Ödehus – både ett problem och en tillgång

I sociala medier syns ödehusen ofta i romantiska berättelser om räddade hus och nya möjligheter. För landsbygdskommuner är övergivna hus lika mycket problem som möjlighet.

– Det är en del av bostadsmarknaden vi inte pratar om annat än som livsstilsfenomen, vi borde snarare se ödehusen som en samhällsfråga, säger Andreas Back, forskare vid Umeå universitet.

En marknad som skapar ett bostadsunderskott trots att det egentligen finns ett överskott av – övergivna – hus. Det är en inte helt ovanlig situation i kommuner på landsbygden: människor som vill flytta dit eller bygga ett hus och som inte får låna pengar av banken för att marknaden anses svag. Samtidigt finns det hus, bara inte till salu, eftersom priserna är så låga.

– Det blir en märklig situation där bostadsmarknaden skapar ett bostadsunderskott på en plats där det egentligen finns ett bostadsöverskott. För de kommunerna är ödehusen både ett problem och en tillgång, säger Andreas Back, biträdande lektor i kulturgeografi.

Tidigare har han forskat om fritidshus och hur de påverkar kommunernas samhällsplanering. Nu ska han i ett nytt projekt undersöka hur landets kommuner hanterar ödehus, men också vilka drivkrafter som gör att människor överger ett hus i stället för att sälja det.

– I min tidigare forskning intervjuade jag en planerare i en Norrlandskommun. Jag konstaterade att enligt SCB skulle det finnas ungefär 4 000 fritidshus i hennes kommun. Hon bara skrattade och sade ”Men hördu, en tredjedel av de husen är bara skräphus”.

Ingen samlad bild av ödehusen

Av husen som i statistiken kallas fritidshus är alltså en inte oviktig del så kallade ödehus. Även om många kommuner, har en god uppfattning om hur många ödehusen är så finns det ingen samlad bild över hur många de är på nationell nivå.

Intresset har varit stort bland kommuner att vara med i projektet. Andreas Back har än så länge bara hunnit med intervjuer med ett tiotal kommuner men ser ändå stora skillnader i hur man tar sig an problemet. Vissa kommuner har anställt en sommarjobbare för att inventera antalet ödehus, andra har arbetat systematiskt i flera år med kartläggning, åtgärder och uppföljning.

– Till exempel Kalix har gjort en väldigt detaljerad inventering och Ronneby har passerat inventeringsstadiet och funderar nu på hur nästa steg ser ut. I både Värmland och Jämtland har flera kommuner gått ihop och jobbat tillsammans över kommungränserna.

Nostalgiska skäl

Anledningarna till att hus står tomma är flera. Ibland är det hus som hör till en skogs- eller lantbruksfastighet, som brukas även om ingen bor i huset; att stycka av ett sådant hus kan kosta mer än vad man kan få för huset. Det kan också handla om hus som ärvts och som blir kvar i familjen av nostalgiska skäl, som ett ankare till hembygden.

– En vanlig gemensam faktor är att bostadsmarknaden är svag på många av de här platserna. Kanske är det lätt att vara nostalgisk så länge det inte kostar så mycket, säger Andreas Back.

Han ser ödehusen som en viktig del av berättelsen om hur dagens samhälle har vuxit fram, de säger något om hur relationen mellan stad och land har utvecklats och hur den ser ut i dag. Samhällena i många landsbygdskommuner byggdes för väldigt många fler människor än de som faktiskt bor där i dag. Befolkningen på landsbygden långt från städerna har i många år fortsatt att tunnas ut.

Andreas Back menar att utvecklingen skulle gå att vända, men det borde inte hänga enbart på kommunernas bostadspolitik, snarare är det en samhällsfråga.

– Det skulle kunna vara en del av en större förändring med en rättvisare fördelning av resurser mellan stad och land. Jag hoppas att det ska ändras på sikt och att de här husen kommer till användning, men jag ser dessvärre inte någon större politisk vilja att vända trenden.