Privata brunnsägare står ofta ensamma vid PFAS-föroreningar

Risken för PFAS i dricksvattnet uppmärksammas alltmer av myndigheter och kommuner – men de har inget formellt ansvar när föroreningar drabbar hushåll med privat brunn. Det handlar om över en miljon svenskar som riskerar att lämnas ensamma med problemet.

PFAS-föroreningar i kommunalt dricksvatten har uppmärksammats i bland annat Ronneby, Uppsala och Gävle. Där har PFAS-skandalerna lett till rättsprocesser och forskare har studerat hälsoeffekterna för de drabbade.

Privata brunnsägare står i stället ofta ensamma med problemet. De har eget ansvar att testa sitt vatten och se till att det håller god kvalitet – men att testa för PFAS är tekniskt komplext och dyrt.

– Det finns många olika sorters PFAS, och inte ens de bästa testerna täcker alla, säger Martin Mickelsson, forskare vid Institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet.

Han har nyligen startat ett forskningsprojekt som ska synliggöra situationen för privata brunnsägare i PFAS-förorenade områden och även lyfta frågan om samhällets ansvar.

– Livsmedelsverket beskriver dricksvattnet som ”vårt viktigaste livsmedel”. Då kan man tycka att det är märkligt att samhället, för över en miljon hushåll, inte tar något helhetsansvar för vattenkvaliteten.

Nedslag i två kommuner

I det nya projektet ska Martin Mickelsson intervjua brunnsägare i två kommuner där höga PFAS-halter har upptäckts i grundvatten där brunnsägarna tar sitt dricksvattnen. Det ena området ligger i nordvästra Uppsala. Det andra ligger vid det gamla militära flygfältet i Rörberg, utanför Gävle.

Utöver att intervjua privata brunnsägare kommer Martin Mickelsson även att intervjua nyckelpersoner på Uppsala och Gävle kommun. Han planerar också att samla brunnsägare och kommunala tjänstemän för fokusgrupper och gemensamma workshops.

Han vill ta reda på hur larmet om PFAS i grundvattnet har påverkat brunnsägarnas vardag, och även höra vilken hjälp de har erbjudits. Han vill också veta hur kommunerna resonerar: Vilken rådgivning och stöd kan de erbjuda?

– En central del i projektet är att försöka förstå brunnsägarnas situation och hur deras relation till kommunen, och deras förtroende för kommunen, har påverkats. Jag vill bidra till bättre samarbeten mellan brunnsägare och kommuner i den här typen av situationer, säger Martin Mickelsson.

Han ser att det finns stora skillnader mellan olika kommuner gällande vad brunnsägare kan få hjälp med.

– Det finns ingen nationell åtgärdsplan här utan vad man erbjuds hänger på kommunens inställning. Vissa kommuner har till exempel sagt att de kan subventionera tester av vatten i riskområden medan andra inte gör det.

Han beskriver det som en gråzon i många kommuner kring ansvaret för PFAS i privata brunnar. Ofta är det inte tydligt reglerat vem som ska betala för provtagning och eventuella åtgärder när man misstänker att vattnet kan vara förorenat.

– Jag tror att det är väldigt viktigt att klargöra vad som egentligen ska gälla, för den här frågan kommer inte försvinna utan snarare bli mer angelägen, säger han.

Nya gränsvärden sedan årsskiftet

Sedan årsskiftet gäller nya, skärpta, gränsvärden för PFAS i dricksvatten, baserat på EU:s dricksvattendirektiv. Martin Mickelsson tror att de strängare gränsvärdena kommer göra PFAS-frågan mer akut för vissa privata brunnsägare.

– Man kan tänka sig att vatten som tidigare har bedömts som säkert nu klassas som hälsofarligt, säger han.

Det finns reningsfilter som tar bort vissa PFAS-ämnen. En annan lösning, om man har PFAS i brunnen, är att ansluta sig till det kommunala dricksvattnet – om det är möjligt.

– Båda alternativen riskerar att bli dyra, och om kostnaden landar på den privata brunnsägaren innebär det att tillgången till rent och hälsosamt dricksvatten blir en fråga om ekonomiska förutsättningar, säger Martin Mickelsson.

Han tillägger att privata brunnsägares egna ansvar riskerar att skapa orättvisa förhållanden i relation till invånare som har kommunalt dricksvatten, där samhället tar ett långtgående ansvar vid PFAS-föroreningar. Samtidigt, menar han, är det inte helt enkelt för kommunerna att gå in och ta ansvar när PFAS upptäcks i privata brunnar.

– Om man går in och täcker kostnaderna för att rena PFAS borde man kanske även ta kostnaderna för andra föroreningar? Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är rimligt att brunnsägarna ska behöva betala för att lösa ett problem som beror på aktiviteter helt utanför deras kontroll.