur skört projektet med en bärgning är.

– Jag tror att vi inom de kommande fem till tio åren kommer närma oss frågan om vi verkligen kommer att genomföra det, säger Dagmar Dehmer.

Men problemet med Asse II är inte löst även med en lyckad och säker bärgning. För var ska 126 000 sönderrostade fat med radioaktivt avfall lagras efter det?

Avfallet inte i skick att transportera

I Tyskland finns just nu bara ett tillståndsgivet slutförvar för svagt- och mellanaktivt avfall. Det är inte färdigställt ännu. Dessutom är det redan reserverat för avfall från annat håll.

Något slutförvar för högaktivt avfall är heller inte i sikte. Sökandet efter en lämplig plats skulle ursprungligen vara klart till 2031. Nu dröjer det troligen till 2074, enligt en myndighetsrapport från 2024.

Uttjänat kärnbränsle och annat radioaktivt avfall väntar under tiden på 16 olika mellanlager runt om i Tyskland. Ytterligare ett planeras för avfallet från Asse II på en bördig åker bara 200 meter norr om gruvan, omgiven av ett Natura-2000-område och andra skyddsvärda miljöer. Något som Heike Wiegel och de andra i Aufpassen är emot. Lagret ligger för nära bebyggelse och är dessutom ett enkelt mål för till exempel en terrorattack.

Dagmar Dehmer på BGE menar det är svårt att motivera en flytt av tunnorna till en annan plats.

– Avfallet är inte i det skick att det går att transportera. Och även om man ser till att det kommer i transportbart skick, var ska det då förvaras? Då ska man förklara för människorna på den platsen varför det ska stå hos dem tills ett slutförvar har hittats, säger hon.

Måste vara möjligt att bärga

Den 15 april 2023 kopplades de tre sista reaktorerna bort från elnätet i Tyskland. Den tyska kärnkraften lämnar efter sig 27 000 kubikmeter högaktivt avfall samt 620000 kubikmeter svagt- och medelaktivt avfall. Dagmar Dehmer tror inte att de beslut som tas kring förvaringen nu ska visa sig vara misstag på samma sätt som de beslut som fattades kring Asse II för 50-60 år sedan.

– Nu är det bestämt att avfallet i ett slutförvar måste vara möjligt att bärga under 500 år framåt. Det är förmodligen en lärdom från Asse, säger hon.

Heike Wiegel är inte lika övertygad om myndigheternas förmåga att lära av misstagen. Åtminstone inte när det gäller hanteringen av det radioaktiva avfallet i de rostande tunnorna ett stenkast från hennes hem.

– Man är gärna snabb med att peka på felen som begicks förr. Men det stör mig att man samtidigt begår nya fel, som trots att åren går inte rättas till, säger hon.